Iran

Taleghani fought to change Iran from within – but lost her battles

Late one evening more than 10 years ago in Tehran, the Middle East correspondent of the Swedish Radio Cecilia Udden and myself, in those days Middle East correspondent of Svenska Dagbladet, met Azam Taleghani, a dissident politician and a Muslim feminist. For decades she fought tirelessly to change the Islamic Republic of Iran from within. She lost most of her battles.

She claimed the right for women, not least herself, to run for the presidency. This was refused every time she tried. But she never gave up, claiming that a provision in the Iranian constitution allowed for women to stand as presidential candidates. Azam Taleghani argued that the word “rajul” in the Constitution, which translates as man in its Arabic original, should be interpreted differently in Farsi; as a person with a certain standing, a political personality. She was convinced that she fulfilled all the requirements to assume the office as the head of state of the Islamic Republic. But every time her demands were refused by the Guardian Council, which is vetting political candidates.

Maybe she had inherited her fighting spirit and unwavering self-confidence from her father, the famous ayatollah Mahmoud Taleghani, whom she spoke highly about during our interview. Her father, a Muslim reformer and the founder of the Freedom Movement of Iran, died in the revolutionary year 1979 under mysterious circumstances. Two of Azam Taleghani’s brothers claimed that their father had been murdered. If my memory is not misguiding me, Azam Taleghani shared these suspicions.

The interview was not published in Svenska Dagbladet – which is why I can’t recall everything she said. A foreign correspondent, or any journalist, has to accept that the newsroom at home doesn't always agree about what is newsworthy for the reader. Maybe Cecilia Uddén had a soundbite from this interview in the Swedish Radio. Anyhow, I am sure that Taleghani said things that had been worth publishing.

In 2009, she protested against the violent crackdown on Iran’s reformist Green Movement. Before that she had objected the house arrest of Grand Ayatollah Ali Montazeri, once the designated successor to Khomeini. Montazeri was punished and confined to his home in Qom after he had denounced the mass executions in Iranian prisons in the 1980s – horrible events which have sometimes been called “Iran’s Srebrenica”. As The New York Times recalls in its obituary over Azam Taleghani, she also held a one-woman-protest outside Evin prison in north Tehran in 2003, decrying the death in custody of the Iranian-Canadian photojournalist, Zahra Kazemi.

Azam Taleghani held her last speech about a month before her death. Her fighting spirit and courage was still unabated. Acccording to The New York Times, she said: “From the beginning of the revolution we were told that those in power shouldn’t be criticized, but if we had been allowed to criticize, we wouldn’t have so much embezzlement, theft and betrayal.”

Skärmavbild 2019-11-16 kl. 20.44.05.png

Iransk filmfestival med många bottnar

Denna helg är det Iransk filmfestival i Stockholm och Uppsala. Själv har jag sett två filmer än så länge: dokumentären Iranian Ninja och långfilmen Hadji Sha, som inte får visas i Iran.

Skärmavbild 2015-10-03 kl. 22.42.49.png

Zamani Esmatis långfilm Hadji Sha är gjord som lågbudgetfilm. Men det tänkte jag inte på när jag såg filmen. Den är skickligt spelad och har genomtänkt manus, där åskådaren långsamt börjar ana den hemlighet som avslöjas i slutscenen: att det under den medelålders Hadji Shahs kortklippta hår och svarta mössa kanske inte döljer sig en man, som försörjer sin familj, utan en kvinna. Det finns fler bottnar i filmen, vilka inte ska förklaras här.

Huvudrollsinnehavaren Roya Teymorian, som deltog i diskussioner efter visningen, gör för iranska förhållanden en djärv gestaltning genom att spela en medelålders kvinna som lever som en man. Roya Teymorian beklagade att filmpubliken i Iran inte får se denna spelfilm, som vänder sig både mot lagar och folkliga traditioner som begränsar kvinnors liv. 

Hadji Sha påminner mig om en annan iransk film med socialt patos, Majid Majidis film Baran från 2001, som jag såg på filmfestivalen i Istanbul för flera år sedan. Den handlar om afghanska flyktingar som tar jobb på byggen i Iran. Snart rullas det upp att en av de unga byggjobbarna en tonårsflicka som förklätt sig till kille.  

