Litteratur

Fatiha och friheten - en algerisk roman som håller än

Som ung för 40 år sen extraknäckte jag ibland som lektör åt bokförlag – och läste fack- eller skönlitteratur om eller från arabvärlden. 

Affisch för den filmatiserade romanen.

Affisch för den filmatiserade romanen.

IMG_7092.jpg

I bagaget hade jag upplevelser av marockanskt vardagsliv under 1970-talets första hälft. Som tonåring bodde jag en sommar hos en familj i Rabat, vilket blev porten in i arabvärlden för mig. Några år senare fick jag insyn i den politiska kampen liksom sociala spänningar kring modernitet och tradition bland palestinska flyktingar i Libanon och bland palestinier på av Israel ockuperat område. 

Så när jag som lektör för Ordfront fick mig tillsänd en nyskriven algerisk roman, Une femme pour mon fils (1979) av Ali Ghalem, slukade jag den. Boken gjorde starkt intryck, så jag rekommenderade den genast för översättning. 1981, ett år före den engelska utgåvan, kom den ut på svenska med titeln Fatiha och friheten: En roman om kvinnans ställning i dagens Algeriet (fint översatt av Katja Waldén).

Romanen, skriven på franska, berättade om sådant jag kände igen från arabvärlden och algeriska exilmiljöer i Marseille på 1970-talet, när det rådde en daglig kamp mellan arabisk tradition och modernitet och när sekularismen ännu var stark. Det var åren då många ännu höll minnet av Gamal Abdel Nasser högt, liksom algeriernas befrielsekamp från fransk kolonialism och PLO:s kamp för den palestinska saken. Det var åren innan islamismen började slå rot i arabvärlden (vilket blev resultatet av att Saudiarabien började skicka sin wahhabitiska ideologi på export, efter de tre händelser som skakade det stora kungariket 1979: den islamiska revolutionen i Iran, ockupationen av Stora moskén i Mecka och Sovjetunionens invasion av Afghanistan, varefter kungariket, liksom Egypten, sände islamister som Gudskrigare till afghanska frontavsnitt med hjälp av Pakistan och USA).

Under denna period, innan islamismen hade övertrumfat en vänstersinnad kamp för social förändring och sekularism i Mellanöstern, tvistades det i hemmen om huruvida det var rätt att hålla fast vid arrangerade äktenskap, som ofta ledde till bråk och missämja, men i bästa fall till framväxande kärlek mellan par som aldrig valt varandra. Jag tog under dessa år del av förstulna samtal, tissel, fniss och funderingar om hur man skulle lura dem som ville tvinga unga flickor att bevisa sin oskuld när de gifte sig i form av ett blodfläckat lakan på bröllopsnatten (en förnedrande stressfaktor för både brud och brudgum). 

Många unga män och kvinnor visade att de led av traditionens band, men mötte motstånd om de sökte bryta dem. Tanken att låta individen ta ansvar för livsavgörande beslut, istället för att anpassa sig till familjens förväntningar vände många föreställningar upp och ned. ”Vi har inte kämpat för nationell befrielse för att ta till oss kolonialmakternas normer, som bara leder till moraliskt förfall”, förklarade traditionalisterna strängt. 

Allt detta känns igen i Ali Ghalems roman.

Algeriska kvinnor i den lokala varianten av slöja, haïk. Foto: Mustapha Brahim Djelloul, Wikimedia Commons

Algeriska kvinnor i den lokala varianten av slöja, haïk. Foto: Mustapha Brahim Djelloul, Wikimedia Commons

Den algeriske författaren, som också är regissör, gjorde film av boken 1982 med den arabiska titeln Zawja li lbny (Min sonhustru). Ghalem, vars namn ibland transkriberas som Ghanem (som på filmaffischen ovan), hade en traditionell uppväxt och gick i koranskola under sina första 17 läsår. Franska lärde han sig först som vuxen. Det hindrade honom inte från att skriva med ett uppfriskande genusperspektiv och en förståelse för vad arabiska feminister har att kämpa mot.

I honom ser jag en frände till den stora marockanska feministen och sociologen Fatima Mernissi som jag lärde känna under en senare resa i Marocko.

Ali Ghalem berättar i romanen om unga algeriska män och kvinnor som försöker utforska sin egen sexualitet och forma sina egna liv trots traditionens begränsningar. Om bröllopsnatten som blev till en förtvivlans våldtäkt för huvudpersonen Fatiha, tonårsflickan som gifts bort mot sin vilja med en man hon inte känner. Om den sexuella frustrationen bland fattiga ungkarlar, som strövar arbetslösa längs stränderna i ett postkolonialt Algeriet där den nationella befrielsen inte kunde bjuda dem några frukter att njuta av. Om den unga bruden som tvingas flytta hem till svärföräldrarna, där hon hamnar under svärmoderns tyranni. Innanför murarna i hemmet i Alger ger svärmodern sina söner fördelar, medan dottern och svärdottern tvingas till foglighet (detta sistnämnda har för övrigt en del beröringspunkter med det svenska 1950-tal som jag föddes in i.)

Fatihas lagvigde man Hocine förblir en främling för den unga kvinnan i detta arrangerade äktenskap. Han tvingas söka jobb i ett Frankrike, som präglas av avkoloniseringens rasism mot algerier och vägrar ta med sin unga hustru dit. Någon rätt att själv fatta beslut över sitt liv har hon inte. Över henne står traditionens, makens och främst svärmoderns benhårda vilja. Det är alltså en bok som har åtskilligt att säga även om dagens samhällsdebatt i värderingsfrågor.

När Ordfront gav ut Fatiha och friheten lät jag den emellertid stå orörd i min bokhylla. Så förblev det i 38 år. 

