35 år med svensk litteratur på arabiska

På Bokmässan i Riyadh 2011, innan moralpolisen stormade in. Foto: Per Luthander

För 35 år sedan startade Mona Henning sitt epokgörande förlag, Dar al-Muna, i Djursholm. Sedan starten 1984 har den jordanskfödda förläggaren gett ut mer än 200 titlar på arabiska, till stor del svensk litteratur i arabisk översättning, men även översättningar från andra språk.

Hon fick medalj av svenske kungen 2010. Tre år senare utsågs hon till Årets svenska kvinna av SWEA ”för sitt ovärderliga och hängivna arbete i att föra ut vår svenska litteraturskatt till arabisktalande länder”.

För snart 30 år sedan, när jag för första gången träffade Mona i familjens blomstrande försommarträdgård, hade hon redan glatt arabiska barn med några av den svenska barnlitteraturens skatter. På ett tidigt stadium i hennes utgivning fanns Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg (Burhan på arabiska), liksom Astrid Lindgren-böcker om Pippi Långstrump och Barnen i Bullerbyn (Pippi heter Jinan på arabiska). Med tiden blev utgivningen allt rikare och omfattar numera även vuxenlitteratur.

På arabiska kan man genom Mona Hennings förtjänst läsa Ivar Arosenius, Tove Jansson, Sven Nordqvist, Ulf Stark och Anna Höglund, liksom klassiker av Vilhelm Moberg och Per Lagerkvist, men också modernare författare som Henning Mankell, Jan Guillou och islänningen Jón Kalman Stefánsson. En storsäljare, särskilt på den saudiska marknaden, är norrmannen Jostein Gaarders filosofihistoriska roman Sofies värld. Fler titlar på denna länk.

Mona Henning har också gett ut den palestinske poeten Mahmoud Darwish på svenska, tolkad av Kerstin Eksell. Mahmoud Darwish, älskad över hela arabvärlden och en gång Nobelpristippad, avled allt för tidigt efter en hjärtoperation. Han framträdde på Bokmässan i Göteborg 2006.

Mona Henning utbildade sig ursprungligen till apotekare, men hennes kärlek till litteraturen tog över. Bristen på fantasifull arabisk barnbokstradition fick henne att satsa på översättningar.

– Min tanke var att om Astrid Lindgrens böcker redan fanns på 60 språk, varför skulle då inte arabiska barn få glädje av dem, förklarade hon när vi sågs första gången. Det resulterade i en intervju som publicerades i Svenska Dagbladet i juni 1990.

– Det var första artikeln om Dar al-Muna i Sverige. Artikeln har jag på mitt kontor, säger Mona Henning som också tillägger att Astrid Lindgren numera finns översatt till mer än 100 språk.

Bilderböcker på arabiska, som stimulerar de minsta barnens fantasi utan vuxnas baktankar, var då nästan helt okänt, förklarade hon.

Men det lyckades Mona Henning ändra på.

Jag har också sett henne på Bokmässan i Riyadh, där hon sålde böcker till litteraturtörstande saudiska kunder – dock med ett avbräck då den fruktade moralpolisen stormade in på mässan för att tvinga bort henne, som kvinnlig förläggare, från vuxenavdelningen, där bara manliga kunder var tillåtna (förutom jag, som reporter). Det var 2011, mitt under arabiska våren. Mässans ledning backade när salafisterna stormade in. För den svenskjordanska förläggaren förklarade bokmässans ledning: ”Fru Henning, det är bäst att ni lämnar er monter, för det är väldigt hårda påtryckningar mot oss”.

Men Mona Henning gav sig inte. Hon lyckades ha kvar sin monter – även om en manlig medarbetare fick träda in och betjäna kunderna när det var som värst. Men hon sålde slut varenda bok till litteraturälskande saudiska män som gick hem med fyllda bokkassar.

Det var en kulturkamp som heter duga och som jag berättade om i SvD 2011 under rubrik: Stopp för kvinnor på saudisk bokmässa.

Sedan dess har det blivit många fler resor till bokmässor på Arabiska halvön för Mona Henning. Dar al-Munas böcker lånas också flitigt på svenska bibliotek.

Så nu när Alfons Åberg har busat på arabiska i 35 år, och när läsare i alla åldrar på Arabiska halvön och i Jordanien, med flera länder, kan glädjas åt svenska litteraturskatter finns det all anledning att säga:

Mabruk, Grattis! till Mona Henning och hennes förlag.

Förläggaren är för övrigt evigt ung, besläktad med Pippi Långstrump, som sa: “Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

På Bokmässan i Riyadh mars 2011, där bara manliga kunder var välkomna på vuxnavdelningen. Foto: Per Luthander

Första artikeln på svenska om Mona Henning, Svenska Dagbladet den 3 juni 1990.

