Bergtagen av Ararat

Gryningsljus över Ararat. Den främre toppen, Stora Ararat, är på 5123 meter över havet, medan Lilla Ararat är på 3896 m ö h. Enligt Första Mosebok strandade Noaks ark på toppen av Ararat efter syndafloden. Foto: Bitte Hammargren 

Det är en magisk syn att se solen gå upp över berget Ararat i sydöstra Turkiet. Denna vy, som jag såg i gryningstimmen i morgonplanet från Armeniens huvudstad Jerevan, får mig att tänka på ordet bergtagen – i betydelsen förtrollad, fascinerad, trollbunden.

Men verkligheten är inte bara förtrollande vacker. Bakom dessa bergsmassiv utspelas blodiga strider mellan kurdisk stadsgerilla och turkisk militär i ett område som många kurder kallar för Bakur, eller Norra Kurdistan.

Armenier i diasporan, som bär på sina minnen från folkmordet för hundra år sedan, kallar i stället denna del av sydöstra Turkiet för Västarmenien. Åtskilliga mil söder om dessa bergsmassiv, nära gränsen mot Syrien och Irak, ligger en del av sydöstra Turkiet som för assyrier/syrianer går under namnet Gudstjänarnas berg, Tur Abdin – vilket också blev föremål för ett folkmord för ett århundrade sedan. 

Kärt barn har många namn – och det har också de områden som blivit föremål för krig och konflikt i historisk tid eller i nutiden.

Från Turkiets gräns mot Syrien i ett område som kurderna kallar Rojava (södra Kurdistan) pågår turkisk artilleribeskjutning mot den kurdiska YPG-gerillan, vilken i sin tur är allierad med USA i dess bombningar mot IS/Daesh. Men YPG får nu stöd av ryskt bombflyg. Situationen är så komplicerad att Natolandet USA kräver att Natolandet Turkiet upphör med sitt artilleribombardemang mot YPG. Samtidigt meddelas att Saudiarabien ska skicka stridsflyg för att bistå Turkiet. 

Allt medan de ryska bombplanen fortsätter att hamra på för att stärka Assadregimen i Syrien.

Denna del av världen är så komplex, frontlinjerna så många och maktspelet så djupt – över huvudet på vanliga människor – att det kan få mig att vilja drömma mig bort en stund, med en bra bok. Då vill jag leta fram en gammal klassiker: Yasar Kemals kärlekssaga Araratbergets legend. 

Senkommen EU-kritik av Turkiet

Nio dagar efter nyvalet i Turkiet presenterade EU-kommissionens årets betyg för sitt östlliga kandidatland, den så kallade Progress Report. I år levererades hårdare kritik än tidigare av Turkiet.

EU-kommissionen kritiserar bland annat president Tayyıp Erdogans sätt att lägga sig i ”förundersökningar och åtal av högprofilerade personer som anklagas för korruption.” Nu nämns inte presidenten vid namn i detta sammanhang. Men rapporten innehåller förtäckt kritik mot hans sätt att rensa ut misshagliga domare, åklagare och polischefer som deltagit i korruptionshärvan mot flera av hans tidigare ministrar. I början av förra året kom misstankar att riktas mot Erdogan, då ännu premiärminister, efter en famös läcka av ett buggat samtal mellan honom själv och sonen Bilal.

Efter det gjordes drastiska utrensningar av statstjänstemän på olika nivåer. Den turkisk-islamiska Gülenrörelsen, till vilken de utrensade åklagarna var knutna, blev sedermera terroristförklarad av inrikesministeriet. 

EU:s Progress Report, även kallad utvidgningsrapporten, kräver att fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK återupptas. Den ser Turkiets ställningstagande i Cypernfrågan som ett ljustecken. Men den pekar också med oro på inskränkningarna av yttrandefriheten:

"Ongoing and new criminal cases against journalists, writers or social media users, intimidation of journalists and media outlets as well as the authorities' actions curtailing freedom of media are of considerable concern."

Från Ankara svarar Turkiets EU-ministerium med att kalla rapporten ”orättvis och överdriven”.

Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, vid Stockholms universitet, kommenterade utvidgningsrapporten i Studio Ett. 

Under mitt senaste besök i Turkiet mötte jag många regeringskritiker av olika ideologier som kände sig nedtryckta, rädda och maktlösa. Det fick mig att osökt se likheter mellan Erdogans inskränkningar av pressfriheten och utrensningar av misshagliga statstjänstemän, till ledande svenska SD-politikers drömmar om hur de skulle behandla sina kritiker om de kunde ”ta makten”.   

I Aftonbladet Kultur skrev jag om denna parallell under rubriken Ekeroth ett eko av Erdogan .

Turkiet: The Winner Takes It All

ISTANBUL Om president Tayyıp Erdogan och premiärminister Ahmet Davutoglu hade gillat Abbas musik hade de kunnat uppmana sina anhängare att skruva upp ”The Winner Takes It All” på högsta volym efter söndagens val i Turkiet.

Det var den känslan som infann sig på gatorna när det stod klart att AKP tog ett rejält kliv uppåt i väljaropinionen och återfick sin egen majoritet. 

Under söndagens valvaka rapporterade jag i direktsändning för Expressen TV.  Min eftervalsanalys från Turkiet kommer jag i stället att skriva för Svenska Dagbladet och Hufvudstadsbladet i Finland.

Det här var det åttonde valet i Turkiet som jag har bevakat på plats sedan 2002 – därav det femte parlamentsvalet. Inget av dessa val har varit det andra likt. Turkiet kommer inte heller att bli sig riktigt lik från och med i morgon.