Situationen var så pass allvarlig att Gustav Vasa lär ha fruktat en belägring av Stockholm och han sägs ha haft planer på att fly till Tyskland, när Nils Dacke och upprorsmännen vann kontroll över en fjärdedel av Sveriges dåvarande befolkning. Men under kungens motoffensiv, med hjälp av tyska legoknektar, tvingades Nils Dacke fly mot Blekinge och dödades i strid. Hans kropp fördes till Kalmar där hans huvud sattes på en påle. Hans son sattes att svälta ihjäl i en fängelsecell. ”Hela Dackesläkten avrättades eller deporterades till Finland. Småland skulle inte hämta sig från Gustav Erikssons hämnd på flera decennier”, skriver Lars Ilshammar i en essä
Men Blekinges ådalar har ju förbundit människor i alla tider, som när holländska smeder tog sig fram till de småländska bruken och lade grunden till en del av Sveriges industrialisering.
Karlshamn var länge porten ut i världen i sydöstra Sveriges hörn, som för min egen släkt som var del av den stora utvandringen till Amerika.
Men hit till Blekinge kom ju också influenser från andra håll. Nu tänker jag inte bara på dagens invandring utan på Karl XII och karolinerna. Efter nederlaget i Poltava 1709 var kungen och karolinerna i många år flyktingar i Osmanska riket. Det var en stormakt som Sverige var allierad med mot Tsarryssland. Osmanska riket var föregångare till dagens Turkiet, men mycket större – det sträckte sig vida omkring på Balkan, vid Svarta havet, i Mellanöstern och Nordafrika.
När Karl XII och karolinerna återvände från sin landsflykt tog de nya seder med sig hem – som det myckna kaffedrickandet, kåldolmen – och möjligen köttbullen, som en inspiration av det turkiska köket, fast det är omtvistat hur det var med den saken.
Verkligenheten tvingade också kungen till pragmatism. När han påbörjade sitt återvändande 1714 var den svenska staten svårt skuldsatt till Osmanska riket och dess fordringsägare.
För att fordringsägarna skulle vara säkra på att bli återbetalda fick de följa med karolinerna till Karlskrona och Karlshamn. Kreditorerna beskrevs i dåtidens handlingar som ”judar, armenier och turkar”; turkar var dåtidens sätt att beskriva muslimer. Enligt ett beslut från Karl XII fick de rätt att utöva sin religion i Karlshamn, men bakom stängda dörrar. Och det trots att i det Sverige sedan 1500-talet var förbjudet att utöva någon annan religion än den lutherska läran.
Det var pragmatisk tolerans på 1700-talet som tillämpades i just Blekinge.
Varje sommar brukar jag läsa en Sveriges främsta författare. Jag tänker på Harry Martinson. Hans gripande barndomsskildring, Nässlorna blomma, om hans tid som sockenbarn i Olofströmstrakten, var obligatorisk läsning när jag gick i skolan. Efter alla hårda år som sockenbarn längtade han ut, och det fick honom att gå till sjöss.
När han som vuxen återvände till Blekinge var det som sommargäst i en liten stuga vid Svalemålaviken söder om Bräkne-Hoby.
För Harry Martinson fanns ingen motsättning mellan det lokala, det nationella och det globala. I motiveringen till hans Nobelpris heter det att han ”fångar daggdroppen och speglar kosmos". Det sägs att det var i stugan i Svalemålaviken som han började skriva på sitt stora epos Aniara, om hur människor ombord på ett rymdskepp är bortom all räddning sedan de förstört jorden och deras rymdskepp hamnat ur kurs.
Harry Martinson skrev sitt diktverk under det kalla kriget, under hotet av ett förintande kärnvapenkrig. Och vid den tiden gränsade ju vattnen utanför Blekinges kuster till järnridån.
Idag lever vi i en tid när Putin har skramlat med kärnvapenhotet under sitt brutala anfallskrig mot Ukraina. Inte långt ifrån oss utkämpar ukrainare ett heroiskt försvarskrig som är viktigt för hela Europas framtid och för en världsordning där makt inte betyder rätt, utan där internationell lag följs.
Dessutom lever vi med ett klimathot som kan sätta världen ur styr om vi inte ställer om våra energisystem. Det är Aniara i vår tid.
I den andan jag sätter Blekinge på kartan – i vetskap om att det lokala hänger samman med världen i stort. I den andan vill jag också placera Nationaldagen. Vi har mycket att vara stolta över, så mycket att värna, försvara, bevara och utveckla.
Nationaldagen blir vad vi gör den till. Det kan vara på olika sätt.
För att få några idéer om hur det ser ut ställde jag tre frågor till vänner och bekanta med olika bakgrund, olika åldrar, yrken, livssituation och hemorter i Sverige. Frågorna löd:
1. Vad betyder Sveriges nationaldag för dig?
2. Vad tycker du att etniska svenskar borde göra för att minska vi-och-dom-tänkandet – på nationaldagen och alla andra dagar?
3. Vad råder du invandrade svenskar att tänka på?
Så här svarade Eva, gymnasielärare i Halmstad:
”Sveriges nationaldag har faktiskt aldrig varit särskilt viktig för mig, däremot är jag väldigt förtjust i vårt land. Jag tycker om att vi har årstider och jag älskar våra långa kuster och fjällvärlden. Jag har också tyckt mycket om vårt sätt att värna om varandra, vårt folkhem, men jag ser med oro och sorg hur det alltmer monteras ned och hur ordet solidaritet nästan aldrig hörs. Under min uppväxt hade jag inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända!”
