Vilhelm Moberg tillhör oss alla

Ett politiskt parti får inte lägga beslag på en död författare. Det är särskilt stötande när ett parti med nazistiska rötter söker appropriera Vilhelm Moberg, en antinazist och sturig smålänning som inte lät sig fångas i någon fälla. Jag tänker förstås på SD-ledaren Jimmie Åkessons tal i Almedalen häromdagen, där han citerade Moberg, ryckt ur sitt sammanhang. 

Vilhelm Moberg tillhör oss alla– var och en på sitt sätt. Mitt eget förhållande till Moberg började med att jag växte upp i småländska utvandrarbygder. Medan Moberg lät Västergöl vara hemort för en av sina litterära gestalter – den bespottade sockenhoran Ulrika som blev fint folk och prästfru när hon kom till Minnesota – badade jag som barn vid en sjö i Östergöl. 

Vilhelm Moberg var läst som få i mina barndomstrakter. Det sägs att min mormor, som aldrig fick ordentlig skolgång eftersom hennes far var järnvägare som ständigt flyttade, bara läste en enda bok under sitt liv. Det var självklart Mobergs Utvandrarna. 

Mobergs böcker är allas kulturskatt, även den invandrade svenskens. Hans romaner är universella, även om de utgår från det lokala, som nästan all stor skönlitteratur. Moberg är också vida översatt. På arabiska exempelvis finns hans Utvandrarsvit och Din stund på jorden. Det är böcker som kan förstås av läsare på andra kontinenter.

Min barndomsskola var uppkallad efter Nils Dacke, som Moberg skrev så fängslande om. Dackeskolan låg på Dackegatan och den ishall som så småningom byggdes hette till en början Dackehallen. Överallt i min barndomsvärld blev vi påminda om denne småländske rebell mot överheten. 

Nils Dacke var kronotorparen som på 1540-talet ledde det största folkupproret i svensk historia, Dackefejden. Upproret riktades mot den svenska nationalstatens grundare, Gustav Vasa och dennes förhatliga fogdar. ”Bakom Dacke stod den överväldigande delen av Smålands befolkning och en stor del av Östergötlands, och kampen pågick i mer än ett år”, skriver Moberg i sin andra del av ”Min svenska historia, berättad för folket” (Norstedts, 1971).

Ett av de mest spännande skolarbetena under åren på Dackeskolan var när jag och en skolkamrat fick besöka filminspelningen av Mobergs Utvandrarna, vid Klasatorpet i Långasjö, där scener från romanens Korpamoen spelades in. Vi fick intervjua ”Robert”, alltså Eddie Axberg (mitt livs första intervju, som troligen endast vår svenskalärare läste).

Besöket vid filminspelningen gjorde intryck, inte minst för att vi fjortisar tyckte att Eddie Axberg var så snygg. Att han var stockholmare gjorde honom extra märkvärdig. Filmens tema – emigration – var däremot självklart. Det fanns ju i släkten. Större delen av min äldre släkt hade utvandrat till USA – så även farfar även om han återvandrade efter sådär nio år. Besöken av svenskamerikaner blev många hemma hos farmor och farfar genom åren.

Det sägs att den Mobergtext, som Jimmie Åkesson återgav i Almedalen, flitigt citeras på högerextrema sajter. Men texten, ”Svensk strävan” från 1941, publicerad året efter Nazitysklands ockupation av Norge och Danmark, har inget med SD:s ideologi och rötter att göra. Den gavs ut av Försvarsstabens bildningsdetalj, ”som propaganda för krigsmakten inför hotet om en nazistisk ockupation”. Texten hade som syfte att inspirera svenska soldater att “försvara landet mot totalitära inkräktare, inte att propagera mot migration”, skriver Jens Liljestrand i sin stora Mobergbiografi ”Mannen i skogen”.

Moberg var glödande antinazist och humanist. Han kunde beskriva, så att alla förstod, varför människor flyr undan förtryck, fattigdom och hopplöshet (i detta fallet svensk) för att bana sin väg i ett nytt land. Så utvandrade på sin tid ungefär en fjärdedel av den svenska befolkningen. 

