Ryssland tillbaka på banan igen

Ryssland är tillbaka i världspolitikens centrum igen. Om det ska nås en uppgörelse i FN:s säkerhetsråd är det Moskva och Washington som först gör upp – och sedan får de övriga tretton rådsmedlemmarna vackert finna sig i det.

Så har det varit den senaste tiden. Det gör Frankrike rasande medan Storbritannien biter ihop.

Ryssland och USA har förhandlat fram de senaste FN-resolutionerna om Syrien och sedan ställt övriga rådsmedlemmar inför fullbordat faktum. För Rysslands del betyder det att Ukrainakrisen hamnar i skuggan och att Putin har blivit erkänd som ledare för en världsmakt som ingen kan negligera. Men det är samtidigt en världsmakt som ingen riktigt litar på.  

Situationen har även gjort klanen Assad mer osäker. Det prekära läget efter den partiella ryska reträtten illustreras bäst av ett fotomontage från twitterkontot Raqqa is Being Silently Slaughtered, @Raqqa_SL

Till och med syriska oppositionella som varit upprörda över Rysslands stöd till Assadregimen i alla väder uttrycker en försiktig optimism om den partiella ryska reträtten idag – även om de, allra minst, litar på Vladimir Putin. Men de vet vilken betydelse han har i Syrien. 

Läs mer om detta på UI-bloggen, min nya hemvist, där jag skriver i väntan på att vi ska sjösätta Utrikespolitiska institutets nya nättidning. 

Här är mitt blogginlägg med röster från Syrien, Genève och Uppsala: Nu finns en strimma av hopp för Syrien. 

Det stämmer inte, Staffan Heimerson

Läser Staffan Heimersons senaste krönika i Aftonbladet – och upptäcker på slutet till min förvåning några rader om mig själv med tre fel.

Staffan Heimersons notis handlar om journalisters avundsjuka. Den finns. Jag ska inte svära mig fri från denna dödssynd. Men Staffan Heimerson borde ha gjort bättre research. Så här heter det i hans notis om journalisters avundsjuka på varandra:

”Expressens ­Beirutkorrespondent Kassem Hammadé lyckades få en lång intervju med Syriens bödel al-Assad. Ett scoop. Men en konkurrent till Hammadé, DN:s ledarskribent Carl Johan von Seth, avfärdar det med att ”en diktators fria ordsvall bidrar knappast till insikt om vad som skett och sker”. Åjo, det gör det nog. Svenskans Mellanösterns­kribent Bitte Hammargren klassar intervjun som ”krigsbrott”. Mitt råd: Gör det bättre själv.”

Här finns tre fel:

1) Jag är inte SvD:s Mellanösternskribent numera. Jag är frilans sedan januari 2013 och har sedan årsskiftet inte längre något avtal med Svenska Dagbladet. Däremot skriver jag i SvD och andra publikationer ibland – som fri skribent.

2) Jag intervjuade Bashar al-Assad, i februari 2010. Då var läget ett annat och frågorna annorlunda. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att intervjua en diktator, vilket jag kommenterade i P1:s Medierna nyligen.

Länk till programmet här. 

3) Jag har givetvis aldrig påstått att Expressens intervju med Bashar al-Assad skulle vara ett krigsbrott. (Var i all sin dar har Staffan Heimerson hämtat det påståendet?) Däremot har jag uttalat mig offentligt och skrivit om Bashar al-Assads krigsbrott många gånger, bland annat i min bok om Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).