Nås av det sorgliga meddelandet att Per Gahrton är död. Får mig att tänka på hans bok Revolution på svenska. Läste den som tonåring när den kom ut 1972. Den fick mig att söka ett passivt medlemskap i FPU, vill jag minnas. Men snart reste jag utomlands och därmed upphörde min synnerligen korta tid i politiken. Men fortsatte att läsa honom. Imponerades av hans språkbegåvning och politiska bredd.

Tänker också på hans bok Palestinas frihetskamp: historia, analys och personliga iakttagelser (2008). Att den blev i det närmaste ihjältigen måste ha smärtat honom. Träffade en gång en recensent som skrivit en för redaktörerna överraskande positiv anmälan. De publicerade aldrig denna recension.

Läste fler av hans böcker: Egypten: En arabisk demokrati (1987 – det var inte en av hans bästa); Arabvärlden inför 80-talet (1979 – tror jag recenserade den i någon stenciltidskrift), den satiriska romanen Valkampanjen (1980) och så hans Kampen om Palestina : en kritisk analys av sionism och arabnationalism. Den kom redan 1970, men den läste jag först senare. Men minns att han i tidskriften Tempus översatte artiklar från egyptisk press; det kan ha varit från Al-Ahram.

Många andra har ju fantastiska minnen av hans kunskaper om södra Kaukasien, om Kina, Ryssland. Och givetvis om miljöpolitik. Om hans oräddhet, som när han var en av få politiker som rörde upp allt damm i Geijeraffären, medan andra sökte hålla det gömt.

I Messenger hittade jag sorgligt nog denna kväll ett personligt meddelande från Per Gahrton, som jag måste ha missat. Han skickade det 2015, när jag fortfarande publicerade mig rätt mycket i SvD och nyligen kommit ut med min bok om Gulfen. Men ser att jag dessvärre aldrig svarade på det.

Vill inte kopiera in meddelandet här, det var ju ett privat, riktat till bara mig. Men det smärtar mig nu att jag missade att svara och tacka honom. Och nu är det för sent.

Frid över hans minne.