I begynnelsen var ordet.
Den första litteraturen var förstås poesi, sjungen eller reciterad.
Genom ramsor och rim lär sig barn språk, och genom känslan för poesin har människor lärt sig utveckla språkens nyanser.
Nu när Bob Dylan har fått Nobelpriset (välförtjänt!) tänker jag på de kurdiska barder, dengbêj, som jag mött i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Det var grånade män i keps och med fåror i ansiktet – och några kvinnor. De var – eller är – som en blandning mellan rappare och Homeros.
I dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad sommaren 2015. Foto: Bitte Hammargren
Dessa kulturbärare, med sin känsla för rytm, sitt fantastiska minne för episk dikt – men också förmåga till improvisation – höll det kurdiska språket levande under alla de år som det var totalförbjudet i Turkiet. Ens att tala kurdiska offentligt var förbjudet när det var som värst. Kurder i övre medelåldern har berättat för mig om hur människor satte ut vakter i byarna för att kunna varsko folk inne i husen om soldaterna var i antågande under den stunder när de hade besök av barderna, dengbêj. Deras sångstunder kunde pågå i timtal. Dessa barder var skapare av poesi, en muntligt traderad sådan, så länge kurdiskan var förbjuden.
Mer om det i ett reportage i SvD från förra året – Kurdiska barder höll språket vid liv – och i ett blogginlägg med Stefan Bladhs videofilm från Dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad Sur (som är hårt krigsdrabbad idag). Där kan ni höra en av barderna sjunga och berätta. Klippet hittar ni här.
Nu när Svenska akademien prisar Bob Dylan, som en stor diktare från den rika amerikanska sångtraditionen, tänker jag på vad hans svenske uttolkare, Mikael Wiehe, sade i SVT efter tillkännagivandet: Att Odyssen också en gång var sjungen episk dikt, liksom Eddan.
Bardernas poesi ger oss trådar bakåt till mänsklighetens bråddjup – och Bob Dylan är en modern bard.
Personligen måste jag bekänna att jag ofta tycker att poesi är som bäst när den sjungs.
Så till alla er som väntat på att en poet skulle få Nobelpriset, säger jag: Äntligen.