Senkommen EU-kritik av Turkiet

Nio dagar efter nyvalet i Turkiet presenterade EU-kommissionens årets betyg för sitt östlliga kandidatland, den så kallade Progress Report. I år levererades hårdare kritik än tidigare av Turkiet.

EU-kommissionen kritiserar bland annat president Tayyıp Erdogans sätt att lägga sig i ”förundersökningar och åtal av högprofilerade personer som anklagas för korruption.” Nu nämns inte presidenten vid namn i detta sammanhang. Men rapporten innehåller förtäckt kritik mot hans sätt att rensa ut misshagliga domare, åklagare och polischefer som deltagit i korruptionshärvan mot flera av hans tidigare ministrar. I början av förra året kom misstankar att riktas mot Erdogan, då ännu premiärminister, efter en famös läcka av ett buggat samtal mellan honom själv och sonen Bilal.

Efter det gjordes drastiska utrensningar av statstjänstemän på olika nivåer. Den turkisk-islamiska Gülenrörelsen, till vilken de utrensade åklagarna var knutna, blev sedermera terroristförklarad av inrikesministeriet. 

EU:s Progress Report, även kallad utvidgningsrapporten, kräver att fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK återupptas. Den ser Turkiets ställningstagande i Cypernfrågan som ett ljustecken. Men den pekar också med oro på inskränkningarna av yttrandefriheten:

"Ongoing and new criminal cases against journalists, writers or social media users, intimidation of journalists and media outlets as well as the authorities' actions curtailing freedom of media are of considerable concern."

Från Ankara svarar Turkiets EU-ministerium med att kalla rapporten ”orättvis och överdriven”.

Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, vid Stockholms universitet, kommenterade utvidgningsrapporten i Studio Ett. 

Under mitt senaste besök i Turkiet mötte jag många regeringskritiker av olika ideologier som kände sig nedtryckta, rädda och maktlösa. Det fick mig att osökt se likheter mellan Erdogans inskränkningar av pressfriheten och utrensningar av misshagliga statstjänstemän, till ledande svenska SD-politikers drömmar om hur de skulle behandla sina kritiker om de kunde ”ta makten”.   

I Aftonbladet Kultur skrev jag om denna parallell under rubriken Ekeroth ett eko av Erdogan .

ISKALLT I ISTANBUL

Det blåser iskalla vindar över Istanbul. Det kallas för sibirisk vinter. Frågan är om ett snötäcke kommer att lägga sig över Europas största stad i morgon. 

Sånt har hänt förr, men i städer som i princip anser att de har ett Medelhavsklimat blir inte mycket som man tänkt sig. Och värst drabbade av alla blir de hemlösa som lever under broar och viadukter, som romer eller utblottade migranter.

Men det blåser också hårda vindar på annat sätt. President Erdoğan planerar att leda sitt första regeringssammanträde en bit in i januari – något författningen ger honom rätt till. Men denna auktoritära författning, som skrevs av fem generaler efter statskuppen 1980, var han tidigare emot.

Dessutom innebär det att han kommer att låta premiärminister Ahmet Davutoğlu spela andra fiolen. Och hur länge kommer han att finna sig i att vara som en Medvedev under den allvetande Putin?

I dag lade som väntat en parlamentarisk kommission ned korruptionsmålet mot fyra före detta ministrar (med röstsiffrorna 9-5). De nedlagda rösterna kom alla från regeringspartiet AKP, som Erdoğan håller ett stadigt grepp över. De finns en teoretisk chans att målet kan skickas vidare till författningsdomstolen av nationalförsamlingen, men det är knappast troligt på grund av AKP:s solida majoritet.  Regeringspartiet CHP har förstås gått i taket. Värst av allt, anser de, är att undersökningskommissionen har beslutat att förstöra de bandupptagningar som använts som bevis i förundersökningen mot de fyra före detta ministrarna.

–Det här är förstörelse av bevis eftersom avlyssningen av telefonsamtalen gjordes efter ett domstolsbeslut. Dagens beslut är olagligt, förklarade Erdal Aksünger (CHP), som tillhörde den parlamentariska kommitténs minoritet.

I Turkiet är det inte många som vågar sätta sig upp mot president Erdoğan. Han har med sina utrensningar och gripanden kopplat ett grepp över rättsväsendet – medan den del av pressen som ännu vågar tänka kritiskt lever farligt.