Förbudet för iranska kvinnor måste bort

Ikväll spelar Sveriges och Irans landslag en vänskapsmatch på Friends Arena i Solna. Matchen är omtvistad av politiska skäl. En av flera anledningar är att iranska kvinnor i det fotbollsälskande Iran inte får sitta på läktarna när män spelar.

Detta har varit en stridsfråga i Iran i många år. När den förre populistiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad år 2006 förklarade att kvinnor borde bli insläppta på läktarna vid större arrangemang, ville många iranska kvinnor ta honom på orden. Jag stod själv utanför grindarna till den stora Azadistadion i Teheran försommaren 2006, när iranska kvinnliga fotbollssupportrar tagit sig dit med krav på att de skulle bli insläppta för att se Irans manliga landslag göra sitt sista träningspass inför avfärden till fotbolls-VM i Tyskland. Grindarna öppnades när manliga dignitärer, som parlamentsledamöter och andra, rullade in i sina svarta täckta bilar. Men när vakterna vägrade släppa in kvinnorna satte de sig ned och sittdemonstrerade.

Vi var några utländska journalister som dokumenterade detta. Till slut blev situationen pinsam för vakterna som först släppte in mig och min kvinnliga tolk. Men snart nog gav de upp och öppnade grindarna för samtliga kvinnor som väntat.

I matchen matchen mellan vakterna och kvinnliga fotbollssupportrar blev det 01- till iranska kvinnor. Läs hela texten här. 

Det blev dock en kortvarig seger. Förbudet för kvinnor att sitta på läktarna i Iran gäller än idag.

När Per Luthander, som skriver om iransk fotboll på DN Sporten i dag, träffade fyra iranska sportjournalister utanför Fotbollförbundets lokaler i Teheran nyligen, satte de fingret på ett problem som Iran inte kan skaka av sig. Om Iran vill bli värdland för större mästerskap måste förbudet bort:

– Förbudet mot kvinnor på läktarna måste bort senast 2019, då Iran vill ställa upp som arrangör av Asiatiska mästerskapen. Där ställs villkoret att båda könen måste få tillträde till matcherna, sade Iraj Babahaji från sporttidningen Goal till Per Luthander.

 

 

 

Jemen blöder

Saudiarabien har med varierande stöd av nio andra sunnitiska länder gett sig in i ett krigsäventyr mot houthirebellerna i Jemen. Det är som alltid lättare att starta ett krig än att få slut på det – och ingen vet hur Saudiarabiens unge försvarsminister, kungasonen Mohammed bin Salman, ska lyckas avsluta detta krig.

På rebellernas sida finns Saudiarabiens tidigare mångårige allierade, den avsatte presidenten Ali Abdullah Saleh. Den forne diktatorn, som i många år själv bekrigade houtirebellerna, har nu lierat sig med sina gamla fiender och mot sin tidigare vice president, Jemens landsflyktige statschef Abed Rabbo Mansour al-Hadi. Denne fick sin post som en följd av den övergångsprocess som Gulfstaternas samarbetsråd, GCC, drev fram 2012. Men Hadi befinner sig nu i landsflykt i Riyadh – och vägen tillbaka till presidentpalatset i Sanaa är svår och lång. Hans gamle bundsförvant Ali Abdullah Saleh hoppas i sin tur att den taktiska alliansen med de Iranstödda houthirebellerna ska kunna bana väg för att hans son Ahmed Ali Abdullah Saleh blir Jemens näste president.

Häromkvällen talade jag på telefon med en källa i Sanaa som öppnade fönstret, när kvällens saudiska flyganfall inleddes – attacker som kom att pågå i flera timmar. Min kontakt ville att jag skulle förstå hur bombardemangen låter, de som plågar sömnlösa människor natt efter natt.

I dag ska de saudiledda flyganfallen ha lett till omkring 40 människors död i ett läger för internflyktingar, nära en houthibas, rapporterar Reuters

I SVT:s Agenda kommenterade jag kriget i Jemen ur ett regionalt perspektiv – fokuserat på maktkampen mellan Saudiarabien och Iran. Länken till mitt samtal med SVT:s Mats Knutson hittar du här: ”Ett riskmoment för Saudiarabien”.

 

Det är ett sommarmoln, inget åskmoln

Krisen mellan Saudiarabien och Sverige var inget sommarmoln som lätt blåste förbi, som en källa i Riyadh uttryckte det för en tid sedan. Det blev ett åskmoln.

