*Björstorps kvarn, söder om Bräkne-Hoby. Den äldsta av alla kvarnarna längs Bräkneån.* Foto: Bitte Hammargren (gäller alla bilder där inte annat anges).
***Tal i Bräkne-Hoby Ekbacke på Nationaldagen den 6 juni 2023***
Kära Hobybor,

Tack för att jag som varit sommargäst i Bräkne-Hoby i många år får stå här som inbjuden av Bräkne-Hobys Hembygdsförening.
I mitt liv finns bara en konstant punkt som jag alltid i någon mening har återvänt till. Det är Bräkneån. Den har varit som en livlina, när jag tänker efter.
Jag är född i Tingsryd vid Bräkneån. Under min barndom var ån och dess dalgång den fria lekplatsen – mestadels utan några vakande ögon från vuxenvärlden. Sen jag var 13 år har jag varit i Bräkne-Hoby på sommaren, inte långt från Bräkneåns mynning, i detta det vackraste av landskap.
Men nu har jag och min familj flyttat vårt sommarhem en bit norrut, närmare våra barnbarn.
Kärleken till den blekingska naturen består: lövskogarna som öppnar sig när man rullar ned från den småländska granskogen. När man möter lövskogsljuset i Blekinge känns det alltid lite lättare att andas.
Öarna, fågellivet, den skira bokskogen. Det är svårt att tänka sig något vackrare.
Eller att det kan vara vackrare – än i just denna årstid.

Det för tankarna till varför vi firar Sveriges nationaldag just idag, och varför vi firar Sverige 500 år som stat och nation.

Från 1800-talets slut och många år framåt var den 6 juni Svenska flaggans dag. Den 6 juni var en vanlig dag i almanackan fram till år 2005, som ni säkert minns, men då blev det helgdag och annan dag pingst försvann som röd dag.

Nu när Sverige fyller 500 år blir vi ju påminda om att Gustav Vasa valdes till kung av en riksdag i Strängnäs den 6 juni år 1523 – för då var ju Sverige ännu ett valrike, och han hette Gustav Eriksson.

Men när jag lyssnar på historikerna förstår jag att det inte var så självklart att den 6 juni skulle bli nationaldag, eller Svenska flaggans dag. För under nationalromantikens 1800-tal ville många göra den 6 november, Gustaf II Adolfs dödsdag, eller den 30 november, Karl XII:s dödsdag, till svensk nationaldag.

Och när jag lyssnade på historikern Maja Hagerman förstod jag att årstiden kanske fällde avgörandet. För det var på Skansen man firade Svenska flaggans dag för första gången, år 1893, vid denna årstid när natten aldrig blir av.

Skansens skapare Artur Hazelius ville naturligtvis inte ha firandet i november, när dagen aldrig blir riktigt av.

Så vi får tacka Hazelius för att vi firar nationaldagen i skolavslutningarnas tid, i blomstringens och hoppfullhetens tid, när näktergalen spelar sina konserter om kvällen och man kan njuta av koltrastens klara stämma när man vandrar genom bokskogen.

Nationaldagen har också med undertecknandet av regeringsformen från 1809 att göra. Också dagens regeringsform från 1974 undertecknades den 6 juni. Och denna grundlag utgör basen för vår demokrati.

I regeringsformen står bland annat att:

· All offentlig makt utgår från folket.

· I Sverige gäller fri åsiktsbildning, allmän rösträtt, parlamentarism, kommunal självstyrelse och rättsstatens principer.

· Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde.

Det ska vi fira!

Där står också:

· Det allmänna ska också motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde.

· Samernas och andra minoriteters möjligheter att utveckla sitt kulturliv ska främjas.

· Hållbar utveckling utgör grunden för en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det är också honnörsord att värna om.

Alla kommuner i Sverige ska ju på Nationaldagen anordna en medborgarskapsceremoni för invånare i kommunen som blivit svenska medborgare under året.

Det ska vi också fira.

Men när vi sen kommer till minnet av Gustav Vasa blir det genast mer komplicerat. Var han en landsfader eller en tyrann?

Så har diskussionen låtit på senare tid.

Sverige hade fram tills upplösningen av Kalmarunionen för 500 år sedan varit som ett lapptäcke av självstyrande landskap, med egna landskapslagar. Men Gustav Vasas makttillträde blev början till en centralstyrd och självständig stat. Skattekronor, eller ibland kyrkklockor, drogs in till staten och prästerna tvingades bryta med påvedömet och läsa upp kungens befallningar från predikstolen varje söndag.

Han lät också översätta bibeln till svenska, vilket markerar brytningen mellan fornsvenska och nysvenska.

