Hur kunde terrorgruppen IS/Daesh växa fram?

De senaste månaderna har terrorgruppen IS/Daesh förlorat terräng, nu även i Palmyra. Samtidigt som de är trängda i Irak och Syrien slår deras självmordsbombare till mot mjuka mål i land efter land: en fotbollsmatch i Irak, en välbesökt shoppinggata i Istanbul, en konsertlokal i Paris och en flygplats och tunnelbanestation i Bryssel.

Just idag drabbades påskfirande pakistanier av ett blodigt självmordsattentat i Lahore. Mycket talar för att IS låg bakom även detta bestialiska attentat.

Men vad är detta för rörelse egentligen? Hur kunde IS uppstå? Vad är det för ideologi i botten? Vad krävs för att kunna bekämpa dem på ett effektivt sätt? Om detta höll Teologiska högskolan i Bromma en temadag i höstas – kusligt nog bara någon dag innan IS-terrorister slog till mot Bataclan i Paris. Temadagen har nu resulterat i en bok, IS/Daesh: några perspektiv.

I denna bok skriver islamologen Rickard Lagervall, den turkiske statsvetaren Hakan Günes och jag ur olika perspektiv, samt med ett förord av redaktören Anders Mellbourn.

Boken, som inte kan hittas på vare sig Ad Libris eller Bokus (i alla fall inte ännu), går att beställa via studieförbundet Bilda, som också har gjort en studieguide. Sofie Twal Hedman på Sveriges kristna råd, som har gjort studievägledningen, berättar om boken här.

Själv hoppas jag att boken snart dimper ned i min brevlåda.

Ensam i Mosul, Raqqa och Ramadi

Går det att leva med IS? Frågan ställdes i lördagens Konflikt i P1, där jag var en av tre kommentatorer i studion – tillsammans med Mohammed Fazlhashemi och Nuri Kino.

SR:s reporter Duraid al-Khamisi hade bland annat intervjuat en anonym röst i IS-kontrollerade Deir al-Zor. Ivar Ekman var programledare.

Lyssna gärna på programmet, där mycket hann sägas – men inte allt. Bland sådant som inte hann sägas kan nämnas att massakrerna från IS/Daesh/Isis/ISIL inte bara har riktats mot assyrier/syrianer, yazidier och kurder utan också i hög grad mot shiamuslimer, vilka enligt jihadist-salafisternas extrema tolkning av sunniislam räknas som kätterska. 

Så har det varit sedan USA och Storbritannien kastade ut Saddamregimen ur Irak 2003, då IS (samt dess föregångare) fick ett fotfäste i Irak. Men de mordiska kampanjerna mot shiamuslimerna vid Tvåflodslandet, mellan Eufrat och Tigris, har en föregångare i tidigt 1800-tal, då wahhabiter i ”ett första saudiskt emirat” (föregångare till dagens saudiska regim) massakrerade shiamuslimer i deras heliga städer som Karbala. 

Frågan om huruvida sunniarabiska dissidenter orkar leva med IS är också värd att ställa. De är många men tvingas ligga lågt. Det har ju inga säkra alternativ. De som försöker resa sig blir omedelbart förföljda och hamnar under bödelns svärd.

Jag tror att de sunnitiska dissidenternas situation bäst kan jämföras med hur det var för tyska antinazister i 40-talets Berlin. De som försökte sticka upp mot naziregimen på något sätt blev huvudet kortare. Så var det i Berlin 1943 och så är det i Mosul, Raqqa, Ramadi och Deir al-Zor 2015. 

Jag har träffat irakier från Anbarprovinsen som har tvingats lämna sina hemstäder. De är hårda motståndare till IS maktövertagande. De kan vittna om hur vänner till dem har blivit mördade av IS, bara för att de haft ”fel” yrke till exempel. Men de litar inte heller på politiken i Bagdad. De är politiskt hemlösa.

Totalitära regimer har ett gemensamt: De kryper sig in under huden. De lamslår psykiskt. De kan sätta skräck i människor genom att statuera exempel: offentliga halshuggningar, amputationer av händer, piskrapp. (Det är för övrigt kroppsstraff som förekommer även i Saudiarabien).

Bästa sättet att förstå totalitarismens psykologi är genom skönlitteraturen eller filmen. För att förstå hur det är att leva under IS, kan man gå tillbaka till romaner om livet inifrån 40-talets Tyskland. Läs till exempel Hans Falladas Ensam i Berlin, en roman som kom ut bara något år efter nazismens fall. 

Den tyska titeln beskriver ännu starkare vad det är frågan om: Jeder stirbt für sich allein (Varje människa dör ensam). 

Så ensamma och utlämnade åt sitt öde som nazimotståndarna var i 40-talets Tyskland, så ensamma och utlämnade är de sunnitiska IS-motståndarna i dagens Mosul, Raqqa och Ramadi. 

Påven – en visionär för vår tid?

Den italienska författaren och experten på finansiering av terrorism Loretta Napoleoni är en tänkare som vågar dra ut linjerna längre än de flesta. När hon var aktuell med sin bok om Uppror i Irak (Leopard, 2006) träffade jag henne för en intervju. Det gav mersmak.

I veckan, när hon gästade Sverige för lanseringen av sin nya bok Islamiska staten (Fri Tanke, 2015) intervjuade jag henne på nytt. Det blev dels en en timmes samtal på Nalens scen, som sänds av Sveriges television (UR). Och dels en intervju i SvD, med länk här:  ”Västvärlden inser inte vad som pågår”.

Den alltigenom sekulära Loretta Napoleoni, utgiven på det inte mindre sekulära förlaget Fri Tanke, beskriver den argentinskfödde påven Franciskus som en politisk ledargestalt och som den mest visionäre politiske ledaren Europa har just nu.

Det är visst inte invändningsfritt, men värt att diskutera. Påven förklarade i höstas att han är redo att inleda en dialog med ledare för Islamiska staten, om det kan bidra till fred. Loretta Napoleoni pekar också på hur påvens namne och förebild, den helige Franciskus av Assisi – rikemanssonen som blev en tiggarmunk – två gånger under korstågen i början av 1200-talet reste till Damaskus i försök att få tala med abbasidkalifatets ledare i syfte att få ett slut på all blodspillan. På samma sätt borde man lyssna på dagens påve, menar hon. Att bomba Abu Bakr al-Baghdadis ”kalifat” bara stärker hans terroriströrelse, som redan nu har börjat forma stommen till en stat, ”en skalstat”, som hon kallar det. Mer om dessa resonemang hittar du i min intervju i SvD – och i Loretta Napoleonis läsvärda bok, som redan är översatt till 20 språk.