Kurder

Om Dylan, barderna och Nobelpriset

I begynnelsen var ordet.

Den första litteraturen var förstås poesi, sjungen eller reciterad. 

Genom ramsor och rim lär sig barn språk, och genom känslan för poesin har människor lärt sig utveckla språkens nyanser. 

Nu när Bob Dylan har fått Nobelpriset (välförtjänt!) tänker jag på de kurdiska barder, dengbêj, som jag mött i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Det var grånade män i keps och med fåror i ansiktet – och några kvinnor. De var – eller är – som en blandning mellan rappare och Homeros. 

I dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad sommaren 2015. Foto: Bitte Hammargren

I dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad sommaren 2015. Foto: Bitte Hammargren

Dessa kulturbärare, med sin känsla för rytm, sitt fantastiska minne för episk dikt – men också förmåga till improvisation – höll det kurdiska språket levande under alla de år som det var totalförbjudet i Turkiet. Ens att tala kurdiska offentligt var förbjudet när det var som värst. Kurder i övre medelåldern har berättat för mig om hur människor satte ut vakter i byarna för att kunna varsko folk inne i husen om soldaterna var i antågande under den stunder när de hade besök av barderna, dengbêj. Deras sångstunder kunde pågå i timtal. Dessa barder var skapare av poesi, en muntligt traderad sådan, så länge kurdiskan var förbjuden.

Mer om det i ett reportage i SvD från förra året – Kurdiska barder höll språket vid liv – och i ett blogginlägg med Stefan Bladhs videofilm från Dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad Sur (som är hårt krigsdrabbad idag). Där kan ni höra en av barderna sjunga och berätta. Klippet hittar ni här. 

Nu när Svenska akademien prisar Bob Dylan, som en stor diktare från den rika amerikanska sångtraditionen, tänker jag på vad hans svenske uttolkare, Mikael Wiehe, sade i SVT efter tillkännagivandet: Att Odyssen också en gång var sjungen episk dikt, liksom Eddan.

Bardernas poesi ger oss trådar bakåt till mänsklighetens bråddjup – och Bob Dylan är en modern bard. 

Personligen måste jag bekänna att jag ofta tycker att poesi är som bäst när den sjungs.

Så till alla er som väntat på att en poet skulle få Nobelpriset, säger jag: Äntligen. 

Bergtagen av Ararat

Gryningsljus över Ararat. Den främre toppen, Stora Ararat, är på 5123 meter över havet, medan Lilla Ararat är på 3896 m ö h. Enligt Första Mosebok strandade Noaks ark på toppen av Ararat efter syndafloden. Foto: Bitte Hammargren 

Gryningsljus över Ararat. Den främre toppen, Stora Ararat, är på 5123 meter över havet, medan Lilla Ararat är på 3896 m ö h. Enligt Första Mosebok strandade Noaks ark på toppen av Ararat efter syndafloden. Foto: Bitte Hammargren 

Det är en magisk syn att se solen gå upp över berget Ararat i sydöstra Turkiet. Denna vy, som jag såg i gryningstimmen i morgonplanet från Armeniens huvudstad Jerevan, får mig att tänka på ordet bergtagen – i betydelsen förtrollad, fascinerad, trollbunden.

Men verkligheten är inte bara förtrollande vacker. Bakom dessa bergsmassiv utspelas blodiga strider mellan kurdisk stadsgerilla och turkisk militär i ett område som många kurder kallar för Bakur, eller Norra Kurdistan.

Armenier i diasporan, som bär på sina minnen från folkmordet för hundra år sedan, kallar i stället denna del av sydöstra Turkiet för Västarmenien. Åtskilliga mil söder om dessa bergsmassiv, nära gränsen mot Syrien och Irak, ligger en del av sydöstra Turkiet som för assyrier/syrianer går under namnet Gudstjänarnas berg, Tur Abdin – vilket också blev föremål för ett folkmord för ett århundrade sedan. 

Kärt barn har många namn – och det har också de områden som blivit föremål för krig och konflikt i historisk tid eller i nutiden.

Från Turkiets gräns mot Syrien i ett område som kurderna kallar Rojava (södra Kurdistan) pågår turkisk artilleribeskjutning mot den kurdiska YPG-gerillan, vilken i sin tur är allierad med USA i dess bombningar mot IS/Daesh. Men YPG får nu stöd av ryskt bombflyg. Situationen är så komplicerad att Natolandet USA kräver att Natolandet Turkiet upphör med sitt artilleribombardemang mot YPG. Samtidigt meddelas att Saudiarabien ska skicka stridsflyg för att bistå Turkiet. 

Allt medan de ryska bombplanen fortsätter att hamra på för att stärka Assadregimen i Syrien.

Denna del av världen är så komplex, frontlinjerna så många och maktspelet så djupt – över huvudet på vanliga människor – att det kan få mig att vilja drömma mig bort en stund, med en bra bok. Då vill jag leta fram en gammal klassiker: Yasar Kemals kärlekssaga Araratbergets legend

Vad hände i det belägrade Cizre? Ett ögonvittne berättar

ISTANBUL Staden Cizre har stått i nyhetsfokus i Turkiet de senaste dagarna – efter åtta dagars belägring medan militären försökt kämpa ned PKK. Inga oberoende observatörer fick tillstånd att besöka Cizre, en stad med 110 000 invånare nära gränsen mot Irak, under själva belägringen. Men flera parlamentariker från HDP och två ministrar i den expeditionsministär, som ska leda Turkiet fram till nyvalet den 1 november, försökte ta sig in i Cizre till fots under själva belägringen. 

