Om de drunknade på Medelhavet, kapitel 2

Fasor i länder som Somalia, Eritrea, Sudan, Syrien och rader av länder i Sahel driver människor på flykt. Men för att ta sig till hägrande mål i Europa måste de ofta sätta sig i människosmugglarnas livsfarliga båtar.

Det finns ju inga legala resvägar utom för dem som har mycket gott om pengar, alternativt visum – eller för dem som antas som kvotflyktingar. Smugglare profiterar på människors desperation. Men bristen på legala vägar för att söka asyl tvingar samtidigt människor ned i smugglarnas båtar – och låsta lastrum, där det inte finns någon väg ut om båten kapsejsar.

Minst 22 000 människor har drunknat under flykten på Medelhavet de senaste femton åren. Hur många av dem som är barn vet vi inte. Det får mig att tänka på dem som sade ”Aldrig mer” efter andra världskrigets Förintelse. Orden ekar tomt nu.

Libyen blev samtidigt det perfekta transitlandet för människosmugglarnas nätverk efter allt som gick fel 2011. Om det har jag skrivit i Svenska Dagbladet. Du hittar artikeln här:

Dagens kaos håller smugglingen i gång

Om de drunknade på Medelhavet, kapitel 1

I dag drunknade ytterligare uppemot 700 människor i Medelhavet, när en båt med flyktingar kapsejsade på vägen mellan Libyens kust och Lampedusa. 

Medelhavet har slukat lika många människor under de senaste 20 år sedan som ryms i en svensk småstad. För ett par år sedan, när det uppskattades att 17 000 personer drunknat i bräckliga farkoster över Medelhavet under de senaste 20 åren, skrev jag att det var som om hela Sölvesborg slukats av vågorna. I dag, när ytterligare ett par tusen människor har drunknat sedan dess, är det kanske mer relevant att jämföra med hur det varit om alla invånare i Ängelholm, Piteå eller hela Sandviken hade utplånats i Medelhavet.

I dagens DN skriver Brysselkorrespondenten Annika Ström Melin insiktsfullt om hur ett splittrat EU stoppar huvudet i sanden. Hon skriver: ”Frågan är också om EU-länderna verkligen vill rädda alla som är på väg att drunkna på Medelhavet. Det bistra svaret är: Nej.”

Till det kan man lägga en annan slutsats: Om FN:s flyktingkonvention från 1951 inte hade funnits och om någon hade bett Europas stater att underteckna en sådan konvention om asylrätten idag, hade EU-länderna då skrivit på och ratificerat? Det brutala svaret är sannolikt: Nej.

Vad säger det om vår samtid? Har vi åter blivit lika avtrubbade som det Europa som vände bort blicken när judar, romer, homosexuella och oliktänkande av olika slag förintades i Hitlers koncentrationsläger?

Påven – en visionär för vår tid?

Den italienska författaren och experten på finansiering av terrorism Loretta Napoleoni är en tänkare som vågar dra ut linjerna längre än de flesta. När hon var aktuell med sin bok om Uppror i Irak (Leopard, 2006) träffade jag henne för en intervju. Det gav mersmak.

I veckan, när hon gästade Sverige för lanseringen av sin nya bok Islamiska staten (Fri Tanke, 2015) intervjuade jag henne på nytt. Det blev dels en en timmes samtal på Nalens scen, som sänds av Sveriges television (UR). Och dels en intervju i SvD, med länk här:  ”Västvärlden inser inte vad som pågår”.

Den alltigenom sekulära Loretta Napoleoni, utgiven på det inte mindre sekulära förlaget Fri Tanke, beskriver den argentinskfödde påven Franciskus som en politisk ledargestalt och som den mest visionäre politiske ledaren Europa har just nu.

Det är visst inte invändningsfritt, men värt att diskutera. Påven förklarade i höstas att han är redo att inleda en dialog med ledare för Islamiska staten, om det kan bidra till fred. Loretta Napoleoni pekar också på hur påvens namne och förebild, den helige Franciskus av Assisi – rikemanssonen som blev en tiggarmunk – två gånger under korstågen i början av 1200-talet reste till Damaskus i försök att få tala med abbasidkalifatets ledare i syfte att få ett slut på all blodspillan. På samma sätt borde man lyssna på dagens påve, menar hon. Att bomba Abu Bakr al-Baghdadis ”kalifat” bara stärker hans terroriströrelse, som redan nu har börjat forma stommen till en stat, ”en skalstat”, som hon kallar det. Mer om dessa resonemang hittar du i min intervju i SvD – och i Loretta Napoleonis läsvärda bok, som redan är översatt till 20 språk.