Går det att leva med IS? Frågan ställdes i lördagens Konflikt i P1, där jag var en av tre kommentatorer i studion – tillsammans med Mohammed Fazlhashemi och Nuri Kino.
SR:s reporter Duraid al-Khamisi hade bland annat intervjuat en anonym röst i IS-kontrollerade Deir al-Zor. Ivar Ekman var programledare.
Lyssna gärna på programmet, där mycket hann sägas – men inte allt. Bland sådant som inte hann sägas kan nämnas att massakrerna från IS/Daesh/Isis/ISIL inte bara har riktats mot assyrier/syrianer, yazidier och kurder utan också i hög grad mot shiamuslimer, vilka enligt jihadist-salafisternas extrema tolkning av sunniislam räknas som kätterska.
Så har det varit sedan USA och Storbritannien kastade ut Saddamregimen ur Irak 2003, då IS (samt dess föregångare) fick ett fotfäste i Irak. Men de mordiska kampanjerna mot shiamuslimerna vid Tvåflodslandet, mellan Eufrat och Tigris, har en föregångare i tidigt 1800-tal, då wahhabiter i ”ett första saudiskt emirat” (föregångare till dagens saudiska regim) massakrerade shiamuslimer i deras heliga städer som Karbala.
Frågan om huruvida sunniarabiska dissidenter orkar leva med IS är också värd att ställa. De är många men tvingas ligga lågt. Det har ju inga säkra alternativ. De som försöker resa sig blir omedelbart förföljda och hamnar under bödelns svärd.
Jag tror att de sunnitiska dissidenternas situation bäst kan jämföras med hur det var för tyska antinazister i 40-talets Berlin. De som försökte sticka upp mot naziregimen på något sätt blev huvudet kortare. Så var det i Berlin 1943 och så är det i Mosul, Raqqa, Ramadi och Deir al-Zor 2015.
Jag har träffat irakier från Anbarprovinsen som har tvingats lämna sina hemstäder. De är hårda motståndare till IS maktövertagande. De kan vittna om hur vänner till dem har blivit mördade av IS, bara för att de haft ”fel” yrke till exempel. Men de litar inte heller på politiken i Bagdad. De är politiskt hemlösa.
Totalitära regimer har ett gemensamt: De kryper sig in under huden. De lamslår psykiskt. De kan sätta skräck i människor genom att statuera exempel: offentliga halshuggningar, amputationer av händer, piskrapp. (Det är för övrigt kroppsstraff som förekommer även i Saudiarabien).
Bästa sättet att förstå totalitarismens psykologi är genom skönlitteraturen eller filmen. För att förstå hur det är att leva under IS, kan man gå tillbaka till romaner om livet inifrån 40-talets Tyskland. Läs till exempel Hans Falladas Ensam i Berlin, en roman som kom ut bara något år efter nazismens fall.
Den tyska titeln beskriver ännu starkare vad det är frågan om: Jeder stirbt für sich allein (Varje människa dör ensam).
Så ensamma och utlämnade åt sitt öde som nazimotståndarna var i 40-talets Tyskland, så ensamma och utlämnade är de sunnitiska IS-motståndarna i dagens Mosul, Raqqa och Ramadi.