Carter's plan for peace never got a chance

The passing of U.S President 39, Jimmy Carter, at the age of 100, makes me think of one particular memory: when Jimmy Carter headed an international observer mission in the Palestinian parliamentary elections in 2006.

These elections were free and fair, Carter concluded when he led a press conference at the Ambassador Hotel in Jerusalem. To the surprise of pundits, forecasts and the Palestinian Islamists themselves, Hamas won the elections (which can also be blamed on the corruption and stubbornness of Fatah whose candidates ran against each other). Jimmy Carter, for one, tried his best to lead Hamas, the unprepared winners, into a more pragmatic direction.

But President George W Bush who had first demanded that they stand in the elections (otherwise they had not been legitimate) then, together with the EU, refused to deal with them. This pushed Hamas closer to Iran and ultimately strengthened Yahya Sinwar’s most extreme faction.

Carter’s efforts never really got a chance to be checked. May he rest in peace.

Jimmy and Roselynn Carter at a polling station on the West Bank, Palestine, on Jan 25, 2006. Photo from the Carter Center.

FN-observatörer dödades i Libanon 2006

Nu när FN:s Unifilstyrkor beskjutits av israelisk militär i södra Libanon trots internationella protester får det mig att tänka på Libanonkriget 2006. Då besköts FN:s obeväpnade observatörer från UNTSO i södra Libanon i timmar trots upprepade maningar från FN-högkvarteret till israelisk militär om att det måste upphöra. Fyra observatörer – från Finland, Kanada, Österrike och Kina – dödades efter bland annat en flygbomb av deras postering i Khiam, ett sydlibanesiskt samhälle i ett av Mellanösterns mest laddade hörn.

Jag besökte platsen direkt efter eldupphör 2006. Jag minns hur chauffören och jag tvingades kryssa förbi bombkratrar på småvägarna och hur lokalinvånare och FN-folk varnat oss för att det låg icke detonerade klusterbomber i terrängen. Men vi kunde ta oss fram till Khiam och till posteringen som hade legat på en höjd, väl känd av IDF sedan årtionden. Den gick inte att missta. Den var väl synlig från alla håll och hade funnits där sedan 1948. Israel hade koordinaterna.

FN-högkvarteret uppmanade IDF gång på gång att upphöra med attackerna mot FN-observatörerna – enligt uppgift med 14 samtal varav ett från FN:s biträdande generalsekreterare, sedan observatörerna gått ned i skyddsrummet efter den första artillerielden. Efter en sista flygbomb, cirka sex timmar efter det att första artillerigranaterna träffat byggnaden, fanns bara en ruinhög kvar av posteringen.

Israelisk militär bad om ursäkt efter dödsfallen och förklarade att posteringen beskjutits av misstag eftersom den legat nära en Hizbollahställning, något ingen i Libanon trodde på. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan kallade flygbombningen “uppenbart avsiktlig”.

USA lade emellertid in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande av attacken. Försök att få till stånd en undersökningskommission med medverkan av både FN och Israel misslyckades också.

När jag kom till den sönderbombade observationsposten såg jag i ruinhögarna rester av en murvägg med ett svartmålat U – första bokstaven för UN, United Nations.

Från Khiam rapporterade jag i SvD i augusti 2006, strax efter eldpphör i detta andra Libanonkrig:

“Ett försök till en israelisk markoffensiv mot Khiam misslyckades i somras. På fängelsegården visas israeliska pansarfordon upp som krigstroféer. Och från muren invid branten har man en vidunderlig utsikt över Mellanösterns kanske allra mest omstridda hörn: på andra sidan dalen reser sig de ockuperade Golanhöjderna och på dess sluttningar skymtar de omstridda Shebagårdarna. Nere i dalen ligger nordöstra Israel, bördigt och grönt med avokadofälten invid staden Metulla, ett bombmål för Hizbollahs raketer.” 