Gustav Vasa var för att citera historikern Lars Ilshammar, som varit biträdande riksbibliotekarie, ”en hänsynslös despot och listig demagog” men också en oerhört skicklig pr-makare – för sin egen person. Mensom skapare av den centralstyrda nationalstaten blev han överglänst av sin son Karl IX och inte minst av Axel Oxenstierna, Gustav II Adolfs rikskansler. Men det finns också historiker som menar att rötterna till välfärdssamhället går att spåra till Gustav Vasas tid.

Det är komplicerat med andra ord!

Någon fältherre av rang var Gustav Vasa inte, men han tog hjälp av tyska legosoldater när han slog ned bondeuppror i Dalarna och Småland. Och Blekinge var ju i många hundra år gränsland mellan Sverige och Danmark. För 500 år sen var Blekinge danskt. Och så förblev det i mer än hundra år till, fram till freden i Roskilde år 1658 när Blekinge, Skåne och Halland blev svenska landskap.

I dessa krigshärjade trakter mellan Blekinge och Småland var bönderna vana att sluta bondefreder över nationsgränsen.

Jag växte upp i trakter där dåtidens främste rebell mot Gustav Vasa vördades. Det var den småländske bondeledaren Nils Dacke som stod i bräschen för det största bondeupproret i svensk historia. Min barndoms skola hette Dackeskolan och så heter den än idag. Inte långt från skolan ligger Dackegatan. Och när det var hockey samlades man då, som nu, i Dackehallen, till minne av Dackefejden.

Denna Dackefejd utvecklades till ett inbördeskrig mot kungamakten och spred sig till Östergötland och Västergötland. Centralmakten höll stånd i Kalmar och Jönköping, men vid slaget i Kisa i Östergötland år 1542 ska nästan hela den kungliga armén ha blivit tillintetgjord.

*Nationaldagstalaren vid Hoby Ekbacke 2023*. Foto: Elisabeth Gerle

Situationen var så pass allvarlig att Gustav Vasa lär ha fruktat en belägring av Stockholm och han sägs ha haft planer på att fly till Tyskland, när Nils Dacke och upprorsmännen vann kontroll över en fjärdedel av Sveriges dåvarande befolkning. Men under kungens motoffensiv, med hjälp av tyska legoknektar, tvingades Nils Dacke fly mot Blekinge och dödades i strid. Hans kropp fördes till Kalmar där hans huvud sattes på en påle. Hans son sattes att svälta ihjäl i en fängelsecell. ”Hela Dackesläkten avrättades eller deporterades till Finland. Småland skulle inte hämta sig från Gustav Erikssons hämnd på flera decennier”, skriver Lars Ilshammar i en essä

Men Blekinges ådalar har ju förbundit människor i alla tider, som när holländska smeder tog sig fram till de småländska bruken och lade grunden till en del av Sveriges industrialisering.

Karlshamn var länge porten ut i världen i sydöstra Sveriges hörn, som för min egen släkt som var del av den stora utvandringen till Amerika.

Men hit till Blekinge kom ju också influenser från andra håll. Nu tänker jag inte bara på dagens invandring utan på Karl XII och karolinerna. Efter nederlaget i Poltava 1709 var kungen och karolinerna i många år flyktingar i Osmanska riket. Det var en stormakt som Sverige var allierad med mot Tsarryssland. Osmanska riket var föregångare till dagens Turkiet, men mycket större – det sträckte sig vida omkring på Balkan, vid Svarta havet, i Mellanöstern och Nordafrika.

När Karl XII och karolinerna återvände från sin landsflykt tog de nya seder med sig hem – som det myckna kaffedrickandet, kåldolmen – och möjligen köttbullen, som en inspiration av det turkiska köket, fast det är omtvistat hur det var med den saken.

Verkligenheten tvingade också kungen till pragmatism. När han påbörjade sitt återvändande 1714 var den svenska staten svårt skuldsatt till Osmanska riket och dess fordringsägare.

För att fordringsägarna skulle vara säkra på att bli återbetalda fick de följa med karolinerna till Karlskrona och Karlshamn. Kreditorerna beskrevs i dåtidens handlingar som ”judar, armenier och turkar”; turkar var dåtidens sätt att beskriva muslimer. Enligt ett beslut från Karl XII fick de rätt att utöva sin religion i Karlshamn, men bakom stängda dörrar. Och det trots att i det Sverige sedan 1500-talet var förbjudet att utöva någon annan religion än den lutherska läran.

Det var pragmatisk tolerans på 1700-talet som tillämpades i just Blekinge.

