Som ung för 40 år sen extraknäckte jag ibland som lektör åt bokförlag – och läste fack- eller skönlitteratur om eller från arabvärlden.
Affisch för den filmatiserade romanen.
I bagaget hade jag upplevelser av marockanskt vardagsliv under 1970-talets första hälft. Som tonåring bodde jag en sommar hos en familj i Rabat, vilket blev porten in i arabvärlden för mig. Några år senare fick jag insyn i den politiska kampen liksom sociala spänningar kring modernitet och tradition bland palestinska flyktingar i Libanon och bland palestinier på av Israel ockuperat område.
Så när jag som lektör för Ordfront fick mig tillsänd en nyskriven algerisk roman, Une femme pour mon fils (1979) av Ali Ghalem, slukade jag den. Boken gjorde starkt intryck, så jag rekommenderade den genast för översättning. 1981, ett år före den engelska utgåvan, kom den ut på svenska med titeln Fatiha och friheten: En roman om kvinnans ställning i dagens Algeriet (fint översatt av Katja Waldén).
Romanen, skriven på franska, berättade om sådant jag kände igen från arabvärlden och algeriska exilmiljöer i Marseille på 1970-talet, när det rådde en daglig kamp mellan arabisk tradition och modernitet och när sekularismen ännu var stark. Det var åren då många ännu höll minnet av Gamal Abdel Nasser högt, liksom algeriernas befrielsekamp från fransk kolonialism och PLO:s kamp för den palestinska saken. Det var åren innan islamismen började slå rot i arabvärlden (vilket blev resultatet av att Saudiarabien började skicka sin wahhabitiska ideologi på export, efter de tre händelser som skakade det stora kungariket 1979: den islamiska revolutionen i Iran, ockupationen av Stora moskén i Mecka och Sovjetunionens invasion av Afghanistan, varefter kungariket, liksom Egypten, sände islamister som Gudskrigare till afghanska frontavsnitt med hjälp av Pakistan och USA).
Under denna period, innan islamismen hade övertrumfat en vänstersinnad kamp för social förändring och sekularism i Mellanöstern, tvistades det i hemmen om huruvida det var rätt att hålla fast vid arrangerade äktenskap, som ofta ledde till bråk och missämja, men i bästa fall till framväxande kärlek mellan par som aldrig valt varandra. Jag tog under dessa år del av förstulna samtal, tissel, fniss och funderingar om hur man skulle lura dem som ville tvinga unga flickor att bevisa sin oskuld när de gifte sig i form av ett blodfläckat lakan på bröllopsnatten (en förnedrande stressfaktor för både brud och brudgum).
Många unga män och kvinnor visade att de led av traditionens band, men mötte motstånd om de sökte bryta dem. Tanken att låta individen ta ansvar för livsavgörande beslut, istället för att anpassa sig till familjens förväntningar vände många föreställningar upp och ned. ”Vi har inte kämpat för nationell befrielse för att ta till oss kolonialmakternas normer, som bara leder till moraliskt förfall”, förklarade traditionalisterna strängt.
Allt detta känns igen i Ali Ghalems roman.
Algeriska kvinnor i den lokala varianten av slöja, haïk. Foto: Mustapha Brahim Djelloul, Wikimedia Commons
Den algeriske författaren, som också är regissör, gjorde film av boken 1982 med den arabiska titeln Zawja li lbny (Min sonhustru). Ghalem, vars namn ibland transkriberas som Ghanem (som på filmaffischen ovan), hade en traditionell uppväxt och gick i koranskola under sina första 17 läsår. Franska lärde han sig först som vuxen. Det hindrade honom inte från att skriva med ett uppfriskande genusperspektiv och en förståelse för vad arabiska feminister har att kämpa mot.
I honom ser jag en frände till den stora marockanska feministen och sociologen Fatima Mernissi som jag lärde känna under en senare resa i Marocko.
Ali Ghalem berättar i romanen om unga algeriska män och kvinnor som försöker utforska sin egen sexualitet och forma sina egna liv trots traditionens begränsningar. Om bröllopsnatten som blev till en förtvivlans våldtäkt för huvudpersonen Fatiha, tonårsflickan som gifts bort mot sin vilja med en man hon inte känner. Om den sexuella frustrationen bland fattiga ungkarlar, som strövar arbetslösa längs stränderna i ett postkolonialt Algeriet där den nationella befrielsen inte kunde bjuda dem några frukter att njuta av. Om den unga bruden som tvingas flytta hem till svärföräldrarna, där hon hamnar under svärmoderns tyranni. Innanför murarna i hemmet i Alger ger svärmodern sina söner fördelar, medan dottern och svärdottern tvingas till foglighet (detta sistnämnda har för övrigt en del beröringspunkter med det svenska 1950-tal som jag föddes in i.)
Fatihas lagvigde man Hocine förblir en främling för den unga kvinnan i detta arrangerade äktenskap. Han tvingas söka jobb i ett Frankrike, som präglas av avkoloniseringens rasism mot algerier och vägrar ta med sin unga hustru dit. Någon rätt att själv fatta beslut över sitt liv har hon inte. Över henne står traditionens, makens och främst svärmoderns benhårda vilja. Det är alltså en bok som har åtskilligt att säga även om dagens samhällsdebatt i värderingsfrågor.
När Ordfront gav ut Fatiha och friheten lät jag den emellertid stå orörd i min bokhylla. Så förblev det i 38 år.
Bokpärmarna kunde löjligt nog brännas i mina fingrar. ”Tänk om denna roman inte är så bra som jag tyckte när jag rekommenderade den för översättning – då är utgivningen på svenska mitt fel”, sade mitt självplågande inre.
Men nu, i en period när jag läser också andra algeriska författare som Kamel Daoud och Assia Djebar, har jag äntligen öppnat den svenska översättningen av Ali Ghalems roman – och sträckläser den. Fatiha och friheten finner jag lika välskriven och angelägen som när jag fick originalet i min hand som ung.
Så kanske det går att lita på ungdomens omdöme 40 år senare?