På mässan i Riyadh. Foto: Per Luthander

Skillnader/likheter mellan IS och Saudiarabien

Vad är likheterna respektive skillnaderna mellan Saudiarabien och skräckväldet inom IS/Daesh? Den frågan kommenterade jag i SVT Aktuellt på tisdagskvällen. Där fick jag också frågan om hashtaggen #SueMeSaudi har någon egentlig betydelse i kungariket, som det nu styrs under kung Salman? 

Se inslaget via denna länk. Det kommer cirka 33 minuter in i Aktuellts sändning. 

Saudiarabien inledde året med att avrätta 47 dödsdömda på en dag – de flesta med halshuggning. 

Många andra sitter i dödscellerna, däribland tre unga shiitiska män, som dömdes till döden som minderåriga, enligt uppgift sedan bekännelser pressats fram under tortyr. En av de dödsdömda är brorson till den avrättade shialedaren Nimr al-Nimr (vilket kan översättas med Tigrarnas tiger). Se mitt tidigare blogginlägg: Hur ofta korsfästs avrättade i Saudiarabien?

I en annan dödscell sitter den palestinske poeten och konstkuratorn Ashraf Fayadh, som dömts till döden för så kallad avfällighet från islam.

Hur ofta korsfästs avrättade i Saudarabien?

Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Saudiarabiens Östra provins greps när han var 17. Han är dömd till halshuggning och efter det korsfästelse. Foto: Facebook/Free Sheikh Nimr Baqir Al-Nimr

På SvD Kultur har jag skrivit jag om hur Alla vill göra affärer med Saudarabien trots dödsvåg. Avrättningarna, som oftast sker genom offentlig halshuggning, har ökat markant efter kung Salman bin Abd al-Aziz trontillträde i början av året. En av de dödsdömda är Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Östra provinsen. Han greps efter regimkritiska protester 2012. Då var han bara 17 år. Enligt Amnesty avgav han en bekännelse under tortyr. 

Ali al-Nimr ska enligt domen, som bekräftats av högsta instans, inte bara halshuggas utan även få sin huvudlösa kropp korsfäst efteråt. Jag ställde frågan till James Lynch, Mellanösternexpert vid Amnesty Internationals huvudkontor i London, hur ofta förekommande korsfästelser är i Saudiarabien.

Så här svarade han:

”I Amnestys kampanj mot dödsstraff i Saudiarabien försöker vi föra statistik över antalet avrättningar varje år. Däremot har vi inga exakta uppgifter över hur ofta döda personers kroppar blir korsfästa varje år. Det är ganska sällsynt och så vitt vi vet har det inte inträffat något fall hittills i år. Men vi känner med visshet till ett fall 2013. Sådana straff förstärker plågan för de dödsdömda och deras familjer. Låt oss komma ihåg att dödsstraff ofta verkställs utan att de dömdas familjer blir underrättade om när det ska ske, och att de anhöriga ofta får kännedom om saken först i efterhand, ibland via medierna. Ali al-Nimrs familj kommer sannolikt att tvingas bli exponerade för bilder av hans korsfästa kropp, eftersom korsfästelsen kommer att äga rum på en offentlig plats.”

Det är inte bara företrädare från svenska regeringen och näringslivet som åker skytteltrafik till Riyadh. Det gör även ledare från andra västländer, måna om att vinna lukrativa affärskontrakt. 

Vad är Amnesty Internationals råd till Storbritanniens premiärminister David Cameron eller till den svenske näringsministern Mikael Damberg, som har fört upp Saudiarabien till ett prioriterat land att göra affärer med – samtidigt som Damberg hävdar handelskontakter ger möjlighet att ”lyfta brott mot mänskliga rättigheter”?

James Lynch på Amnesty Internationals huvudkontor svarar:

”Det är inte svårt att vara cynisk när Saudiarabiens affärspartner försvarar sina handelsdelegationer genom att hävda att främjande av mänskliga rättigheter skulle vara ett av deras huvudsyften. Men under dessa besök hörs sällan några offentliga uttalanden till förmån för människorättsförsvarare, som har fängslats för att de har sagt sin mening, eller för människor som sitter i dödscellerna i väntan på avrättning. Det sker bara vid enstaka tillfällen när journalister lyckas sätta ministrar under rejäl press. Det finns inget olagligt i handelskontakter eller andra förbindelser. Men frågan är om det sker regelmässigt på bekostnad av mänskliga rättigheter. 
I detta sammanhang är det värt att påpeka att Saudiarabien utsatte Sverige för diplomatiska och andra repressalier efter kritiken mot spöstraffet av Raif Badawi i början av året. Det verkar som om detta hårda svar syftade till att avskräcka andra länders regeringar från att ta offentlig ställning mot Saudiarabiens kränkning av mänskliga rättigheter. Men det understryker också vikten av att de av Saudiarabiens handelspartner, som verkligen vill bidra till att mänskliga rättigheter skyddas i kungariket, samarbetar och gör gemensamma uttalanden så att dessa länder inte kan spelas ut mot varandra.”