Strutsmentalitet gör oss inte säkrare

Apropå debatten mellan inrikesminister Mikael Damberg och Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell om IS-kvinnorna finns mycket värt att understryka:

• Att kurdernas icke erkända självstyre har svårt att hålla tiotusentals IS-fångar i all evighet. Dels på grund av kostnaden. Dels på grund av säkerheten.

• Det kurdledda självstyret i nordöstra Syrien – som varit med om en turkisk invasion hösten 2019 och fruktar en ny – har betalat ett mycket högt pris för att besegra terrorsekten IS. Med 11,000 döda om jag minns rätt.

• Svårt att förstå hur Johan Forssell skulle ha hanterat utvisningar av IS-kvinnor och barn om vi haft en moderatledd regering. Om de släppts vid självstyrets gräns hade irakiska myndigheter krävt att Sverige tagit sitt ansvar. Alternativt hade kvinnorna med sina barn kunnat fly och söka sig till IS-fickor. Och svenska rymlingar som söker sig till IS-fickor i Mellanöstern, för att låta sina barn växa upp där, gör oss på intet sätt säkrare. En sådan föreställning är en strutsmentalitet.

• Till detta kommer förstås att vi har avskaffat arvsynden. Barn ska inte straffas för föräldrarnas förbrytelser. Härmed sätter jag streck för tillfället.

(Först skrivet på mitt twitterkonto @bitteham)

Om Dylan, barderna och Nobelpriset

I begynnelsen var ordet.

Den första litteraturen var förstås poesi, sjungen eller reciterad. 

Genom ramsor och rim lär sig barn språk, och genom känslan för poesin har människor lärt sig utveckla språkens nyanser. 

Nu när Bob Dylan har fått Nobelpriset (välförtjänt!) tänker jag på de kurdiska barder, dengbêj, som jag mött i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Det var grånade män i keps och med fåror i ansiktet – och några kvinnor. De var – eller är – som en blandning mellan rappare och Homeros. 

I dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad sommaren 2015. Foto: Bitte Hammargren

Dessa kulturbärare, med sin känsla för rytm, sitt fantastiska minne för episk dikt – men också förmåga till improvisation – höll det kurdiska språket levande under alla de år som det var totalförbjudet i Turkiet. Ens att tala kurdiska offentligt var förbjudet när det var som värst. Kurder i övre medelåldern har berättat för mig om hur människor satte ut vakter i byarna för att kunna varsko folk inne i husen om soldaterna var i antågande under den stunder när de hade besök av barderna, dengbêj. Deras sångstunder kunde pågå i timtal. Dessa barder var skapare av poesi, en muntligt traderad sådan, så länge kurdiskan var förbjuden.

Mer om det i ett reportage i SvD från förra året – Kurdiska barder höll språket vid liv – och i ett blogginlägg med Stefan Bladhs videofilm från Dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad Sur (som är hårt krigsdrabbad idag). Där kan ni höra en av barderna sjunga och berätta. Klippet hittar ni här. 

Nu när Svenska akademien prisar Bob Dylan, som en stor diktare från den rika amerikanska sångtraditionen, tänker jag på vad hans svenske uttolkare, Mikael Wiehe, sade i SVT efter tillkännagivandet: Att Odyssen också en gång var sjungen episk dikt, liksom Eddan.

Bardernas poesi ger oss trådar bakåt till mänsklighetens bråddjup – och Bob Dylan är en modern bard. 

Personligen måste jag bekänna att jag ofta tycker att poesi är som bäst när den sjungs.

Så till alla er som väntat på att en poet skulle få Nobelpriset, säger jag: Äntligen. 

Bergtagen av Ararat

Gryningsljus över Ararat. Den främre toppen, Stora Ararat, är på 5123 meter över havet, medan Lilla Ararat är på 3896 m ö h. Enligt Första Mosebok strandade Noaks ark på toppen av Ararat efter syndafloden. Foto: Bitte Hammargren 

Det är en magisk syn att se solen gå upp över berget Ararat i sydöstra Turkiet. Denna vy, som jag såg i gryningstimmen i morgonplanet från Armeniens huvudstad Jerevan, får mig att tänka på ordet bergtagen – i betydelsen förtrollad, fascinerad, trollbunden.

Men verkligheten är inte bara förtrollande vacker. Bakom dessa bergsmassiv utspelas blodiga strider mellan kurdisk stadsgerilla och turkisk militär i ett område som många kurder kallar för Bakur, eller Norra Kurdistan.

Armenier i diasporan, som bär på sina minnen från folkmordet för hundra år sedan, kallar i stället denna del av sydöstra Turkiet för Västarmenien. Åtskilliga mil söder om dessa bergsmassiv, nära gränsen mot Syrien och Irak, ligger en del av sydöstra Turkiet som för assyrier/syrianer går under namnet Gudstjänarnas berg, Tur Abdin – vilket också blev föremål för ett folkmord för ett århundrade sedan. 

Kärt barn har många namn – och det har också de områden som blivit föremål för krig och konflikt i historisk tid eller i nutiden.

Från Turkiets gräns mot Syrien i ett område som kurderna kallar Rojava (södra Kurdistan) pågår turkisk artilleribeskjutning mot den kurdiska YPG-gerillan, vilken i sin tur är allierad med USA i dess bombningar mot IS/Daesh. Men YPG får nu stöd av ryskt bombflyg. Situationen är så komplicerad att Natolandet USA kräver att Natolandet Turkiet upphör med sitt artilleribombardemang mot YPG. Samtidigt meddelas att Saudiarabien ska skicka stridsflyg för att bistå Turkiet. 

Allt medan de ryska bombplanen fortsätter att hamra på för att stärka Assadregimen i Syrien.

Denna del av världen är så komplex, frontlinjerna så många och maktspelet så djupt – över huvudet på vanliga människor – att det kan få mig att vilja drömma mig bort en stund, med en bra bok. Då vill jag leta fram en gammal klassiker: Yasar Kemals kärlekssaga Araratbergets legend.