Länk till reportaget ovan hittar ni här. Nedan en skärmdump av reportaget där israeliska pansarfordon visades upp som troféer i Khiam.

Att varken FN eller Libanons armé skulle klara av att tvinga fram en avväpning av Hizbollah stod klart redan då. FN-chefen Kofi Annan konstaterade att det måste ske med politiska medel. Så här skrev jag i ett annat reportage för SvD 2006:

Men intressant nog fanns det Mellanösternexperter bland USA:s då styrande Republikaner som trodde att en modell skulle vara att integrera Hizbollah i Libanons reguljära armé.

Dov Zakheim, republikansk säkerhetsexpert som har varit engagerad i Mellanösterns krishärdar sedan 1991, senast som chefstjänsteman på Pentagon, har som SvD tidigare berättat visat sig öppen för just detta som en väg ut ur krisen - och han har jämfört med hur USA försöker gå till väga på just detta sätt med forna milisgrupper i Afghanistan och Irak.

Så låter det inte från Bidenadministrationen i dag.

Mellanösternforskaren Alexander Atarodi kommenterar för SvD de senaste dagarnas attacker mot Unifil då minst fyra FN-soldater skadats av israelisk beskjutning att det finns risk att FN drar sig tillbaka vid en upptrappning. ”Det skulle leda till ett fullständigt kaos”, säger han.

Våldsspiralen efter massakern i Majdal Shams

Den drusiska byn Majdal Shams, där tolv skolbarn i helgen dödades av en missil, har jag besökt en gång. Det var sommaren 1981, fjorton år efter den israeliska ockupationen. Jag minns spänningarna på platsen. Israeliska militärfordon väntade utanför under mötet med en byäldste som förklarade varför byborna vägrade acceptera israeliska id-kort eftersom de var drusisk-syriska araber. Senare samma år annekterade Israel Golanhöjderna i strid med internationell rätt, en annektering som president Trump erkände 38 år senare, år 2019.

Det är möjligt att missilen som dödade barnen avfyrades från libanesiskt territorium, men jag kan inte se att Hizbollah skulle haft ett motiv till att beskjuta en drusisk by på Golan (även om invånare där med tiden accepterat israeliska id-kort). Israeliska analytiker hävdar att den egentliga måltavlan för Hizbollah var den närbelägna israeliska Hermon-brigaden, och att attacken från Libanon skulle ha varit ett svar på en israelisk attack mot Hizbollahs egen elitstyrka, Radwan Forces.

Så håller dödsdansen på i all sin tröstlöshet. Och ikväll attackerade Israel mål i Beiruts södra förorter där Hizbollah har sitt fäste, men där det också bor otaliga civila. Dessa förorter bombades sönder och samman i kriget 2006, men Hizbollah var snabba med att bygga upp dem igen, något jag blev vittne till som utsänd reporter under det kriget. Hizbollah har numera mycket starkare arsenal än då. med missiler och drönare, samt stridsvana från urbana krig efter att ha slagits på Assadregimens sida under det syriska inbördeskriget.

Efter attacken mot Majdal Shams krävde EU:s utrikeschef Josep Borrell en oberoende utredning av den oförlåtliga händelsen. (Se hans utlägg på X här).

I Majdal Shams har invånare i protesterat mot israeliska ministrars, inklusive premiärminister Netanyahus, besök i det drabbade samhället. Och ett religiöst råd på det annekterade Golan har motsatt sig varje försök att använda offren i Majdal Shams som en israelisk ursäkt för att slå till mot nya mål i Libanon.

Situationen visar hur vidrigt detta flerfrontskrig är och varför det så kallade världssamfundet borde tvinga fram en efterlevnad av FN-resolutionen om vapenvila i Gaza, frigivning av israelisk gisslan och av palestinska fångar – som ett första nödvändigt steg för att kyla ned den situation som hela tiden hotar att utvecklas till ett internationellt storkrig.