Varje sommar brukar jag läsa en Sveriges främsta författare. Jag tänker på Harry Martinson. Hans gripande barndomsskildring, Nässlorna blomma, om hans tid som sockenbarn i Olofströmstrakten, var obligatorisk läsning när jag gick i skolan. Efter alla hårda år som sockenbarn längtade han ut, och det fick honom att gå till sjöss.

När han som vuxen återvände till Blekinge var det som sommargäst i en liten stuga vid Svalemålaviken söder om Bräkne-Hoby.

För Harry Martinson fanns ingen motsättning mellan det lokala, det nationella och det globala. I motiveringen till hans Nobelpris heter det att han ”fångar daggdroppen och speglar kosmos". Det sägs att det var i stugan i Svalemålaviken som han började skriva på sitt stora epos Aniara, om hur människor ombord på ett rymdskepp är bortom all räddning sedan de förstört jorden och deras rymdskepp hamnat ur kurs.

Harry Martinson skrev sitt diktverk under det kalla kriget, under hotet av ett förintande kärnvapenkrig. Och vid den tiden gränsade ju vattnen utanför Blekinges kuster till järnridån.

Idag lever vi i en tid när Putin har skramlat med kärnvapenhotet under sitt brutala anfallskrig mot Ukraina. Inte långt ifrån oss utkämpar ukrainare ett heroiskt försvarskrig som är viktigt för hela Europas framtid och för en världsordning där makt inte betyder rätt, utan där internationell lag följs.

Dessutom lever vi med ett klimathot som kan sätta världen ur styr om vi inte ställer om våra energisystem. Det är Aniara i vår tid.

I den andan jag sätter Blekinge på kartan – i vetskap om att det lokala hänger samman med världen i stort. I den andan vill jag också placera Nationaldagen. Vi har mycket att vara stolta över, så mycket att värna, försvara, bevara och utveckla.

Nationaldagen blir vad vi gör den till. Det kan vara på olika sätt.

För att få några idéer om hur det ser ut ställde jag tre frågor till vänner och bekanta med olika bakgrund, olika åldrar, yrken, livssituation och hemorter i Sverige. Frågorna löd:

1. Vad betyder Sveriges nationaldag för dig?

2. Vad tycker du att etniska svenskar borde göra för att minska vi-och-dom-tänkandet – på nationaldagen och alla andra dagar?

3. Vad råder du invandrade svenskar att tänka på?

Så här svarade Eva, gymnasielärare i Halmstad:

”Sveriges nationaldag har faktiskt aldrig varit särskilt viktig för mig, däremot är jag väldigt förtjust i vårt land. Jag tycker om att vi har årstider och jag älskar våra långa kuster och fjällvärlden. Jag har också tyckt mycket om vårt sätt att värna om varandra, vårt folkhem, men jag ser med oro och sorg hur det alltmer monteras ned och hur ordet solidaritet nästan aldrig hörs. Under min uppväxt hade jag inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända!”

För att minska vi-och-dom-tänkande lyder Evas råd:

”Lär känna människor som inte nödvändigtvis ser ut som du! Prata med kollegor med annan bakgrund, barnens klasskamrats föräldrar, kvinnan i kassan eller den som hjälper din gamla pappa på ”hemmet”. Ät måltider tillsammans! Tänk tanken vad som skulle hända om alla de som kommit hit samtidigt skulle stanna hemma från jobbet ett par dagar.”

”Jag hoppas och tror att jag ger alla, även invandrade svenskar, samma råd!” fortsätter Eva.

Våga drömma, våga pröva, våga säga ”ja” och våga säga ”nej”.

Jag frågade också Runo Cronström, mångårig sommargranne i Blekinge. Han berättade om sin gode vän, Carl-Axel Petri, född på Djupadals Gård i Ronneby. Petri var justitieminister i början av 1980-talet och drev igenom ändringen från Svenska flaggans dag till Nationaldagen, den som vi har firat sedan 1983.

På frågan om vad som kan göras för att minska vi-och-dom-tänkandet svarade Runo:

”Tänk gärna Norge! Låt alla skolbarn gå i parader på ’Storgatan’ viftande med svenska flaggor. Då kommer alla med – nya och gamla svenskar. Och till nya svenskar: Behåll gärna Dina egna, invanda traditioner – men ha respekt för traditionerna i Ditt nya hemland!”

Dagmar Nordberg, i Biskopsmåla utanför Bräkne Hoby, undervisar ukrainska flyktingar i svenska och samhällsorientering. Hennes maning är att värna vardagsanständigheten på nationaldagen och alla andra dagar.