Jag fick en ögonvittnesskildring inifrån Cizre, berättad av Bozo Bilal Acar, ordförande för förbundet Şemikan. Han reste till Cizre före belägringen för att kunna dokumentera på plats. Han befann sig i staden när jag lyckades få kontakt med honom, via en tolk, för tre dagar sedan.

Så här berättade han den 12 september, när inga observatörer från Europa eller Turkiet släpptes in i Cizre:
– Det råder totalt utegångsförbud här i staden. Ingen får vistas ute på gatorna eller ens på balkongerna. Polisen har placerat prickskyttar på alla höga byggnader för att skjuta på alla som rör sig ute på gatorna.

Hur många döda och skadade kan det röra sig om?
- Hittills känner vi till att 21 personer har dödats. De flesta är kvinnor och barn. Samtidigt finns över 100 skadade. Jag har själv träffat 70-80 av dessa skadade. Vissa har svåra skador och behöver omedelbar vård, men på grund av utegångsförbudet kan de inte tas till sjukhus. De skadade tas hand om av civilbefolkningen efter bästa förmåga. Många skadade har mist livet på grund av att de inte kunnat föras till sjukhus. Jag har själv bevittnat två av dessa dödsfall. Det ena gäller den 10-åriga flickan Cemile Çağırga och det andra Meryem Süne, en 50-årig kvinna.

Kunde de döda begravas under belägringen?
- Nej, polisen tillät inte att någon lämnade byggnaderna. Man fick under inga som helst omständigheter gå ut. Vi fick varken köra de skadade till sjukhus för vård eller de döda till bårhuset. Som ni kanske har sett i medierna så förvarades 10-åriga Çağırga i familjens frysbox i väntan på att köras till bårhus. En äldre dam, som avlidit, förvarades i grannens kylrum.

Hur håller ni kontakt med varandra under utegångsförbudet? 
–Vi ringde 155 (motsvarigheten till 112 i Turkiet) när det gick att ringa. De sa att vi inte fick gå ut, varken för begravning, bårhus eller för att ta de skadade till sjukhuset. Efter att HDP-parlamentariker kommit till staden tog de kontakt med berörda instanser, så att vi kunde ta några av de döda till bårhuset. Men de fick bäras  i 2 km till de platser där ambulanser väntade.

Har ni någon möjlighet till att skaffa mat eller vatten utifrån under utegångsförbudet?
–Nej, de större gatorna är extremt riskabelt att röra sig på. Prickskyttarna skjuter på alla. De mindre gatorna har prickskyttarna svårare att täcka, så folk tar risker på dessa smågator. Men jag har inte sett några öppna affärer. Den enda öppna affär som jag har sett var ett liten bageri på en liten gata, som hade öppet för två dagar sedan. Då stod flera hundra personer i kö för att få köpa lite bröd. Folk har gjort stora hål på mellanväggarna mellan husen så att grannar försöker dela det mest nödvändiga med varandra. Men vatten är stor bristvara.
–Då det är totalt utegångsförbud uppstår andra stora problem, som hygienproblem. På grund av vattenbristen börjar barnen få sjukdomar som diarré och andra smittsamma sjukdomar. Soporna har börjat växa i stora högar på gatorna och det medför att sjukdomar sprids. Vi är oroliga för att smittsamma sjukdomar skall öka kraftigt snart.

Har du något mer att tillägga?
–Polisen använder en bombkastare, som sprider stora mängder små splitter. Många har skadats har träffats av dessa splitter. Vi tror inte att detta är ett konventionellt vapen.

Jag har också fått bilder från Cizre som sägs visa den 10-åriga flickan, som dog av sina skador, och en frysbox som används som förvaringsplats, när hon inte kunde föras till sjukhus. Men jag väljer tills vidare att inte lägga ut dessa bilder på bloggen.

Så långt ögonvittnesskildringen inifrån Cizre. Den har veterligen inte kunnat bekräftas av någon oberoende instans ännu. Men idag träffade jag en talesman för den turkisk-islamiska människorättsorganisationen Mazlumder, Halil Ibrahim Yenigün. Hans organisation har försökt ta reda på vad som hänt. Och han förklarade: 

–Under åtta dagars belägring av Cizre har vi tagit del av rapporter om allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Bland annat hindrades invånarna att skaffa mat. Så vitt jag vet är dessa uppgifter bekräftade. Enligt våra rapporter har 24 civila dött. Minst tio av dem dog som en följd av att de inte kunde få vård. Ambulanser har i de flesta fallen inte fått tillträde. Vi vet att det fanns invånare som var tvungna att förvara sina anhörigas döda kroppar i frysboxar tills ambulanserna kunde ta dem till bårhuset. Det är ett stort problem att inga oberoende instanser tilläts komma in i Cizre under belägringen. I stället får vi ta upp vittnesmål efteråt, säger Halil Ibrahim. Han tillägger:

–Både militären och PKK måste avlägsna alla vapen från civila områden och ingå eldupphör. Parterna måste gå tillbaka till förhandlingsbordet.