Våldsspiralen efter massakern i Majdal Shams

Den drusiska byn Majdal Shams, där tolv skolbarn i helgen dödades av en missil, har jag besökt en gång. Det var sommaren 1981, fjorton år efter den israeliska ockupationen. Jag minns spänningarna på platsen. Israeliska militärfordon väntade utanför under mötet med en byäldste som förklarade varför byborna vägrade acceptera israeliska id-kort eftersom de var drusisk-syriska araber. Senare samma år annekterade Israel Golanhöjderna i strid med internationell rätt, en annektering som president Trump erkände 38 år senare, år 2019.

Det är möjligt att missilen som dödade barnen avfyrades från libanesiskt territorium, men jag kan inte se att Hizbollah skulle haft ett motiv till att beskjuta en drusisk by på Golan (även om invånare där med tiden accepterat israeliska id-kort). Israeliska analytiker hävdar att den egentliga måltavlan för Hizbollah var den närbelägna israeliska Hermon-brigaden, och att attacken från Libanon skulle ha varit ett svar på en israelisk attack mot Hizbollahs egen elitstyrka, Radwan Forces.

Så håller dödsdansen på i all sin tröstlöshet. Och ikväll attackerade Israel mål i Beiruts södra förorter där Hizbollah har sitt fäste, men där det också bor otaliga civila. Dessa förorter bombades sönder och samman i kriget 2006, men Hizbollah var snabba med att bygga upp dem igen, något jag blev vittne till som utsänd reporter under det kriget. Hizbollah har numera mycket starkare arsenal än då. med missiler och drönare, samt stridsvana från urbana krig efter att ha slagits på Assadregimens sida under det syriska inbördeskriget.

Efter attacken mot Majdal Shams krävde EU:s utrikeschef Josep Borrell en oberoende utredning av den oförlåtliga händelsen. (Se hans utlägg på X här).

I Majdal Shams har invånare i protesterat mot israeliska ministrars, inklusive premiärminister Netanyahus, besök i det drabbade samhället. Och ett religiöst råd på det annekterade Golan har motsatt sig varje försök att använda offren i Majdal Shams som en israelisk ursäkt för att slå till mot nya mål i Libanon.

Situationen visar hur vidrigt detta flerfrontskrig är och varför det så kallade världssamfundet borde tvinga fram en efterlevnad av FN-resolutionen om vapenvila i Gaza, frigivning av israelisk gisslan och av palestinska fångar – som ett första nödvändigt steg för att kyla ned den situation som hela tiden hotar att utvecklas till ett internationellt storkrig.

Att freda sin tid

Medier, mest svenska men ibland även utländska, hör titt som tätt av sig för att få kommentarer om Turkiet, Sverige och Nato, Koranbränningar, katastrofen i Derna i Libyen (en stad jag besökte under arabiska våren), Marocko, Iran, Irak och mycket annat.

Tackar oftast nej, annars skulle jag inte få tid för annat. Är inte anställd av någon och försöker hålla min tid fredad för att kunna skriva, föreläsa, läsa mer – och så åt livet bortanför all offentlighet.

Men den som vill beställa en föreläsning, krönika eller analys – med lite tid för research – är välkommen att höra av sig. Och jag ska inte säga inte: lusten att vara en del av kommentariatet på min ideella tid kommer säkert tillbaka ibland. Men inte för varje nyhetshändelse. Och i så fall med chans till en stunds eftertanke.

Slut på meddelandet!

Per Gahrton in memoriam

Nås av det sorgliga meddelandet att Per Gahrton är död. Får mig att tänka på hans bok Revolution på svenska. Läste den som tonåring när den kom ut 1972. Den fick mig att söka ett passivt medlemskap i FPU, vill jag minnas. Men snart reste jag utomlands och därmed upphörde min synnerligen korta tid i politiken. Men fortsatte att läsa honom. Imponerades av hans språkbegåvning och politiska bredd.

Tänker också på hans bok Palestinas frihetskamp: historia, analys och personliga iakttagelser (2008). Att den blev i det närmaste ihjältigen måste ha smärtat honom. Träffade en gång en recensent som skrivit en för redaktörerna överraskande positiv anmälan. De publicerade aldrig denna recension.

Läste fler av hans böcker: Egypten: En arabisk demokrati (1987 – det var inte en av hans bästa); Arabvärlden inför 80-talet (1979 – tror jag recenserade den i någon stenciltidskrift), den satiriska romanen Valkampanjen (1980) och så hans Kampen om Palestina : en kritisk analys av sionism och arabnationalism. Den kom redan 1970, men den läste jag först senare. Men minns att han i tidskriften Tempus översatte artiklar från egyptisk press; det kan ha varit från Al-Ahram.

Många andra har ju fantastiska minnen av hans kunskaper om södra Kaukasien, om Kina, Ryssland. Och givetvis om miljöpolitik. Om hans oräddhet, som när han var en av få politiker som rörde upp allt damm i Geijeraffären, medan andra sökte hålla det gömt.

I Messenger hittade jag sorgligt nog denna kväll ett personligt meddelande från Per Gahrton, som jag måste ha missat. Han skickade det 2015, när jag fortfarande publicerade mig rätt mycket i SvD och nyligen kommit ut med min bok om Gulfen. Men ser att jag dessvärre aldrig svarade på det.

Vill inte kopiera in meddelandet här, det var ju ett privat, riktat till bara mig. Men det smärtar mig nu att jag missade att svara och tacka honom. Och nu är det för sent.

Frid över hans minne.