Hadji Sha utspelar sig i ökenstaden Yazd mitt i Iran – vilken har världens kanske största intakta stadskärna byggd i soltorkad lera, krönt av vindtorn som håller husen svala på stekheta somrar och genomborrad av milslånga gamla underjordiska kanaler. Yazd har en stadskärna att gå vilse och en mångsidig kultur att förälska sig i.

Vy över Yazd – en stad i soltorkad lera, där vindtornen höjer sig i bakgrunden. Foto: Bitte Hammargren

Vy över Yazd – en stad i soltorkad lera, där vindtornen höjer sig i bakgrunden. Foto: Bitte Hammargren

I våras rapporterade jag från Yazd i OBS Kulturkvarten om Irans många paradoxer. I denna vackra stad i öknen träffade jag också en ung kvinnlig filmare, Roqiye Tavakoli, som hoppas att en dag bli bjuden till filmfestivaler i Sverige. Hon har redan visat sina kortfilmer på festivaler i Armenien, Dubai, Syd-Korea och Finland. När jag träffade henne låg hon i startgroparna för att göra sin första långfilm.

Roqiye Tavakoli – ung filmare från Yazd.                                            Foto: Per Luthander

Roqiye Tavakoli – ung filmare från Yazd.                                            Foto: Per Luthander

– Det ska bli en film med ett feministiskt budskap, sade hon. 

Kanske kommer hon att bli gäst på en framtida iransk filmfestival i Sverige?

Årets Iranska filmfestival i två svenska städer fortsätter i morgon söndag – och då kommer Roya Teymorian att samtala med publiken i Uppsala efter visningen där. Till Stockholm kommer i stället andra personligheter från Irans vitala filmliv: Mohsen Tanabandeh, Amir Jafari och Rima Raminfar. 

Programmet för Uppsala och Stockholm hittar du här

Förbudet för iranska kvinnor måste bort

Ikväll spelar Sveriges och Irans landslag en vänskapsmatch på Friends Arena i Solna. Matchen är omtvistad av politiska skäl. En av flera anledningar är att iranska kvinnor i det fotbollsälskande Iran inte får sitta på läktarna när män spelar.

Detta har varit en stridsfråga i Iran i många år. När den förre populistiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad år 2006 förklarade att kvinnor borde bli insläppta på läktarna vid större arrangemang, ville många iranska kvinnor ta honom på orden. Jag stod själv utanför grindarna till den stora Azadistadion i Teheran försommaren 2006, när iranska kvinnliga fotbollssupportrar tagit sig dit med krav på att de skulle bli insläppta för att se Irans manliga landslag göra sitt sista träningspass inför avfärden till fotbolls-VM i Tyskland. Grindarna öppnades när manliga dignitärer, som parlamentsledamöter och andra, rullade in i sina svarta täckta bilar. Men när vakterna vägrade släppa in kvinnorna satte de sig ned och sittdemonstrerade.

Vi var några utländska journalister som dokumenterade detta. Till slut blev situationen pinsam för vakterna som först släppte in mig och min kvinnliga tolk. Men snart nog gav de upp och öppnade grindarna för samtliga kvinnor som väntat.

I matchen matchen mellan vakterna och kvinnliga fotbollssupportrar blev det 01- till iranska kvinnor. Läs hela texten här. 

Det blev dock en kortvarig seger. Förbudet för kvinnor att sitta på läktarna i Iran gäller än idag.

När Per Luthander, som skriver om iransk fotboll på DN Sporten i dag, träffade fyra iranska sportjournalister utanför Fotbollförbundets lokaler i Teheran nyligen, satte de fingret på ett problem som Iran inte kan skaka av sig. Om Iran vill bli värdland för större mästerskap måste förbudet bort:

– Förbudet mot kvinnor på läktarna måste bort senast 2019, då Iran vill ställa upp som arrangör av Asiatiska mästerskapen. Där ställs villkoret att båda könen måste få tillträde till matcherna, sade Iraj Babahaji från sporttidningen Goal till Per Luthander.