EU

Senkommen EU-kritik av Turkiet

Nio dagar efter nyvalet i Turkiet presenterade EU-kommissionens årets betyg för sitt östlliga kandidatland, den så kallade Progress Report. I år levererades hårdare kritik än tidigare av Turkiet.

EU-kommissionen kritiserar bland annat president Tayyıp Erdogans sätt att lägga sig i ”förundersökningar och åtal av högprofilerade personer som anklagas för korruption.” Nu nämns inte presidenten vid namn i detta sammanhang. Men rapporten innehåller förtäckt kritik mot hans sätt att rensa ut misshagliga domare, åklagare och polischefer som deltagit i korruptionshärvan mot flera av hans tidigare ministrar. I början av förra året kom misstankar att riktas mot Erdogan, då ännu premiärminister, efter en famös läcka av ett buggat samtal mellan honom själv och sonen Bilal.

Efter det gjordes drastiska utrensningar av statstjänstemän på olika nivåer. Den turkisk-islamiska Gülenrörelsen, till vilken de utrensade åklagarna var knutna, blev sedermera terroristförklarad av inrikesministeriet. 

EU:s Progress Report, även kallad utvidgningsrapporten, kräver att fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK återupptas. Den ser Turkiets ställningstagande i Cypernfrågan som ett ljustecken. Men den pekar också med oro på inskränkningarna av yttrandefriheten:

"Ongoing and new criminal cases against journalists, writers or social media users, intimidation of journalists and media outlets as well as the authorities' actions curtailing freedom of media are of considerable concern."

Från Ankara svarar Turkiets EU-ministerium med att kalla rapporten ”orättvis och överdriven”.

Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, vid Stockholms universitet, kommenterade utvidgningsrapporten i Studio Ett. 

Under mitt senaste besök i Turkiet mötte jag många regeringskritiker av olika ideologier som kände sig nedtryckta, rädda och maktlösa. Det fick mig att osökt se likheter mellan Erdogans inskränkningar av pressfriheten och utrensningar av misshagliga statstjänstemän, till ledande svenska SD-politikers drömmar om hur de skulle behandla sina kritiker om de kunde ”ta makten”.   

I Aftonbladet Kultur skrev jag om denna parallell under rubriken Ekeroth ett eko av Erdogan .

 

Om de drunknade på Medelhavet, kapitel 2

Fasor i länder som Somalia, Eritrea, Sudan, Syrien och rader av länder i Sahel driver människor på flykt. Men för att ta sig till hägrande mål i Europa måste de ofta sätta sig i människosmugglarnas livsfarliga båtar.

Det finns ju inga legala resvägar utom för dem som har mycket gott om pengar, alternativt visum – eller för dem som antas som kvotflyktingar. Smugglare profiterar på människors desperation. Men bristen på legala vägar för att söka asyl tvingar samtidigt människor ned i smugglarnas båtar – och låsta lastrum, där det inte finns någon väg ut om båten kapsejsar.

Minst 22 000 människor har drunknat under flykten på Medelhavet de senaste femton åren. Hur många av dem som är barn vet vi inte. Det får mig att tänka på dem som sade ”Aldrig mer” efter andra världskrigets Förintelse. Orden ekar tomt nu.

Libyen blev samtidigt det perfekta transitlandet för människosmugglarnas nätverk efter allt som gick fel 2011. Om det har jag skrivit i Svenska Dagbladet. Du hittar artikeln här:

Dagens kaos håller smugglingen i gång

 

Om de drunknade på Medelhavet, kapitel 1

I dag drunknade ytterligare uppemot 700 människor i Medelhavet, när en båt med flyktingar kapsejsade på vägen mellan Libyens kust och Lampedusa. 

Medelhavet har slukat lika många människor under de senaste 20 år sedan som ryms i en svensk småstad. För ett par år sedan, när det uppskattades att 17 000 personer drunknat i bräckliga farkoster över Medelhavet under de senaste 20 åren, skrev jag att det var som om hela Sölvesborg slukats av vågorna. I dag, när ytterligare ett par tusen människor har drunknat sedan dess, är det kanske mer relevant att jämföra med hur det varit om alla invånare i Ängelholm, Piteå eller hela Sandviken hade utplånats i Medelhavet.

I dagens DN skriver Brysselkorrespondenten Annika Ström Melin insiktsfullt om hur ett splittrat EU stoppar huvudet i sanden. Hon skriver: ”Frågan är också om EU-länderna verkligen vill rädda alla som är på väg att drunkna på Medelhavet. Det bistra svaret är: Nej.”

Till det kan man lägga en annan slutsats: Om FN:s flyktingkonvention från 1951 inte hade funnits och om någon hade bett Europas stater att underteckna en sådan konvention om asylrätten idag, hade EU-länderna då skrivit på och ratificerat? Det brutala svaret är sannolikt: Nej.

Vad säger det om vår samtid? Har vi åter blivit lika avtrubbade som det Europa som vände bort blicken när judar, romer, homosexuella och oliktänkande av olika slag förintades i Hitlers koncentrationsläger?