Reflektioner efter katastrofen i Mecka

Stampede – det engelska uttrycket för panikrusning är så ohyggligt visuellt.

Vila i frid alla pilgrimer som avled under dagens katastrof i Mecka. Och hör överlevarnas berättelser. Så här säger en man som bevittnade panikrusningen till BBC:

”People were just climbing on top of others in order to move to a safer place and that's how some people died. People were chanting Allah's name while others were crying, including children and infants. People fell on the ground seeking help but there was no-one to give them a helping hand. Everybody seemed to be on their own.” 

Den saudiska tidningen Arab News har stängt av sina kommentarfunktioner under artiklar om katastrofen Mecka. De vill uppenbarligen inte att någon skugga faller på de styrande, efter den humanitära tragedin som inträffade mitt under den årliga pilgrimsfärden hajj, en av islams fem pelare. Men kritik sipprar fram från andra håll. New York Times skriver:

”Panikrusningen i Mecka ökar oron för att Saudiarabien inte har den infrastruktur som krävs för att arrangera en av världens största folksamlingar” .

Al Jazeeras utsända i Mecka, Basma Atassi, skriver att hennes team har blivit hindrade av saudiska myndigheter från att filma scenerna efter katastrofen. 

Till Svenska Dagbladet säger en läkare, själv uppvuxen i Saudiarabien, men nu på plats i Stora moskén i Stockholm: 

– Det är synd och en tragedi det som hänt. Saudiarabien känner inte till sina begränsningar, de försöker att förbättra organisationen men de klarar inte av att förverkliga en teori. De kan inte hantera de här folkmängderna.

Saudiarabiens hälsovårdsminister Khaled al-Falah har skyllt katastrofen på pilgrimer som inte lydde order. 

“If the pilgrims had followed instructions, this type of accident could have been avoided.”

Det framstår som ett hjärtlöst, oansvarigt och cyniskt uttalande. Andra källor hävdar att olyckan orsakats av att två tillfartsvägar stängts, samtidigt som en väldig folkmassa tryckte på. Även om de styrande inte klarar av att ta på sig ansvaret för denna tragedi så undergräver det inträffade synen på att kung Salman och hans brorson Mohammed bin Nayef har förmåga att leda detta väldiga rike och vara värdland för en av världens största årliga folkmassor. 

Vad hände i det belägrade Cizre? Ett ögonvittne berättar

ISTANBUL Staden Cizre har stått i nyhetsfokus i Turkiet de senaste dagarna – efter åtta dagars belägring medan militären försökt kämpa ned PKK. Inga oberoende observatörer fick tillstånd att besöka Cizre, en stad med 110 000 invånare nära gränsen mot Irak, under själva belägringen. Men flera parlamentariker från HDP och två ministrar i den expeditionsministär, som ska leda Turkiet fram till nyvalet den 1 november, försökte ta sig in i Cizre till fots under själva belägringen. 

Jag fick en ögonvittnesskildring inifrån Cizre, berättad av Bozo Bilal Acar, ordförande för förbundet Şemikan. Han reste till Cizre före belägringen för att kunna dokumentera på plats. Han befann sig i staden när jag lyckades få kontakt med honom, via en tolk, för tre dagar sedan.

Så här berättade han den 12 september, när inga observatörer från Europa eller Turkiet släpptes in i Cizre:
– Det råder totalt utegångsförbud här i staden. Ingen får vistas ute på gatorna eller ens på balkongerna. Polisen har placerat prickskyttar på alla höga byggnader för att skjuta på alla som rör sig ute på gatorna.

Hur många döda och skadade kan det röra sig om?
- Hittills känner vi till att 21 personer har dödats. De flesta är kvinnor och barn. Samtidigt finns över 100 skadade. Jag har själv träffat 70-80 av dessa skadade. Vissa har svåra skador och behöver omedelbar vård, men på grund av utegångsförbudet kan de inte tas till sjukhus. De skadade tas hand om av civilbefolkningen efter bästa förmåga. Många skadade har mist livet på grund av att de inte kunnat föras till sjukhus. Jag har själv bevittnat två av dessa dödsfall. Det ena gäller den 10-åriga flickan Cemile Çağırga och det andra Meryem Süne, en 50-årig kvinna.

Kunde de döda begravas under belägringen?
- Nej, polisen tillät inte att någon lämnade byggnaderna. Man fick under inga som helst omständigheter gå ut. Vi fick varken köra de skadade till sjukhus för vård eller de döda till bårhuset. Som ni kanske har sett i medierna så förvarades 10-åriga Çağırga i familjens frysbox i väntan på att köras till bårhus. En äldre dam, som avlidit, förvarades i grannens kylrum.

Hur håller ni kontakt med varandra under utegångsförbudet? 
–Vi ringde 155 (motsvarigheten till 112 i Turkiet) när det gick att ringa. De sa att vi inte fick gå ut, varken för begravning, bårhus eller för att ta de skadade till sjukhuset. Efter att HDP-parlamentariker kommit till staden tog de kontakt med berörda instanser, så att vi kunde ta några av de döda till bårhuset. Men de fick bäras  i 2 km till de platser där ambulanser väntade.

