Nu när FN:s Unifilstyrkor beskjutits av israelisk militär i södra Libanon trots internationella protester får det mig att tänka på Libanonkriget 2006. Då besköts FN:s obeväpnade observatörer från UNTSO i södra Libanon i timmar trots upprepade maningar från FN-högkvarteret till israelisk militär om att det måste upphöra. Fyra observatörer – från Finland, Kanada, Österrike och Kina – dödades efter bland annat en flygbomb av deras postering i Khiam, ett sydlibanesiskt samhälle i ett av Mellanösterns mest laddade hörn.
Jag besökte platsen direkt efter eldupphör 2006. Jag minns hur chauffören och jag tvingades kryssa förbi bombkratrar på småvägarna och hur lokalinvånare och FN-folk varnat oss för att det låg icke detonerade klusterbomber i terrängen. Men vi kunde ta oss fram till Khiam och till posteringen som hade legat på en höjd, väl känd av IDF sedan årtionden. Den gick inte att missta. Den var väl synlig från alla håll och hade funnits där sedan 1948. Israel hade koordinaterna.
FN-högkvarteret uppmanade IDF gång på gång att upphöra med attackerna mot FN-observatörerna – enligt uppgift med 14 samtal varav ett från FN:s biträdande generalsekreterare, sedan observatörerna gått ned i skyddsrummet efter den första artillerielden. Efter en sista flygbomb, cirka sex timmar efter det att första artillerigranaterna träffat byggnaden, fanns bara en ruinhög kvar av posteringen.
Israelisk militär bad om ursäkt efter dödsfallen och förklarade att posteringen beskjutits av misstag eftersom den legat nära en Hizbollahställning, något ingen i Libanon trodde på. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan kallade flygbombningen “uppenbart avsiktlig”.
USA lade emellertid in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande av attacken. Försök att få till stånd en undersökningskommission med medverkan av både FN och Israel misslyckades också.
När jag kom till den sönderbombade observationsposten såg jag i ruinhögarna rester av en murvägg med ett svartmålat U – första bokstaven för UN, United Nations.
Från Khiam rapporterade jag i SvD i augusti 2006, strax efter eldpphör i detta andra Libanonkrig:
“Ett försök till en israelisk markoffensiv mot Khiam misslyckades i somras. På fängelsegården visas israeliska pansarfordon upp som krigstroféer. Och från muren invid branten har man en vidunderlig utsikt över Mellanösterns kanske allra mest omstridda hörn: på andra sidan dalen reser sig de ockuperade Golanhöjderna och på dess sluttningar skymtar de omstridda Shebagårdarna. Nere i dalen ligger nordöstra Israel, bördigt och grönt med avokadofälten invid staden Metulla, ett bombmål för Hizbollahs raketer.”
Länk till reportaget ovan hittar ni här. Nedan en skärmdump av reportaget där israeliska pansarfordon visades upp som troféer i Khiam.
Att varken FN eller Libanons armé skulle klara av att tvinga fram en avväpning av Hizbollah stod klart redan då. FN-chefen Kofi Annan konstaterade att det måste ske med politiska medel. Så här skrev jag i ett annat reportage för SvD 2006:
Men intressant nog fanns det Mellanösternexperter bland USA:s då styrande Republikaner som trodde att en modell skulle vara att integrera Hizbollah i Libanons reguljära armé.Dov Zakheim, republikansk säkerhetsexpert som har varit engagerad i Mellanösterns krishärdar sedan 1991, senast som chefstjänsteman på Pentagon, har som SvD tidigare berättat visat sig öppen för just detta som en väg ut ur krisen - och han har jämfört med hur USA försöker gå till väga på just detta sätt med forna milisgrupper i Afghanistan och Irak.
Så låter det inte från Bidenadministrationen i dag.
Mellanösternforskaren Alexander Atarodi kommenterar för SvD de senaste dagarnas attacker mot Unifil då minst fyra FN-soldater skadats av israelisk beskjutning att det finns risk att FN drar sig tillbaka vid en upptrappning. ”Det skulle leda till ett fullständigt kaos”, säger han.
