Shiamuslimer

Hur ofta korsfästs avrättade i Saudarabien?

Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Saudiarabiens Östra provins greps när han var 17. Han är dömd till halshuggning och efter det korsfästelse. Foto: Facebook/Free Sheikh Nimr Baqir Al-Nimr

Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Saudiarabiens Östra provins greps när han var 17. Han är dömd till halshuggning och efter det korsfästelse. Foto: Facebook/Free Sheikh Nimr Baqir Al-Nimr

På SvD Kultur har jag skrivit jag om hur Alla vill göra affärer med Saudarabien trots dödsvåg. Avrättningarna, som oftast sker genom offentlig halshuggning, har ökat markant efter kung Salman bin Abd al-Aziz trontillträde i början av året. En av de dödsdömda är Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Östra provinsen. Han greps efter regimkritiska protester 2012. Då var han bara 17 år. Enligt Amnesty avgav han en bekännelse under tortyr. 

Ali al-Nimr ska enligt domen, som bekräftats av högsta instans, inte bara halshuggas utan även få sin huvudlösa kropp korsfäst efteråt. Jag ställde frågan till James Lynch, Mellanösternexpert vid Amnesty Internationals huvudkontor i London, hur ofta förekommande korsfästelser är i Saudiarabien.

Så här svarade han:

”I Amnestys kampanj mot dödsstraff i Saudiarabien försöker vi föra statistik över antalet avrättningar varje år. Däremot har vi inga exakta uppgifter över hur ofta döda personers kroppar blir korsfästa varje år. Det är ganska sällsynt och så vitt vi vet har det inte inträffat något fall hittills i år. Men vi känner med visshet till ett fall 2013. Sådana straff förstärker plågan för de dödsdömda och deras familjer. Låt oss komma ihåg att dödsstraff ofta verkställs utan att de dömdas familjer blir underrättade om när det ska ske, och att de anhöriga ofta får kännedom om saken först i efterhand, ibland via medierna. Ali al-Nimrs familj kommer sannolikt att tvingas bli exponerade för bilder av hans korsfästa kropp, eftersom korsfästelsen kommer att äga rum på en offentlig plats.”

Det är inte bara företrädare från svenska regeringen och näringslivet som åker skytteltrafik till Riyadh. Det gör även ledare från andra västländer, måna om att vinna lukrativa affärskontrakt. 

Vad är Amnesty Internationals råd till Storbritanniens premiärminister David Cameron eller till den svenske näringsministern Mikael Damberg, som har fört upp Saudiarabien till ett prioriterat land att göra affärer med – samtidigt som Damberg hävdar handelskontakter ger möjlighet att ”lyfta brott mot mänskliga rättigheter”?

James Lynch på Amnesty Internationals huvudkontor svarar:

”Det är inte svårt att vara cynisk när Saudiarabiens affärspartner försvarar sina handelsdelegationer genom att hävda att främjande av mänskliga rättigheter skulle vara ett av deras huvudsyften. Men under dessa besök hörs sällan några offentliga uttalanden till förmån för människorättsförsvarare, som har fängslats för att de har sagt sin mening, eller för människor som sitter i dödscellerna i väntan på avrättning. Det sker bara vid enstaka tillfällen när journalister lyckas sätta ministrar under rejäl press. Det finns inget olagligt i handelskontakter eller andra förbindelser. Men frågan är om det sker regelmässigt på bekostnad av mänskliga rättigheter. 
I detta sammanhang är det värt att påpeka att Saudiarabien utsatte Sverige för diplomatiska och andra repressalier efter kritiken mot spöstraffet av Raif Badawi i början av året. Det verkar som om detta hårda svar syftade till att avskräcka andra länders regeringar från att ta offentlig ställning mot Saudiarabiens kränkning av mänskliga rättigheter. Men det understryker också vikten av att de av Saudiarabiens handelspartner, som verkligen vill bidra till att mänskliga rättigheter skyddas i kungariket, samarbetar och gör gemensamma uttalanden så att dessa länder inte kan spelas ut mot varandra.”