Journalistik

Det stämmer inte, Staffan Heimerson

Läser Staffan Heimersons senaste krönika i Aftonbladet – och upptäcker på slutet till min förvåning några rader om mig själv med tre fel.

Staffan Heimersons notis handlar om journalisters avundsjuka. Den finns. Jag ska inte svära mig fri från denna dödssynd. Men Staffan Heimerson borde ha gjort bättre research. Så här heter det i hans notis om journalisters avundsjuka på varandra:

”Expressens ­Beirutkorrespondent Kassem Hammadé lyckades få en lång intervju med Syriens bödel al-Assad. Ett scoop. Men en konkurrent till Hammadé, DN:s ledarskribent Carl Johan von Seth, avfärdar det med att ”en diktators fria ordsvall bidrar knappast till insikt om vad som skett och sker”. Åjo, det gör det nog. Svenskans Mellanösterns­kribent Bitte Hammargren klassar intervjun som ”krigsbrott”. Mitt råd: Gör det bättre själv.”

Här finns tre fel:

1) Jag är inte SvD:s Mellanösternskribent numera. Jag är frilans sedan januari 2013 och har sedan årsskiftet inte längre något avtal med Svenska Dagbladet. Däremot skriver jag i SvD och andra publikationer ibland – som fri skribent.

2) Jag intervjuade Bashar al-Assad, i februari 2010. Då var läget ett annat och frågorna annorlunda. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att intervjua en diktator, vilket jag kommenterade i P1:s Medierna nyligen.

Länk till programmet här. 

3) Jag har givetvis aldrig påstått att Expressens intervju med Bashar al-Assad skulle vara ett krigsbrott. (Var i all sin dar har Staffan Heimerson hämtat det påståendet?) Däremot har jag uttalat mig offentligt och skrivit om Bashar al-Assads krigsbrott många gånger, bland annat i min bok om Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).


 

Förbudet för iranska kvinnor måste bort

Ikväll spelar Sveriges och Irans landslag en vänskapsmatch på Friends Arena i Solna. Matchen är omtvistad av politiska skäl. En av flera anledningar är att iranska kvinnor i det fotbollsälskande Iran inte får sitta på läktarna när män spelar.

Detta har varit en stridsfråga i Iran i många år. När den förre populistiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad år 2006 förklarade att kvinnor borde bli insläppta på läktarna vid större arrangemang, ville många iranska kvinnor ta honom på orden. Jag stod själv utanför grindarna till den stora Azadistadion i Teheran försommaren 2006, när iranska kvinnliga fotbollssupportrar tagit sig dit med krav på att de skulle bli insläppta för att se Irans manliga landslag göra sitt sista träningspass inför avfärden till fotbolls-VM i Tyskland. Grindarna öppnades när manliga dignitärer, som parlamentsledamöter och andra, rullade in i sina svarta täckta bilar. Men när vakterna vägrade släppa in kvinnorna satte de sig ned och sittdemonstrerade.

Vi var några utländska journalister som dokumenterade detta. Till slut blev situationen pinsam för vakterna som först släppte in mig och min kvinnliga tolk. Men snart nog gav de upp och öppnade grindarna för samtliga kvinnor som väntat.

I matchen matchen mellan vakterna och kvinnliga fotbollssupportrar blev det 01- till iranska kvinnor. Läs hela texten här. 

Det blev dock en kortvarig seger. Förbudet för kvinnor att sitta på läktarna i Iran gäller än idag.

När Per Luthander, som skriver om iransk fotboll på DN Sporten i dag, träffade fyra iranska sportjournalister utanför Fotbollförbundets lokaler i Teheran nyligen, satte de fingret på ett problem som Iran inte kan skaka av sig. Om Iran vill bli värdland för större mästerskap måste förbudet bort:

– Förbudet mot kvinnor på läktarna måste bort senast 2019, då Iran vill ställa upp som arrangör av Asiatiska mästerskapen. Där ställs villkoret att båda könen måste få tillträde till matcherna, sade Iraj Babahaji från sporttidningen Goal till Per Luthander.