I dag drunknade ytterligare uppemot 700 människor i Medelhavet, när en båt med flyktingar kapsejsade på vägen mellan Libyens kust och Lampedusa.

Medelhavet har slukat lika många människor under de senaste 20 år sedan som ryms i en svensk småstad. För ett par år sedan, när det uppskattades att 17 000 personer drunknat i bräckliga farkoster över Medelhavet under de senaste 20 åren, skrev jag att det var som om hela Sölvesborg slukats av vågorna. I dag, när ytterligare ett par tusen människor har drunknat sedan dess, är det kanske mer relevant att jämföra med hur det varit om alla invånare i Ängelholm, Piteå eller hela Sandviken hade utplånats i Medelhavet.

I dagens DN skriver Brysselkorrespondenten Annika Ström Melin insiktsfullt om hur ett splittrat EU stoppar huvudet i sanden. Hon skriver: ”Frågan är också om EU-länderna verkligen vill rädda alla som är på väg att drunkna på Medelhavet. Det bistra svaret är: Nej.”

Till det kan man lägga en annan slutsats: Om FN:s flyktingkonvention från 1951 inte hade funnits och om någon hade bett Europas stater att underteckna en sådan konvention om asylrätten idag, hade EU-länderna då skrivit på och ratificerat? Det brutala svaret är sannolikt: Nej.

Vad säger det om vår samtid? Har vi åter blivit lika avtrubbade som det Europa som vände bort blicken när judar, romer, homosexuella och oliktänkande av olika slag förintades i Hitlers koncentrationsläger?