Khider Domle – en hjälte i kampen mot IS

Khider Domle, journalist, människorättsaktivist och författare. Foto: Bitte Hammargren

När terrorgruppen IS tog Sinjarbergen i norra Irak den 3 augusti 2014 anade Khider Domle från Dohuk vad som väntade: Storskalig kidnappning av den yazidiska folkgruppen, massakrer, utplåning av yazidiska helgedomar och ett massivt sexslaveri.

Han hade fått ett förhandstips om vad Abu Bakr al-Baghdadis salafistiska krigare hade i görningen, när de tog minderåriga flickor och unga kvinnor som sexslavar. Medelålders kvinnor blev i stället slavar i hem, på jordbruk eller IS militärbaser, medan otaliga män massakrerades eller småpojkar tvingades bli barnsoldater för att slåss mot sitt eget folk, säger Khider Domle. Han vill få världen att erkänna att den systematiska etniska rensning som drabbade yazidierna – vilka ses som otrogna i salafisternas ögon – är ett folkmord.

Om dessa ohyggliga händelser har han skrivit en bok på arabiska, The Black Death, som snart ska komma på engelska. Boken bygger på intervjuer av fritagna yazidier. Khider Domle tog från första stund initiativ till att försöka frita de kidnappade – något de har lyckats med i mer än 2000 fall. 

Jag mötte honom på Sandö utanför Kramfors, där Operation 1325 – som vill ge makt åt kvinnor i fredsprocesser – höll en konferens i samarbete med Folke Bernadotteakademin. Min intervju med Khider Domle, där han också berättar om det hjältemodiga arbetet med fritagningar, hittar ni i dagens SvD Kultur. 

Mer än 1000 dokumenterade personer är ännu kvar i IS fångenskap och ytterligare 1000 yazidier från Sinjarbergen har försvunnit sedan den 3 augusti 2014. Hur många av dessa som har hittats i de massgravar som kurdisk peshmerga har återtagit de senaste dagarna vet Khider Domle ännu inte. 

Men kampen för deras befrielse fortsätter – och kanske en gång krigsförbrytartribunaler där de skyldiga kan ställas till svars. 

Här är länken till söndagens intervju i SvD Kultur: Unga flickor säljs på IS slavmarknader. Där hittar ni även SvD-fotografen Tomas Oneborgs fina porträtt av Khider Domle. 

Varför IS istället för Daesh, Isis eller Isil?

Efter terrordåden i Paris och efter min senaste artikel i SvD Kultur Här finns IS ideologiska grunder har jag fått läsarbrev som ställer frågor av typen: Varför använder svenska medier uttrycket IS om det skräckvälde som Abu Bakr al-Baghdadi har upprättat i delar av Syrien och Irak?

Jag kan som frilans inte uttala mig för de diskussioner som förs på SvD:s redaktion. Jag kan bara svara för mig själv.

Så här formulerar sig en läsare:

Varför kallar ni/SvD (misstänker att SvD har en gemensam policy för er journalister att följa vad gäller namnet, så inte det är olika namn för olika journalister) inte IS för Daesh? Det verkar som att ni bortser från/ignorerar, att araberna själva kallar dem för Daesh. Överhuvudtaget kallar media i Väst, dem för IS och inte Daesh. Så ge mig en förklaring, ett bra argument, på varför ni fortsätter kalla dem för IS. Jag tänker inte gå in på att ni spelar dem i händerna, genom att kalla dem för IS, det här vet ni redan.

Så här lyder mitt svar: Daesh är en arabisk akronym som betyder samma sak som ISIS eller ISIL. När Abu Bakr al-Baghdadi utropade sitt så kallade kalifat den 10 juni 2014 ströks de geografiska benämningarna ur organisationsnamnet, dvs Sham (Levanten) och Irak, togs bort. Idén med deras föregivna kalifat är ju att det ska expandera bortanför alla gränser.

Svenska medier brukar följa TT:s språkregler. Grundregeln är, som jag minns det, att organisationer återges med de namn de själva använder – oavsett hur illa vi sedan må tycka om dem. Undrar också varför många reagerar först nu på användningen av IS? 

Själv försökte jag ta upp diskussionen om namnet för ganska länge sedan, på sociala medier bland annat. Men få nappade.