”Det är vardagsvärderingar, de föga spektakulära. Som att vilja göra rätt för sig, vänta på sin tur. Saklighet, pålitlighet. Att vara en schysst medmänniska. Det är exempel på vad jag skulle vilja kalla svenska värderingar. De gör inte mycket väsen av sig. Men när de bryts sönder, när solidaritet och omsorg om varandra inte längre fungerar som kittet i vårt samhälle, då kommer vi alla att vakna till ett kallare Sverige som jag är rädd för.”

Dagmar Nordberg säger sig uppleva en förödande vi-mot-dom-känsla i arbetet som lärare i svenska för ukrainska flyktingar. Hon har ingen lösning på problemet annat än små steg, ihärdiga, tålmodiga, i öppenhet mot varandra där olikheter respekteras.

Jag ställde samma frågor till Leyla, trebarnsmor i Stockholm. Hon kom till Sverige som kurdisk flykting från Turkiet för cirka 30 år sedan. Hon lärde sig snabbt svenska och utbildade sig till undersköterska. Numera är hon vårdlärare och utbildar nästa generations undersköterskor i äldreomsorgen. Leyla är en samhällsbärare.

Hon säger:

”Sveriges nationaldag betyder extra mycket för mig eftersom Sverige är hemma för mig. Vart än jag åker längtar jag hem till Sverige. Jag minns ett år jag när var hos mina föräldrar i Turkiet den 6 juni. Då bakade jag tårta för att fira Sveriges nationaldag. Min mamma grät av lycka och sa ’vilket underbart land Sverige är som har omfamnat dig så att du känner att du är en del av samhället, men ändå kan vara dig själv. Tänk om våra politiker här i Turkiet kunde lära sig att vara så’.”

När det svenska fotbollslandslaget spelar mot vilket annat land det än må vara, så hejar Leylas mamma på det, långt borta i sydöstra Turkiet.

Det finns, menar Leyla, så mycket som kan göras för att skapa mer vi-känsla omkring oss.

”Låt de som inte är etniska svenskar dela känslan och visa hur stolta vi är och hur mycket respekt man har för Sverige och svenskar. Bjud in människor som jobbar inom olika områden. Alla partier borde enas och bidra med idéer och åtgärder för ett samhälle där det skapas förutsättningar för ökad integration.”

De flesta av Leylas vårdelever har utländsk bakgrund. Till dem vill hon förmedla hur viktigt det är att lära sig språk. ”Så mycket kan gå fel om man brister i kommunikation. När vi kommunicerar kan både likheter och olikheter komma fram på ett naturligt sätt,” säger Leyla.

“Men”, fortsätter hon, ”många gånger tänker jag att jag hade tur som lärde mig språket så snabbt och fick kontakt med fantastiska svenskar som gav mig möjlighet att berätta vem jag är. De bjöd in mig; jag blev respekterad som jag var och kunde ändå vara en del av deras gemenskap.”

”Men tyvärr upplever mina elever att samhället skapar mindre förutsättningar för ökad förståelse mellan människor vilket gör att klyftan i samhället ökar och många blir alltför isolerade från omvärlden.”

Mohammed från en Stockholmsförort jobbar på behandlingshem med unga narkomaner. Han har sett många av samhällets baksidor, inklusive unga som dragits in gängkriminalitet eller fallit offer för det grova våldet.

Mohammed säger att för honom symboliserar ”den svenska nationaldagen frihet och historia. Segregering, fraktioner, rasism är skapade av människan och kan elimineras av människan. För att minska vi-och-dom-känslan måste svenskar & invandrare interagera med varandra på ett korrekt sätt och inte bara en dag som nationaldagen, utan leva med varandra. Vi måste sluta sätta etikett på varann som svennar, blattar, rassar, negrer. Prata inte så. Människor är allt vi är och allt vi borde kalla varann.”

Mohammed råder de unga han träffar på behandlingshemmen samma sak som andra människorna han möter i sin vardag. Och det är att visa acceptans, tålamod och ödmjukhet.

Under några årtionden för drygt 100 år sedan, när Sverige var ett av Europas fattigaste länder, utvandrade omkring en fjärdedel av befolkningen. De ville bort från förtryck och fattigdom, i hopp om att skapa sig bättre liv. Det lyckades också många med, medan andra dukade under.

Jag har stor släkt i USA, ättlingar till dem som for på Utvandrarnas väg till Karlshamn för vidare färd mot Amerika för mer än hundra år sedan. Min amerikanska släkt är mycket släktkär. Det fick jag uppleva vid en stor släktträff kring midsommartid i den lilla staden Scania i Minnesota, i de trakter där Vilhelm Moberg lät diktens Karl-Oskar och Kristina slå sig ned i, när han skrev sitt stora Utvandrarepos.