Har ni någon möjlighet till att skaffa mat eller vatten utifrån under utegångsförbudet?
–Nej, de större gatorna är extremt riskabelt att röra sig på. Prickskyttarna skjuter på alla. De mindre gatorna har prickskyttarna svårare att täcka, så folk tar risker på dessa smågator. Men jag har inte sett några öppna affärer. Den enda öppna affär som jag har sett var ett liten bageri på en liten gata, som hade öppet för två dagar sedan. Då stod flera hundra personer i kö för att få köpa lite bröd. Folk har gjort stora hål på mellanväggarna mellan husen så att grannar försöker dela det mest nödvändiga med varandra. Men vatten är stor bristvara.
–Då det är totalt utegångsförbud uppstår andra stora problem, som hygienproblem. På grund av vattenbristen börjar barnen få sjukdomar som diarré och andra smittsamma sjukdomar. Soporna har börjat växa i stora högar på gatorna och det medför att sjukdomar sprids. Vi är oroliga för att smittsamma sjukdomar skall öka kraftigt snart.

Har du något mer att tillägga?
–Polisen använder en bombkastare, som sprider stora mängder små splitter. Många har skadats har träffats av dessa splitter. Vi tror inte att detta är ett konventionellt vapen.

Jag har också fått bilder från Cizre som sägs visa den 10-åriga flickan, som dog av sina skador, och en frysbox som används som förvaringsplats, när hon inte kunde föras till sjukhus. Men jag väljer tills vidare att inte lägga ut dessa bilder på bloggen.

Så långt ögonvittnesskildringen inifrån Cizre. Den har veterligen inte kunnat bekräftas av någon oberoende instans ännu. Men idag träffade jag en talesman för den turkisk-islamiska människorättsorganisationen Mazlumder, Halil Ibrahim Yenigün. Hans organisation har försökt ta reda på vad som hänt. Och han förklarade: 

–Under åtta dagars belägring av Cizre har vi tagit del av rapporter om allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Bland annat hindrades invånarna att skaffa mat. Så vitt jag vet är dessa uppgifter bekräftade. Enligt våra rapporter har 24 civila dött. Minst tio av dem dog som en följd av att de inte kunde få vård. Ambulanser har i de flesta fallen inte fått tillträde. Vi vet att det fanns invånare som var tvungna att förvara sina anhörigas döda kroppar i frysboxar tills ambulanserna kunde ta dem till bårhuset. Det är ett stort problem att inga oberoende instanser tilläts komma in i Cizre under belägringen. I stället får vi ta upp vittnesmål efteråt, säger Halil Ibrahim. Han tillägger:

–Både militären och PKK måste avlägsna alla vapen från civila områden och ingå eldupphör. Parterna måste gå tillbaka till förhandlingsbordet. 

Ensam i Mosul, Raqqa och Ramadi

Går det att leva med IS? Frågan ställdes i lördagens Konflikt i P1, där jag var en av tre kommentatorer i studion – tillsammans med Mohammed Fazlhashemi och Nuri Kino.

SR:s reporter Duraid al-Khamisi hade bland annat intervjuat en anonym röst i IS-kontrollerade Deir al-Zor. Ivar Ekman var programledare.

Lyssna gärna på programmet, där mycket hann sägas – men inte allt. Bland sådant som inte hann sägas kan nämnas att massakrerna från IS/Daesh/Isis/ISIL inte bara har riktats mot assyrier/syrianer, yazidier och kurder utan också i hög grad mot shiamuslimer, vilka enligt jihadist-salafisternas extrema tolkning av sunniislam räknas som kätterska. 

Så har det varit sedan USA och Storbritannien kastade ut Saddamregimen ur Irak 2003, då IS (samt dess föregångare) fick ett fotfäste i Irak. Men de mordiska kampanjerna mot shiamuslimerna vid Tvåflodslandet, mellan Eufrat och Tigris, har en föregångare i tidigt 1800-tal, då wahhabiter i ”ett första saudiskt emirat” (föregångare till dagens saudiska regim) massakrerade shiamuslimer i deras heliga städer som Karbala. 

Frågan om huruvida sunniarabiska dissidenter orkar leva med IS är också värd att ställa. De är många men tvingas ligga lågt. Det har ju inga säkra alternativ. De som försöker resa sig blir omedelbart förföljda och hamnar under bödelns svärd.

Jag tror att de sunnitiska dissidenternas situation bäst kan jämföras med hur det var för tyska antinazister i 40-talets Berlin. De som försökte sticka upp mot naziregimen på något sätt blev huvudet kortare. Så var det i Berlin 1943 och så är det i Mosul, Raqqa, Ramadi och Deir al-Zor 2015. 

Jag har träffat irakier från Anbarprovinsen som har tvingats lämna sina hemstäder. De är hårda motståndare till IS maktövertagande. De kan vittna om hur vänner till dem har blivit mördade av IS, bara för att de haft ”fel” yrke till exempel. Men de litar inte heller på politiken i Bagdad. De är politiskt hemlösa.

Totalitära regimer har ett gemensamt: De kryper sig in under huden. De lamslår psykiskt. De kan sätta skräck i människor genom att statuera exempel: offentliga halshuggningar, amputationer av händer, piskrapp. (Det är för övrigt kroppsstraff som förekommer även i Saudiarabien).

Bästa sättet att förstå totalitarismens psykologi är genom skönlitteraturen eller filmen. För att förstå hur det är att leva under IS, kan man gå tillbaka till romaner om livet inifrån 40-talets Tyskland. Läs till exempel Hans Falladas Ensam i Berlin, en roman som kom ut bara något år efter nazismens fall. 

Den tyska titeln beskriver ännu starkare vad det är frågan om: Jeder stirbt für sich allein (Varje människa dör ensam). 

Så ensamma och utlämnade åt sitt öde som nazimotståndarna var i 40-talets Tyskland, så ensamma och utlämnade är de sunnitiska IS-motståndarna i dagens Mosul, Raqqa och Ramadi.