Brukar istället, när jag är ute och föreläser, påpeka att majoritetens muslimer ogillar benämningen Islamiska staten eftersom de varken ser IS som islamiskt eller vill erkänna IS skräckvälde som en stat. Gudskrigarna i IS avskyr själva akronymen Daesh som låter ganska lik det arabiska ordet för trampa, داس.

Frågan är också principiell: Om medier börjar ändra på organisationsnamn, var ska då gränsen dras? 

Får inte medier skriva Herrens armé om terrorgruppen i Uganda?

Jag tror det är sådana diskussioner som ligger bakom TT:s val av namnform. Men det är intressant att höra hur USA:s utrikesminister John Kerry börjar använda uttrycket Daesh numera, liksom det officiella Frankrike gör sedan en tid. 

Samtidigt går det inte att bortse från att Abu Bakr al-Baghdadis takfir-salafistiska rörelse grundar sig på en ideologi som förkunnades av en extrem teolog, Ibn Taymiyya, som verkade i Damaskus under mongolväldet i början av 1300-talet. Han sågs som extrem redan av sin samtid och hade kanske blivit bortglömd om inte en sträng domare i det inre av Arabiska halvön plockat upp hans teser drygt 400 år senare. Denne domare ingick sedan en pakt med en släkt, Al Saud, som kom att styra det stora Saudiarabien, vars rike grundades genom jihadistiska krig i början av 1900-talet. Den saudiska salafismen har många beröringspunkter med IS takfir-salafism. (Takfir betyder att förklara någon som otrogen, vilket även drabbar muslimer, inte minst shiamuslimer). 

Även Saudiarabiens extrema tolkning av sunniislam går tillbaka till Ibn Taymiyya. Om bland annat detta handlade min artikel i måndagens SvD, liksom min föreläsning på Teologiska högskolan i Bromma i förra veckan. Att sedan dessa extrema tolkningar utgör minoritetsuppfattningar inom sunniislam måste ständigt påpekas. Men genom de saudiska oljepengarna har denna takfir-ideologi och wahhabism fått spridning. Om det handlar min bok Gulfen: en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Senkommen EU-kritik av Turkiet

Nio dagar efter nyvalet i Turkiet presenterade EU-kommissionens årets betyg för sitt östlliga kandidatland, den så kallade Progress Report. I år levererades hårdare kritik än tidigare av Turkiet.

EU-kommissionen kritiserar bland annat president Tayyıp Erdogans sätt att lägga sig i ”förundersökningar och åtal av högprofilerade personer som anklagas för korruption.” Nu nämns inte presidenten vid namn i detta sammanhang. Men rapporten innehåller förtäckt kritik mot hans sätt att rensa ut misshagliga domare, åklagare och polischefer som deltagit i korruptionshärvan mot flera av hans tidigare ministrar. I början av förra året kom misstankar att riktas mot Erdogan, då ännu premiärminister, efter en famös läcka av ett buggat samtal mellan honom själv och sonen Bilal.

Efter det gjordes drastiska utrensningar av statstjänstemän på olika nivåer. Den turkisk-islamiska Gülenrörelsen, till vilken de utrensade åklagarna var knutna, blev sedermera terroristförklarad av inrikesministeriet. 

EU:s Progress Report, även kallad utvidgningsrapporten, kräver att fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK återupptas. Den ser Turkiets ställningstagande i Cypernfrågan som ett ljustecken. Men den pekar också med oro på inskränkningarna av yttrandefriheten:

"Ongoing and new criminal cases against journalists, writers or social media users, intimidation of journalists and media outlets as well as the authorities' actions curtailing freedom of media are of considerable concern."

Från Ankara svarar Turkiets EU-ministerium med att kalla rapporten ”orättvis och överdriven”.

Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, vid Stockholms universitet, kommenterade utvidgningsrapporten i Studio Ett. 

Under mitt senaste besök i Turkiet mötte jag många regeringskritiker av olika ideologier som kände sig nedtryckta, rädda och maktlösa. Det fick mig att osökt se likheter mellan Erdogans inskränkningar av pressfriheten och utrensningar av misshagliga statstjänstemän, till ledande svenska SD-politikers drömmar om hur de skulle behandla sina kritiker om de kunde ”ta makten”.   

I Aftonbladet Kultur skrev jag om denna parallell under rubriken Ekeroth ett eko av Erdogan .