Om man skrapar på ytan i var och varannan familj i dagens Sverige hittar vi inte många som inte har några släktingar i ett annat land – till följd av utvandring eller invandring. 

Det räcker att besöka ett annat Mobergland, de gamla svenskbygderna i Minnesota där även jag har släktingar, för att konstatera att människor självklart kan vara amerikaner och svenskar på samma gång. På Gammelgården i Scania, Minnesota, firas svenskamerikansk midsommar – precis som svenskar med rötter i andra länder, och vi med dem, kan fira islamisk Eid al-fitr eller det kurdisk-persiska nyåret Newrouz vid Vårdagjämningen. 

För övrigt skulle jag råda Jimmie Åkesson att ta lokaltåget från Sölvesborg till Karlshamn för att se Axel Olssons mäktiga Utvandrarmonument. I denna staty över Mobergs litterära gestalter Karl-Oskar och Kristina, ses Karl-Oskar blicka ut över havet, mot den nya världen. Han är bergfast övertygad om att de måste lämna det gamla landet – för familjens bästa.

Vilhelm Moberg, 1898–1973. Foto: Lars Nordin/Creative Commons

Vilhelm Moberg, 1898–1973. Foto: Lars Nordin/Creative Commons

Axel Olssons Utvandrarmonument i hamnen i Karlshamn - där Karl-Oskar blickar ut mot havet och den nya värld han längtar till. Foto: Boatbuilder/Creative commons

Axel Olssons Utvandrarmonument i hamnen i Karlshamn - där Karl-Oskar blickar ut mot havet och den nya värld han längtar till. Foto: Boatbuilder/Creative commons

Vid mikrofonen – under en giljotin

Foto: umfzjc/Flickr

Foto: umfzjc/Flickr

Det här är skrivet till dig som drabbas av skräck vid tanken på att du ska tala offentligt. Du som känner en förlamande ångest, som hindrar dig från att hålla tal på bästa vännens bröllop, trots att du har fått finaste bordsplaceringen.

Du som känner hur strupen drar ihop sig vid tanken på att just du ska knacka i glaset, ta plats, synas och höras. Vi är många som vet hur det är – eller hur det har varit. 

Det blev jag påmind om när jag läste en intervju på Svenska Dagbladets Idagsida med hälsostrategen och föreläsaren Jeanette Juhnestam. Som litet barn var hon pratglad och säker. Men i skolåldern förlorade hon tilltron på att andra ville henne väl. Så hon gick i ”talstrejk” och vägrade öppna munnen på lektionerna. Skammen höll henne tillbaka. Samtidigt var hon arg på sig själv för att hon inte tog till orda. Hon visste ju att hon kunde.

Idag är Jeanette Juhnestam en uppskattad föreläsare som älskar att framträda. Så om du vill bekämpa din talarångest, läs intervju med henne – ”Var en skräck att tala inför folk – nu är det underbart”– på denna länk

Igenkänningsfaktorn är hög. När jag skrev om intervjun på en social plattform, och om mina snarlika erfarenheter, vittnade genast andra om sin nervositet, yrsel och panikkänslor inför detta med att resa sig upp och tala inför andra – tills de nådde en vändpunkt.   

Länge led också jag av talarskräck och etermedieskräck. Om jag fick en förfrågan om att medverka i radio eller tv tackade jag konsekvent nej, fram till för ett antal år sedan då en vändpunkt inträffade. Innan jag ens blev tillfrågad om att medverka i etermedier, kunde jag få hjärtklappning varje gång jag, som ung journalist, ville begära ordet på en presskonferens. Fast när jag väl öppnat munnen brukade hjärtslagen återfå sin vanliga rytm. Det är ju trots allt inte livsfarligt att tala inför andra, även om man vill inbilla sig det.

