Islamiska staten/Daesh

Khider Domle – en hjälte i kampen mot IS

Khider Domle, journalist, människorättsaktivist och författare. Foto: Bitte Hammargren

Khider Domle, journalist, människorättsaktivist och författare. Foto: Bitte Hammargren

När terrorgruppen IS tog Sinjarbergen i norra Irak den 3 augusti 2014 anade Khider Domle från Dohuk vad som väntade: Storskalig kidnappning av den yazidiska folkgruppen, massakrer, utplåning av yazidiska helgedomar och ett massivt sexslaveri.

Han hade fått ett förhandstips om vad Abu Bakr al-Baghdadis salafistiska krigare hade i görningen, när de tog minderåriga flickor och unga kvinnor som sexslavar. Medelålders kvinnor blev i stället slavar i hem, på jordbruk eller IS militärbaser, medan otaliga män massakrerades eller småpojkar tvingades bli barnsoldater för att slåss mot sitt eget folk, säger Khider Domle. Han vill få världen att erkänna att den systematiska etniska rensning som drabbade yazidierna – vilka ses som otrogna i salafisternas ögon – är ett folkmord.

Om dessa ohyggliga händelser har han skrivit en bok på arabiska, The Black Death, som snart ska komma på engelska. Boken bygger på intervjuer av fritagna yazidier. Khider Domle tog från första stund initiativ till att försöka frita de kidnappade – något de har lyckats med i mer än 2000 fall. 

Jag mötte honom på Sandö utanför Kramfors, där Operation 1325 – som vill ge makt åt kvinnor i fredsprocesser – höll en konferens i samarbete med Folke Bernadotteakademin. Min intervju med Khider Domle, där han också berättar om det hjältemodiga arbetet med fritagningar, hittar ni i dagens SvD Kultur. 

Mer än 1000 dokumenterade personer är ännu kvar i IS fångenskap och ytterligare 1000 yazidier från Sinjarbergen har försvunnit sedan den 3 augusti 2014. Hur många av dessa som har hittats i de massgravar som kurdisk peshmerga har återtagit de senaste dagarna vet Khider Domle ännu inte. 

Men kampen för deras befrielse fortsätter – och kanske en gång krigsförbrytartribunaler där de skyldiga kan ställas till svars. 

Här är länken till söndagens intervju i SvD Kultur: Unga flickor säljs på IS slavmarknader. Där hittar ni även SvD-fotografen Tomas Oneborgs fina porträtt av Khider Domle. 

Ensam i Mosul, Raqqa och Ramadi

Går det att leva med IS? Frågan ställdes i lördagens Konflikt i P1, där jag var en av tre kommentatorer i studion – tillsammans med Mohammed Fazlhashemi och Nuri Kino.

SR:s reporter Duraid al-Khamisi hade bland annat intervjuat en anonym röst i IS-kontrollerade Deir al-Zor. Ivar Ekman var programledare.

Lyssna gärna på programmet, där mycket hann sägas – men inte allt. Bland sådant som inte hann sägas kan nämnas att massakrerna från IS/Daesh/Isis/ISIL inte bara har riktats mot assyrier/syrianer, yazidier och kurder utan också i hög grad mot shiamuslimer, vilka enligt jihadist-salafisternas extrema tolkning av sunniislam räknas som kätterska. 

Så har det varit sedan USA och Storbritannien kastade ut Saddamregimen ur Irak 2003, då IS (samt dess föregångare) fick ett fotfäste i Irak. Men de mordiska kampanjerna mot shiamuslimerna vid Tvåflodslandet, mellan Eufrat och Tigris, har en föregångare i tidigt 1800-tal, då wahhabiter i ”ett första saudiskt emirat” (föregångare till dagens saudiska regim) massakrerade shiamuslimer i deras heliga städer som Karbala. 

Frågan om huruvida sunniarabiska dissidenter orkar leva med IS är också värd att ställa. De är många men tvingas ligga lågt. Det har ju inga säkra alternativ. De som försöker resa sig blir omedelbart förföljda och hamnar under bödelns svärd.

Jag tror att de sunnitiska dissidenternas situation bäst kan jämföras med hur det var för tyska antinazister i 40-talets Berlin. De som försökte sticka upp mot naziregimen på något sätt blev huvudet kortare. Så var det i Berlin 1943 och så är det i Mosul, Raqqa, Ramadi och Deir al-Zor 2015. 

Jag har träffat irakier från Anbarprovinsen som har tvingats lämna sina hemstäder. De är hårda motståndare till IS maktövertagande. De kan vittna om hur vänner till dem har blivit mördade av IS, bara för att de haft ”fel” yrke till exempel. Men de litar inte heller på politiken i Bagdad. De är politiskt hemlösa.

Totalitära regimer har ett gemensamt: De kryper sig in under huden. De lamslår psykiskt. De kan sätta skräck i människor genom att statuera exempel: offentliga halshuggningar, amputationer av händer, piskrapp. (Det är för övrigt kroppsstraff som förekommer även i Saudiarabien).

Bästa sättet att förstå totalitarismens psykologi är genom skönlitteraturen eller filmen. För att förstå hur det är att leva under IS, kan man gå tillbaka till romaner om livet inifrån 40-talets Tyskland. Läs till exempel Hans Falladas Ensam i Berlin, en roman som kom ut bara något år efter nazismens fall. 

Den tyska titeln beskriver ännu starkare vad det är frågan om: Jeder stirbt für sich allein (Varje människa dör ensam). 

Så ensamma och utlämnade åt sitt öde som nazimotståndarna var i 40-talets Tyskland, så ensamma och utlämnade är de sunnitiska IS-motståndarna i dagens Mosul, Raqqa och Ramadi. 

 

Påven – en visionär för vår tid?

Den italienska författaren och experten på finansiering av terrorism Loretta Napoleoni är en tänkare som vågar dra ut linjerna längre än de flesta. När hon var aktuell med sin bok om Uppror i Irak (Leopard, 2006) träffade jag henne för en intervju. Det gav mersmak.

I veckan, när hon gästade Sverige för lanseringen av sin nya bok Islamiska staten (Fri Tanke, 2015) intervjuade jag henne på nytt. Det blev dels en en timmes samtal på Nalens scen, som sänds av Sveriges television (UR). Och dels en intervju i SvD, med länk här:  ”Västvärlden inser inte vad som pågår”.

Den alltigenom sekulära Loretta Napoleoni, utgiven på det inte mindre sekulära förlaget Fri Tanke, beskriver den argentinskfödde påven Franciskus som en politisk ledargestalt och som den mest visionäre politiske ledaren Europa har just nu.

Det är visst inte invändningsfritt, men värt att diskutera. Påven förklarade i höstas att han är redo att inleda en dialog med ledare för Islamiska staten, om det kan bidra till fred. Loretta Napoleoni pekar också på hur påvens namne och förebild, den helige Franciskus av Assisi – rikemanssonen som blev en tiggarmunk – två gånger under korstågen i början av 1200-talet reste till Damaskus i försök att få tala med abbasidkalifatets ledare i syfte att få ett slut på all blodspillan. På samma sätt borde man lyssna på dagens påve, menar hon. Att bomba Abu Bakr al-Baghdadis ”kalifat” bara stärker hans terroriströrelse, som redan nu har börjat forma stommen till en stat, ”en skalstat”, som hon kallar det. Mer om dessa resonemang hittar du i min intervju i SvD – och i Loretta Napoleonis läsvärda bok, som redan är översatt till 20 språk.