Vi var fyra kusiner från Sverige och ytterligare några familjemedlemmar som reste tillsammans till Minnesota. Och då passade en massa amerikanska Svensson-ättlingar runt om i USA på att samlas i Scania för att träffa oss och varandra.

I Scanias hembygdspark står en faluröd mangårdsbyggnad invid enkel omålad träkyrka som byggdes av svenska utvandrare på 1800-talet. Där ligger en liten prästgård som blivit museum och en skola där barnen en gång undervisades på svenska.

Till midsommarfirandet i Scania restes en väldig midsommarstång. Till dansen runt stången var det fiolspel och dragspel och Små grodorna. Det serverades sill och potatis. En kör sjöng den gamla visan om utvandrarna, Hälsa dem därhemma. När jag hörde den vid midsommarfirandet i Minnesota fick orden plötsligt en ny och djupare innebörd. Textraderna blev plötsligt gripande. Bland oss som förstod utvandrarnas språk, alltså svenskan, tror jag inte att något öga var torrt utanför Scanias gamla prästgård den midsommaraftonen.

För amerikaner i Minnesotas svenskbygder är det viktigt att högtidlighålla svenska högtider. Det gör dem inte mindre amerikanska. De firar givetvis USA:s nationaldag den 4 juli och Thanksgiving också. Lika viktigt kan det vara för invandrade till Sverige att fortsätta att fira sina ursprungsländers högtider, som ramadan eller det persisk-kurdiska nyåret newrouz vid sidan av den svenska nationaldagen. Länkar till det förflutna behöver alla, även när vi rotar oss på en ny plats.

Den stora utvandringen blev en utarmning av Sverige och utan den invandring som skett från efterkrigstiden och framåt hade Sveriges tillväxt och innovationsförmåga aldrig kunnat bli så stark. Det minns jag från min barndom när industrierna ropade efter arbetskraft, och när nyanlända kunde få en skiftnyckel i handen och ett jobb nästan direkt efter att de klivit av tåget.

Språk lär man sig bäst genom att leva dem, inte vid skolbänken. Men många nyanlända eller nya svenskar med rötter i andra länder säger sig aldrig ha blivit bjudna till ett midsommarfirande eller andra svenska högtider.

Det tycker jag att vi ska ändra på, för det har betytt så mycket för min egen förståelse av andra länder och traditioner, när jag har blivit bjuden som gäst till många olika slags högtider i hem i Turkiet och länder i Mellanöstern och Nordafrika.

I det sammanhanget vill jag slutligen citera Sara Berrado, arkitekt med en chefsposition, som ursprungligen kommer från Marocko.

Hon säger:

”Sveriges nationaldag har givetvis betydelse för mig som “ny svensk” (även om jag tror att jag alltid haft ett svenskt hjärta). Firandet av Sverige som land och nation kopplar jag till alla svenskar som har kämpat för demokratin och till alla som kämpat för en bättre framtid. Jag tycker att alla svenskar, oavsett bakgrund och etnicitet, ska vara stolta över allt vi har åstadkommit i Sverige och fira detta land. Rättigheter i Sverige har inget med färg eller språk att göra. Dom gäller för alla. Den som är ny i Sverige kan fira sitt blivande land på det svenska sättet eller på sitt eget sätt. Och det är viktigt att visa respekt och öppenhet för olikheter idag och alla andra dagar.

Mitt råd till nya svenskar är att vara nyfiken på den svenska kulturen. Visa respekt för den och jobba på att integrera dig i samhället. Det gör inget om man har en brytning eller saknar ord ibland. Det viktigaste är att hitta sig själv i den nya kontexten och tänka positivt. Att alla gör sitt bästa.”

Den 6 juni blir på så vis en startpunkt för att göra Sverige lite vänligare, mer solidariskt, öppet, tryggare i sig självt.

Med en hälsning från alla dem jag återgett här och från mig när vi nu alla har anledning att fira Sverige, vår demokrati, vår historia och oss som bor här.

Till sist, låt mig citera några rader ur en nypublicerad dikt av Göran Greider. Man behöver inte dela alla hans politiska åsikter för att uppskatta hans lyrik.

Du skall älska ditt land så mycket

som det älskar dig.

Och om det slutar älska dig, gå till sjöarna

skogarna, bruksorterna, byarna, förorterna, innerstäderna

eller stenarna och innergårdarna

där du lekte som barn och berätta

att landet måste komma tillbaka till dig,

att det är bråttom nu men att du

är beredd att älska det igen och igen.

Bitte Hammargren

Bräkne-Hoby den 6 juni 2023