Bokpärmarna kunde löjligt nog brännas i mina fingrar. ”Tänk om denna roman inte är så bra som jag tyckte när jag rekommenderade den för översättning – då är utgivningen på svenska mitt fel”, sade mitt självplågande inre.

Men nu, i en period när jag läser också andra algeriska författare som Kamel Daoud och Assia Djebar, har jag äntligen öppnat den svenska översättningen av Ali Ghalems roman – och sträckläser den. Fatiha och friheten finner jag lika välskriven och angelägen som när jag fick originalet i min hand som ung. 

Så kanske det går att lita på ungdomens omdöme 40 år senare?

35 år med svensk litteratur på arabiska

På Bokmässan i Riyadh 2011, innan moralpolisen stormade in. Foto: Per Luthander

På Bokmässan i Riyadh 2011, innan moralpolisen stormade in. Foto: Per Luthander

För 35 år sedan startade Mona Henning sitt epokgörande förlag, Dar al-Muna, i Djursholm. Sedan starten 1984 har den jordanskfödda förläggaren gett ut mer än 200 titlar på arabiska, till stor del svensk litteratur i arabisk översättning, men även översättningar från andra språk.

Hon fick medalj av svenske kungen 2010. Tre år senare utsågs hon till Årets svenska kvinna av SWEA ”för sitt ovärderliga och hängivna arbete i att föra ut vår svenska litteraturskatt till arabisktalande länder”.

För snart 30 år sedan, när jag för första gången träffade Mona i familjens blomstrande försommarträdgård, hade hon redan glatt arabiska barn med några av den svenska barnlitteraturens skatter. På ett tidigt stadium i hennes utgivning fanns Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg (Burhan på arabiska), liksom Astrid Lindgren-böcker om Pippi Långstrump och Barnen i Bullerbyn (Pippi heter Jinan på arabiska). Med tiden blev utgivningen allt rikare och omfattar numera även vuxenlitteratur.

På arabiska kan man genom Mona Hennings förtjänst läsa Ivar Arosenius, Tove Jansson, Sven Nordqvist, Ulf Stark och Anna Höglund, liksom klassiker av Vilhelm Moberg och Per Lagerkvist, men också modernare författare som Henning Mankell, Jan Guillou och islänningen Jón Kalman Stefánsson. En storsäljare, särskilt på den saudiska marknaden, är norrmannen Jostein Gaarders filosofihistoriska roman Sofies värld. Fler titlar på denna länk.

Mona Henning har också gett ut den palestinske poeten Mahmoud Darwish på svenska, tolkad av Kerstin Eksell. Mahmoud Darwish, älskad över hela arabvärlden och en gång Nobelpristippad, avled allt för tidigt efter en hjärtoperation. Han framträdde på Bokmässan i Göteborg 2006.

Mona Henning utbildade sig ursprungligen till apotekare, men hennes kärlek till litteraturen tog över. Bristen på fantasifull arabisk barnbokstradition fick henne att satsa på översättningar.

– Min tanke var att om Astrid Lindgrens böcker redan fanns på 60 språk, varför skulle då inte arabiska barn få glädje av dem, förklarade hon när vi sågs första gången. Det resulterade i en intervju som publicerades i Svenska Dagbladet i juni 1990.

– Det var första artikeln om Dar al-Muna i Sverige. Artikeln har jag på mitt kontor, säger Mona Henning som också tillägger att Astrid Lindgren numera finns översatt till mer än 100 språk.

Bilderböcker på arabiska, som stimulerar de minsta barnens fantasi utan vuxnas baktankar, var då nästan helt okänt, förklarade hon.

Men det lyckades Mona Henning ändra på.

Jag har också sett henne på Bokmässan i Riyadh, där hon sålde böcker till litteraturtörstande saudiska kunder – dock med ett avbräck då den fruktade moralpolisen stormade in på mässan för att tvinga bort henne, som kvinnlig förläggare, från vuxenavdelningen, där bara manliga kunder var tillåtna (förutom jag, som reporter). Det var 2011, mitt under arabiska våren. Mässans ledning backade när salafisterna stormade in. För den svenskjordanska förläggaren förklarade bokmässans ledning: ”Fru Henning, det är bäst att ni lämnar er monter, för det är väldigt hårda påtryckningar mot oss”.

Men Mona Henning gav sig inte. Hon lyckades ha kvar sin monter – även om en manlig medarbetare fick träda in och betjäna kunderna när det var som värst. Men hon sålde slut varenda bok till litteraturälskande saudiska män som gick hem med fyllda bokkassar.

Det var en kulturkamp som heter duga och som jag berättade om i SvD 2011 under rubrik: Stopp för kvinnor på saudisk bokmässa.

Sedan dess har det blivit många fler resor till bokmässor på Arabiska halvön för Mona Henning. Dar al-Munas böcker lånas också flitigt på svenska bibliotek.

Så nu när Alfons Åberg har busat på arabiska i 35 år, och när läsare i alla åldrar på Arabiska halvön och i Jordanien, med flera länder, kan glädjas åt svenska litteraturskatter finns det all anledning att säga:

Mabruk, Grattis! till Mona Henning och hennes förlag.

Förläggaren är för övrigt evigt ung, besläktad med Pippi Långstrump, som sa: “Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

På Bokmässan i Riyadh mars 2011, där bara manliga kunder var välkomna på vuxnavdelningen. Foto: Per Luthander

På Bokmässan i Riyadh mars 2011, där bara manliga kunder var välkomna på vuxnavdelningen. Foto: Per Luthander

Första artikeln på svenska om Mona Henning, Svenska Dagbladet den 3 juni 1990.

Första artikeln på svenska om Mona Henning, Svenska Dagbladet den 3 juni 1990.

På mässan i Riyadh. Foto: Per Luthander

På mässan i Riyadh. Foto: Per Luthander