Den saudiske stormuftin har gått in med sitt verbala artilleri liksom rader av andra tunga saudivänliga opinionsbildare. Mer om det i min artikel i dagens SvD: Arabiskt mediedrev mot Sverige och Wallström.

Den islamiska konferensorganisationen med 57 medlemsländer och med säte i saudiska Jidda har också uttalat sig mot Sveriges kritik av Saudiarabien. Länk här till OIC:s uttalande. 

–Kritiken går ut på det som utrikesminister Margot Wallström sade i riksdagen, säger en källa i OIC till mig.

Den svenska regeringen hade kunnat sköta det uppsagda ramavtalet om ett militärt samarbete med Saudiarabien på ett snyggare sätt. En välinformerad källa uppger för mig att den saudiska staten tog kontakt med den nybildade regeringen Löfven redan i oktober med en förfrågan om vad som skulle hända med ramavalet. Enligt denna källa missade regeringen Löfven tillfället att i förtroende förklara för sina saudiska motparter att en förlängning av ramavtalet var en så känslig fråga att den kunde spränga den nya svenska regeringen. Saudierna kanske skulle ha förstått den argumentationen, men nu är det för sent på grund av ett taffligt hanterande, resonerar källan.

Om det är fallet kan vi förstås bara spekulera i. Att kung Abdullahs hälsa försämrades i höstas och att dåvarande kronprinsen Salman förberedde sig på ett tronskifte spelade också in. Det är möjligt att frågan hade kunnat få ett smidigare förlopp om inte tronskiftet närmade sig.

I Mellanöstern – som i resten av världen – handlar mycket inte bara om vad som sägs utan också hur det sägs. Men kung Salman har visat att han har synnerligen ömma tår. Och det är uppenbart att den nya statsledningen i Riyadh fruktar att Margot Wallströms kritik mot spöstraffet av bloggaren Raif Badawi skulle sprida sig. Tysklands vice förbundskansler Sigmar Gabriel har ju också varit tydlig i sin kritik, utan att bli utfryst och fördömd på samma sätt. Det här berörde jag i en intervju med SVT Nyheter häromdagen: ”Vill få tyst på alla kritiker”.

När också Wallströms agerande har hyllats i Washington Post, senast i artikeln ”Sweden stood up for human rights in Saudi Arabia” och innan dess i ”At last a Western country stands up to Saudi Arabia on human rights” spädde det på de saudiska farhågorna för att fler länders utrikesministrar ska falla in i kören av kritiker.

Vad krävs för att få krisen att blåsa över? Kanske att den svenske kungen reser till Riyadh. Men kanske också att svenska muslimska ledare går in i debatten och förklarar att Saudiarbiens tolkning av islamisk sharia inte är densamma som deras – och att Sverige har erkänt Palestina.

Detta erkännande tas sällan upp av de många opinionsbildare i saudivänliga arabiskspråkiga medier som nu går in för att ge Margot Wallström verbala piskrapp.

Så här säger en källa i Saudiarabien till mig:

–Tyvärr har våra medier här i kungariket varken nämnt Sveriges erkännande av Palestina eller det svenska mottagandet av flyktingar från Mellanöstern. Enligt den saudiska uppfattningen är det skilt från Sveriges kritik av det saudiska rättssystemet. Krisen handlar inte om vad utrikesminister Wallström hade tänkt säga på Arabförbundets möte i Kairo (länk här till det censurerade talet) utan på vad hon sa i den svenska riksdagen. För att krisen ska blåsa över krävs kanske en ursäkt från hennes sida eller att hon tar tillbaka vad hon sagt, med en förklaring om att det var baserat på missvisande information.

Men frågan är förstås om Margot Wallström är redo att ta tillbaka sin kritik mot spöstraffet mot Raif Badawi.

Sverige har dock varit för mycket av soloåkare i utrikespolitiken, enligt min mening. Ensam är inte stark. Tillsammans med andra EU-länder står Sverige starkare.

Det finns ett Palmesyndrom över regeringen Löfvens utrikespolitik. Anna Dahlberg skriver om detta i Expressen: Palmenostalgi räddar inte världen, Löfven.

Expressens ledarsida förväntar sig också att EU markerar mot Saudiarabien.

Men vi kanske inte ska förvänta oss någon EU-solidaritet. Stora vapenexportörer som Frankrike och Storbritannien har kanske inget emot att åskmolnet tornat upp sig över Stockholm, medan de själva kan teckna nya kontrakt med Saudiarabien, och bara vända ryggen till när människor halsuggs eller piskas offentligt.