The Trump administration's infringements on freedom of speech remind me of the good old days when prominent Republicans in the U.S. would come out as defenders of academic freedom and freedom of speech, also in other countries.
This was something I experienced first hand, as a faculty member of Bir Zeit University in the occupied Palestinian Territories in the early 80's (working in the English library and teaching Library Skills). At that time, the Israeli occupation authority issued Military Order 854, which placed Palestinian institutions of higher education under the command of the Israeli governor, giving him control over enrollment and staff appointments. This violation of international law was resisted by all Palestinian universities. Meanwhile, 200 Israeli academics signed a statement in support of the universities.
To assert control, the military governor demanded that nonresident faculty had to sign a statement in which they agreed to abide by Israeli military orders and disown the PLO, which it referred to as a terrorist organization. We, foreign faculty members, never signed, but for some time many of us had our bags more or less packed, knowing that we could face deportation.
The so called “loyalty oath” was ditched after protest from a high-ranking source: the U.S. State Department. Secretary of State George Shultz called it “an abridgement of academic freedom” and described it as “totally unnecessary” for Israel’s security. He went so far as to call upon “people in the intellectual community” to protest what he characterized as “an abridgment of freedom of thought.” In light of how the Trump administration is targeting the academic freedom in U.S. universities, I think that Secretary Shultz would turn in his grave, if he knew.
Carter's plan for peace never got a chance
The passing of U.S President 39, Jimmy Carter, at the age of 100, makes me think of one particular memory: when Jimmy Carter headed an international observer mission in the Palestinian parliamentary elections in 2006.
These elections were free and fair, Carter concluded when he led a press conference at the Ambassador Hotel in Jerusalem. To the surprise of pundits, forecasts and the Palestinian Islamists themselves, Hamas won the elections (which can also be blamed on the corruption and stubbornness of Fatah whose candidates ran against each other). Jimmy Carter, for one, tried his best to lead Hamas, the unprepared winners, into a more pragmatic direction.
But President George W Bush who had first demanded that they stand in the elections (otherwise they had not been legitimate) then, together with the EU, refused to deal with them. This pushed Hamas closer to Iran and ultimately strengthened Yahya Sinwar’s most extreme faction.
Carter’s efforts never really got a chance to be checked. May he rest in peace.
Jimmy and Roselynn Carter at a polling station on the West Bank, Palestine, on Jan 25, 2006. Photo from the Carter Center.
FN-observatörer dödades i Libanon 2006
Nu när FN:s Unifilstyrkor beskjutits av israelisk militär i södra Libanon trots internationella protester får det mig att tänka på Libanonkriget 2006. Då besköts FN:s obeväpnade observatörer från UNTSO i södra Libanon i timmar trots upprepade maningar från FN-högkvarteret till israelisk militär om att det måste upphöra. Fyra observatörer – från Finland, Kanada, Österrike och Kina – dödades efter bland annat en flygbomb av deras postering i Khiam, ett sydlibanesiskt samhälle i ett av Mellanösterns mest laddade hörn.
Jag besökte platsen direkt efter eldupphör 2006. Jag minns hur chauffören och jag tvingades kryssa förbi bombkratrar på småvägarna och hur lokalinvånare och FN-folk varnat oss för att det låg icke detonerade klusterbomber i terrängen. Men vi kunde ta oss fram till Khiam och till posteringen som hade legat på en höjd, väl känd av IDF sedan årtionden. Den gick inte att missta. Den var väl synlig från alla håll och hade funnits där sedan 1948. Israel hade koordinaterna.
FN-högkvarteret uppmanade IDF gång på gång att upphöra med attackerna mot FN-observatörerna – enligt uppgift med 14 samtal varav ett från FN:s biträdande generalsekreterare, sedan observatörerna gått ned i skyddsrummet efter den första artillerielden. Efter en sista flygbomb, cirka sex timmar efter det att första artillerigranaterna träffat byggnaden, fanns bara en ruinhög kvar av posteringen.
Israelisk militär bad om ursäkt efter dödsfallen och förklarade att posteringen beskjutits av misstag eftersom den legat nära en Hizbollahställning, något ingen i Libanon trodde på. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan kallade flygbombningen “uppenbart avsiktlig”.
USA lade emellertid in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande av attacken. Försök att få till stånd en undersökningskommission med medverkan av både FN och Israel misslyckades också.
När jag kom till den sönderbombade observationsposten såg jag i ruinhögarna rester av en murvägg med ett svartmålat U – första bokstaven för UN, United Nations.
Från Khiam rapporterade jag i SvD i augusti 2006, strax efter eldpphör i detta andra Libanonkrig:
“Ett försök till en israelisk markoffensiv mot Khiam misslyckades i somras. På fängelsegården visas israeliska pansarfordon upp som krigstroféer. Och från muren invid branten har man en vidunderlig utsikt över Mellanösterns kanske allra mest omstridda hörn: på andra sidan dalen reser sig de ockuperade Golanhöjderna och på dess sluttningar skymtar de omstridda Shebagårdarna. Nere i dalen ligger nordöstra Israel, bördigt och grönt med avokadofälten invid staden Metulla, ett bombmål för Hizbollahs raketer.”
Länk till reportaget ovan hittar ni här. Nedan en skärmdump av reportaget där israeliska pansarfordon visades upp som troféer i Khiam.
Att varken FN eller Libanons armé skulle klara av att tvinga fram en avväpning av Hizbollah stod klart redan då. FN-chefen Kofi Annan konstaterade att det måste ske med politiska medel. Så här skrev jag i ett annat reportage för SvD 2006:
Men intressant nog fanns det Mellanösternexperter bland USA:s då styrande Republikaner som trodde att en modell skulle vara att integrera Hizbollah i Libanons reguljära armé.Dov Zakheim, republikansk säkerhetsexpert som har varit engagerad i Mellanösterns krishärdar sedan 1991, senast som chefstjänsteman på Pentagon, har som SvD tidigare berättat visat sig öppen för just detta som en väg ut ur krisen - och han har jämfört med hur USA försöker gå till väga på just detta sätt med forna milisgrupper i Afghanistan och Irak.
Så låter det inte från Bidenadministrationen i dag.
Mellanösternforskaren Alexander Atarodi kommenterar för SvD de senaste dagarnas attacker mot Unifil då minst fyra FN-soldater skadats av israelisk beskjutning att det finns risk att FN drar sig tillbaka vid en upptrappning. ”Det skulle leda till ett fullständigt kaos”, säger han.