Successivt lärde jag mig att trycka ner ångesten under skosulorna. Som ung gick jag ett läsår på high school i Los Angeles. En av mina favoritlärare var Mr Hines, som undervisade i ämnet Government. Han var en lärare av bästa slaget. Han uppmuntrade oss elever att tala, att argumentera och driva ståndpunkter, att våga kliva fram. Syftet med hans lektioner var inte att vi skulle tycka lika, utan att vi skulle kunna argumentera för vår sak – samt förstå grundvalen för den amerikanska demokratin, maktfördelningsprincipen och The Bill of Rights. Han lät oss alla känna att vi var good enough. Hans lektioner var ett exempel på USA när det är som bäst. Alla skolbarn borde ha en Mr Hines. 

En annan brytpunkt i livet var när jag bekände för en studioreporter på SVT strax före sändning att jag led av etermedieskräck. 

– Jaså, du också, kommenterade hen avväpnande och tog in mig i studion för en generalrepetition. 

– Där ska du stå, sa hen och pekade på bordet i studion. 

– Och här kommer jag att avrätta dig, fortsatte hen och pekade på sin plats vid bordet. 

”Är det inte värre än så”, tänkte jag och kände hur nervositeten rann av mig. Studioreportern lyckades avslöja och förstora mina värsta skräckfantasier så att de blev exponerade i all sin absurditet. 

Så ett av mina knep för att trycka undan nervositeten är att tänka på studioreportern som med glimten i ögat berättade om sin giljotin. 

Är det inte värre än så – då ska jag nog stå ut med att säga något innan bilan faller. Tanken på det absurda hjälper.

Vem studioreportern var? Det ska jag berätta om hen får en chans att bekräfta minnesbilden.

Fatiha och friheten - en algerisk roman som håller än

Som ung för 40 år sen extraknäckte jag ibland som lektör åt bokförlag – och läste fack- eller skönlitteratur om eller från arabvärlden. 

Affisch för den filmatiserade romanen.

Affisch för den filmatiserade romanen.

IMG_7092.jpg

I bagaget hade jag upplevelser av marockanskt vardagsliv under 1970-talets första hälft. Som tonåring bodde jag en sommar hos en familj i Rabat, vilket blev porten in i arabvärlden för mig. Några år senare fick jag insyn i den politiska kampen liksom sociala spänningar kring modernitet och tradition bland palestinska flyktingar i Libanon och bland palestinier på av Israel ockuperat område. 

Så när jag som lektör för Ordfront fick mig tillsänd en nyskriven algerisk roman, Une femme pour mon fils (1979) av Ali Ghalem, slukade jag den. Boken gjorde starkt intryck, så jag rekommenderade den genast för översättning. 1981, ett år före den engelska utgåvan, kom den ut på svenska med titeln Fatiha och friheten: En roman om kvinnans ställning i dagens Algeriet (fint översatt av Katja Waldén).

Romanen, skriven på franska, berättade om sådant jag kände igen från arabvärlden och algeriska exilmiljöer i Marseille på 1970-talet, när det rådde en daglig kamp mellan arabisk tradition och modernitet och när sekularismen ännu var stark. Det var åren då många ännu höll minnet av Gamal Abdel Nasser högt, liksom algeriernas befrielsekamp från fransk kolonialism och PLO:s kamp för den palestinska saken. Det var åren innan islamismen började slå rot i arabvärlden (vilket blev resultatet av att Saudiarabien började skicka sin wahhabitiska ideologi på export, efter de tre händelser som skakade det stora kungariket 1979: den islamiska revolutionen i Iran, ockupationen av Stora moskén i Mecka och Sovjetunionens invasion av Afghanistan, varefter kungariket, liksom Egypten, sände islamister som Gudskrigare till afghanska frontavsnitt med hjälp av Pakistan och USA).

