En saudisk filmparadox

Saudiarabien är landet där biografer är förbjudna. Men trots det, eller kanske just därför, är filmintresset enormt. Nyligen hölls den andra saudiska filmfestivalen i historien – för första gången på sju år. Det är en seger för saudiska filmälskare.

Efter fem dagar avslutades festivalen med rungande applåder och jubel från de 800 åskådarna – män och kvinnor – i det Saudiska konst- och kulturcentrat i Dammam. Staden ligger där Saudi Aramco har sitt centrum, vid Persiska vikens kust. I Dammam visades film redan på 50-talet för oljebolagets personal, som då kunde avnjuta filmer bakom höga murar under bar himmel. Filmälskare har med andra ord funnits sedan årtionden i Saudiarabien. Men länge var de tvungna att resa till grannländerna för att se filmen.

Nu, när saudiska cineaster kan ladda ned film eller köpa dvd i grannländerna Bahrain och Förenade Arabemiraten, har de lättare att släcka sin filmtörst.

I trakten kring Damman lever flera filmare. Där träffade jag en av dem, Abdullah al-Eyaf, för några år sedan. Nu ser jag att denne unge regissör var ordförande för juryn i årets filmfestivalen i Dammam. Festivalens Guldpalm tilldelades den kvinnliga regissören  Hana Al-Omair för hennes drama Klagan  (Shikwah).

Den som vill veta mer om Abdullah al-Eyaf hittar det i min bok om Gulfen.

Den som vill läsa om den andra Saudiska filmfestivalen hittar det i Saudi Gazette, som länkas här.

Och den som till äventyrs inte redan har sett Haifa al-Mansours Oscarsnominerade Den gröna cykeln har en upplevelse framför sig.

Tillbaka i Iran

– Iran är ett land där människor är vänliga mot en besökare utan att förvänta sig något tillbaka, sade två finska kvinnor som jag mötte på flygplatsen i Teheran när jag lämnade Iran idag, efter tio dagars resa i detta stora land.

Det stämmer väl med mina intryck, efter min sjätte resa till Iran sedan mitt första besök 2002. Och nu talar jag om Iran bortanför nyhetsrubrikerna och storpolitiken.

Den som rör sig bland vanligt folk i Iran – åker långfärdsbuss, t-bana, trängs med andra i svarttaxi i den kaotiska trafiken, eller blir hembjuden till vanliga människor – möts av värme och vänlighet.

Jodå, det finns trångsynta typer också och de som visar en underrättelseinstinkt. Men de hör till undantagen.

Iran rymmer många fasor och grymheter. Men det är också ett land med många andra sidor, ett land i ständig förändring som sätter sin prägel på hela Mellanöstern. Om det tänkte jag berätta mer längre fram.

En kung klädd för kondoleanser

Mer än en Palestinasjal. Kärt barn har många namn. Den rutiga sjal som män ofta använder i Mellanöstern kan kallas för hatta, ghutra, kufiyah (kufia, kaffiyah etc med olika stavningar). Det finns fler namn.

I souken i Riyadh. Försäljare i ghutra visar några dyrgripar. Foto: Bitte Hammargren

På motsvarande vis finns olika namn för den manliga långskjorta, som kan kallas för gallabiya, dishdahsa eller thob beroende på vilket land man befinner sig i.

Den rutiga manliga huvudduken förekommer i olika färgkombinationer (oftast rödvit eller svartvit). I Sverige brukar den kallas för Palestinasjal. Men alla som rört sig bland kurder i det självstyrande irakiska Kurdistan, bland arabiska män som klär sig traditionellt i Saudiarabien eller bland ättlingar till gamla beduinstammar i Jordanien vet att den rutiga sjalen används långt från Palestina. Denna manliga huvudbonad kan knytas på många sätt och skyddar både mot snö och kyla eller mot obarmhärtiga sandstormar och stekande sol.

Fixeringen vid kvinnors klädedräkter är oftast större, vare sig det gäller lättklädda eller sedesamt täckta kvinnor. Därför håller numera rätt många svenskar reda på skillnaden mellan en niqab med bara en springa för ögonen, en burka som har ett tyggaller framför det synfält som ingen utomstående kan se igenom, eller en vanlig hijab (huvudduk) som lämnar ansiktet fritt – och som kan förekomma i en massa olika varianter, alltifrån den lätt slängda muslinsjalen som visar mer än den döljer till den huvudbonad som täcker nacke, hals och en bit av halsen. I Iran kallas det stora svarta tygskynke som hängs över huvudet för chador. I Turkiet finns en postmodern islamisk variant som kallas för türban. På bilden här en turkisk türban à la mode.

Samtidigt är manliga klädkoder lika intressanta som kvinnors. På Arabiska halvön markeras skillnaden mellan dishdashor och thob från de olika emiraten med hjälp av små detaljer, som skärningen på kragarna..

När det gäller kaffiyah var få skickligare än den förre PLO-ledaren Yassir Arafat på att knyta sin huvudbonad så att den sände ut ett politiskt budskap: Han lät den hänga så att den skulle föreställa gränserna för det brittiska mandatet Palestina, med Negev som en spetsig flik som föll ned mot bröstet. Arafat, mästare på symbolpolitik, satte en trend som fick svenska Palestinavänner att ta efter. Men det hindrar inte att denna huvudbonad – kaffiyeh/hatta/ghutra – är mycket mer än en Palestinasjal.

Gå för ett ögonblick tillbaka till den jordanske kungen Abdullah II:s möte med pappan till den jordanske pilot som blev bestiatliskt bränd till döds i en bur av terroristgruppen IS. När kung Abdullah sökte upp Safi al-Kasasbeh, som tillhör en betydelsefull stam öster om Jordanfloden (de som brukar kallas för östbankare i Jordanien, till skillnad från den befolkningsmajoritet som har palestinska rötter), valde den hashemitiske monarken att klä sig traditionellt, så att det skulle signalera hans samhörighet med östbankarnas klanledare (något inte alla riktigt tror på). Klädkoden vid detta möte handlar om Jordanien, inte om Palestina.

Kungen av Jordanien är starkt medveten om vilket politiskt budskap han signalerar med sina olika klädkoder. Ibland uppträder han i militär galauniform, ibland i kostym eller fritidskläder – valt utifrån varje givet tillfälle och alltid i vetskap om vilket budskap kläderna sänder.

Så kom inte och säg att mäns kläder skulle vara mer ointressanta än kvinnors. Att sen män ofta klär sig uniformt – samma sorts skärningar på kostymerna i finanskvarteren i väst eller på dishdashorna i Kuwait – är en annan historia.