För att minska vi-och-dom-tänkande lyder Evas råd:
”Lär känna människor som inte nödvändigtvis ser ut som du! Prata med kollegor med annan bakgrund, barnens klasskamrats föräldrar, kvinnan i kassan eller den som hjälper din gamla pappa på ”hemmet”. Ät måltider tillsammans! Tänk tanken vad som skulle hända om alla de som kommit hit samtidigt skulle stanna hemma från jobbet ett par dagar.”
”Jag hoppas och tror att jag ger alla, även invandrade svenskar, samma råd!” fortsätter Eva.
Våga drömma, våga pröva, våga säga ”ja” och våga säga ”nej”.
Jag frågade också Runo Cronström, mångårig sommargranne i Blekinge. Han berättade om sin gode vän, Carl-Axel Petri, född på Djupadals Gård i Ronneby. Petri var justitieminister i början av 1980-talet och drev igenom ändringen från Svenska flaggans dag till Nationaldagen, den som vi har firat sedan 1983.
På frågan om vad som kan göras för att minska vi-och-dom-tänkandet svarade Runo:
”Tänk gärna Norge! Låt alla skolbarn gå i parader på ’Storgatan’ viftande med svenska flaggor. Då kommer alla med – nya och gamla svenskar. Och till nya svenskar: Behåll gärna Dina egna, invanda traditioner – men ha respekt för traditionerna i Ditt nya hemland!”
Dagmar Nordberg, i Biskopsmåla utanför Bräkne Hoby, undervisar ukrainska flyktingar i svenska och samhällsorientering. Hennes maning är att värna vardagsanständigheten på nationaldagen och alla andra dagar.
”Det är vardagsvärderingar, de föga spektakulära. Som att vilja göra rätt för sig, vänta på sin tur. Saklighet, pålitlighet. Att vara en schysst medmänniska. Det är exempel på vad jag skulle vilja kalla svenska värderingar. De gör inte mycket väsen av sig. Men när de bryts sönder, när solidaritet och omsorg om varandra inte längre fungerar som kittet i vårt samhälle, då kommer vi alla att vakna till ett kallare Sverige som jag är rädd för.”
Dagmar Nordberg säger sig uppleva en förödande vi-mot-dom-känsla i arbetet som lärare i svenska för ukrainska flyktingar. Hon har ingen lösning på problemet annat än små steg, ihärdiga, tålmodiga, i öppenhet mot varandra där olikheter respekteras.
Jag ställde samma frågor till Leyla, trebarnsmor i Stockholm. Hon kom till Sverige som kurdisk flykting från Turkiet för cirka 30 år sedan. Hon lärde sig snabbt svenska och utbildade sig till undersköterska. Numera är hon vårdlärare och utbildar nästa generations undersköterskor i äldreomsorgen. Leyla är en samhällsbärare.
Hon säger:
”Sveriges nationaldag betyder extra mycket för mig eftersom Sverige är hemma för mig. Vart än jag åker längtar jag hem till Sverige. Jag minns ett år jag när var hos mina föräldrar i Turkiet den 6 juni. Då bakade jag tårta för att fira Sveriges nationaldag. Min mamma grät av lycka och sa ’vilket underbart land Sverige är som har omfamnat dig så att du känner att du är en del av samhället, men ändå kan vara dig själv. Tänk om våra politiker här i Turkiet kunde lära sig att vara så’.”
När det svenska fotbollslandslaget spelar mot vilket annat land det än må vara, så hejar Leylas mamma på det, långt borta i sydöstra Turkiet.
Det finns, menar Leyla, så mycket som kan göras för att skapa mer vi-känsla omkring oss.
”Låt de som inte är etniska svenskar dela känslan och visa hur stolta vi är och hur mycket respekt man har för Sverige och svenskar. Bjud in människor som jobbar inom olika områden. Alla partier borde enas och bidra med idéer och åtgärder för ett samhälle där det skapas förutsättningar för ökad integration.”
De flesta av Leylas vårdelever har utländsk bakgrund. Till dem vill hon förmedla hur viktigt det är att lära sig språk. ”Så mycket kan gå fel om man brister i kommunikation. När vi kommunicerar kan både likheter och olikheter komma fram på ett naturligt sätt,” säger Leyla.
“Men”, fortsätter hon, ”många gånger tänker jag att jag hade tur som lärde mig språket så snabbt och fick kontakt med fantastiska svenskar som gav mig möjlighet att berätta vem jag är. De bjöd in mig; jag blev respekterad som jag var och kunde ändå vara en del av deras gemenskap.”
”Men tyvärr upplever mina elever att samhället skapar mindre förutsättningar för ökad förståelse mellan människor vilket gör att klyftan i samhället ökar och många blir alltför isolerade från omvärlden.”
Mohammed från en Stockholmsförort jobbar på behandlingshem med unga narkomaner. Han har sett många av samhällets baksidor, inklusive unga som dragits in gängkriminalitet eller fallit offer för det grova våldet.
Mohammed säger att för honom symboliserar ”den svenska nationaldagen frihet och historia. Segregering, fraktioner, rasism är skapade av människan och kan elimineras av människan. För att minska vi-och-dom-känslan måste svenskar & invandrare interagera med varandra på ett korrekt sätt och inte bara en dag som nationaldagen, utan leva med varandra. Vi måste sluta sätta etikett på varann som svennar, blattar, rassar, negrer. Prata inte så. Människor är allt vi är och allt vi borde kalla varann.”
Mohammed råder de unga han träffar på behandlingshemmen samma sak som andra människorna han möter i sin vardag. Och det är att visa acceptans, tålamod och ödmjukhet.