Under denna period, innan islamismen hade övertrumfat en vänstersinnad kamp för social förändring och sekularism i Mellanöstern, tvistades det i hemmen om huruvida det var rätt att hålla fast vid arrangerade äktenskap, som ofta ledde till bråk och missämja, men i bästa fall till framväxande kärlek mellan par som aldrig valt varandra. Jag tog under dessa år del av förstulna samtal, tissel, fniss och funderingar om hur man skulle lura dem som ville tvinga unga flickor att bevisa sin oskuld när de gifte sig i form av ett blodfläckat lakan på bröllopsnatten (en förnedrande stressfaktor för både brud och brudgum). 

Många unga män och kvinnor visade att de led av traditionens band, men mötte motstånd om de sökte bryta dem. Tanken att låta individen ta ansvar för livsavgörande beslut, istället för att anpassa sig till familjens förväntningar vände många föreställningar upp och ned. ”Vi har inte kämpat för nationell befrielse för att ta till oss kolonialmakternas normer, som bara leder till moraliskt förfall”, förklarade traditionalisterna strängt. 

Allt detta känns igen i Ali Ghalems roman.

Algeriska kvinnor i den lokala varianten av slöja, haïk. Foto: Mustapha Brahim Djelloul, Wikimedia Commons

Algeriska kvinnor i den lokala varianten av slöja, haïk. Foto: Mustapha Brahim Djelloul, Wikimedia Commons

Den algeriske författaren, som också är regissör, gjorde film av boken 1982 med den arabiska titeln Zawja li lbny (Min sonhustru). Ghalem, vars namn ibland transkriberas som Ghanem (som på filmaffischen ovan), hade en traditionell uppväxt och gick i koranskola under sina första 17 läsår. Franska lärde han sig först som vuxen. Det hindrade honom inte från att skriva med ett uppfriskande genusperspektiv och en förståelse för vad arabiska feminister har att kämpa mot.

I honom ser jag en frände till den stora marockanska feministen och sociologen Fatima Mernissi som jag lärde känna under en senare resa i Marocko.

Ali Ghalem berättar i romanen om unga algeriska män och kvinnor som försöker utforska sin egen sexualitet och forma sina egna liv trots traditionens begränsningar. Om bröllopsnatten som blev till en förtvivlans våldtäkt för huvudpersonen Fatiha, tonårsflickan som gifts bort mot sin vilja med en man hon inte känner. Om den sexuella frustrationen bland fattiga ungkarlar, som strövar arbetslösa längs stränderna i ett postkolonialt Algeriet där den nationella befrielsen inte kunde bjuda dem några frukter att njuta av. Om den unga bruden som tvingas flytta hem till svärföräldrarna, där hon hamnar under svärmoderns tyranni. Innanför murarna i hemmet i Alger ger svärmodern sina söner fördelar, medan dottern och svärdottern tvingas till foglighet (detta sistnämnda har för övrigt en del beröringspunkter med det svenska 1950-tal som jag föddes in i.)

Fatihas lagvigde man Hocine förblir en främling för den unga kvinnan i detta arrangerade äktenskap. Han tvingas söka jobb i ett Frankrike, som präglas av avkoloniseringens rasism mot algerier och vägrar ta med sin unga hustru dit. Någon rätt att själv fatta beslut över sitt liv har hon inte. Över henne står traditionens, makens och främst svärmoderns benhårda vilja. Det är alltså en bok som har åtskilligt att säga även om dagens samhällsdebatt i värderingsfrågor.

När Ordfront gav ut Fatiha och friheten lät jag den emellertid stå orörd i min bokhylla. Så förblev det i 38 år. 

Bokpärmarna kunde löjligt nog brännas i mina fingrar. ”Tänk om denna roman inte är så bra som jag tyckte när jag rekommenderade den för översättning – då är utgivningen på svenska mitt fel”, sade mitt självplågande inre.

Men nu, i en period när jag läser också andra algeriska författare som Kamel Daoud och Assia Djebar, har jag äntligen öppnat den svenska översättningen av Ali Ghalems roman – och sträckläser den. Fatiha och friheten finner jag lika välskriven och angelägen som när jag fick originalet i min hand som ung. 

Så kanske det går att lita på ungdomens omdöme 40 år senare?