Hur ofta korsfästs avrättade i Saudarabien?

Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Saudiarabiens Östra provins greps när han var 17. Han är dömd till halshuggning och efter det korsfästelse. Foto: Facebook/Free Sheikh Nimr Baqir Al-Nimr

På SvD Kultur har jag skrivit jag om hur Alla vill göra affärer med Saudarabien trots dödsvåg. Avrättningarna, som oftast sker genom offentlig halshuggning, har ökat markant efter kung Salman bin Abd al-Aziz trontillträde i början av året. En av de dödsdömda är Ali Mohammed al-Nimr från Qatif i Östra provinsen. Han greps efter regimkritiska protester 2012. Då var han bara 17 år. Enligt Amnesty avgav han en bekännelse under tortyr. 

Ali al-Nimr ska enligt domen, som bekräftats av högsta instans, inte bara halshuggas utan även få sin huvudlösa kropp korsfäst efteråt. Jag ställde frågan till James Lynch, Mellanösternexpert vid Amnesty Internationals huvudkontor i London, hur ofta förekommande korsfästelser är i Saudiarabien.

Så här svarade han:

”I Amnestys kampanj mot dödsstraff i Saudiarabien försöker vi föra statistik över antalet avrättningar varje år. Däremot har vi inga exakta uppgifter över hur ofta döda personers kroppar blir korsfästa varje år. Det är ganska sällsynt och så vitt vi vet har det inte inträffat något fall hittills i år. Men vi känner med visshet till ett fall 2013. Sådana straff förstärker plågan för de dödsdömda och deras familjer. Låt oss komma ihåg att dödsstraff ofta verkställs utan att de dömdas familjer blir underrättade om när det ska ske, och att de anhöriga ofta får kännedom om saken först i efterhand, ibland via medierna. Ali al-Nimrs familj kommer sannolikt att tvingas bli exponerade för bilder av hans korsfästa kropp, eftersom korsfästelsen kommer att äga rum på en offentlig plats.”

Det är inte bara företrädare från svenska regeringen och näringslivet som åker skytteltrafik till Riyadh. Det gör även ledare från andra västländer, måna om att vinna lukrativa affärskontrakt. 

Vad är Amnesty Internationals råd till Storbritanniens premiärminister David Cameron eller till den svenske näringsministern Mikael Damberg, som har fört upp Saudiarabien till ett prioriterat land att göra affärer med – samtidigt som Damberg hävdar handelskontakter ger möjlighet att ”lyfta brott mot mänskliga rättigheter”?

James Lynch på Amnesty Internationals huvudkontor svarar:

”Det är inte svårt att vara cynisk när Saudiarabiens affärspartner försvarar sina handelsdelegationer genom att hävda att främjande av mänskliga rättigheter skulle vara ett av deras huvudsyften. Men under dessa besök hörs sällan några offentliga uttalanden till förmån för människorättsförsvarare, som har fängslats för att de har sagt sin mening, eller för människor som sitter i dödscellerna i väntan på avrättning. Det sker bara vid enstaka tillfällen när journalister lyckas sätta ministrar under rejäl press. Det finns inget olagligt i handelskontakter eller andra förbindelser. Men frågan är om det sker regelmässigt på bekostnad av mänskliga rättigheter. 
I detta sammanhang är det värt att påpeka att Saudiarabien utsatte Sverige för diplomatiska och andra repressalier efter kritiken mot spöstraffet av Raif Badawi i början av året. Det verkar som om detta hårda svar syftade till att avskräcka andra länders regeringar från att ta offentlig ställning mot Saudiarabiens kränkning av mänskliga rättigheter. Men det understryker också vikten av att de av Saudiarabiens handelspartner, som verkligen vill bidra till att mänskliga rättigheter skyddas i kungariket, samarbetar och gör gemensamma uttalanden så att dessa länder inte kan spelas ut mot varandra.”

Iransk filmfestival med många bottnar

Denna helg är det Iransk filmfestival i Stockholm och Uppsala. Själv har jag sett två filmer än så länge: dokumentären Iranian Ninja och långfilmen Hadji Sha, som inte får visas i Iran.

Zamani Esmatis långfilm Hadji Sha är gjord som lågbudgetfilm. Men det tänkte jag inte på när jag såg filmen. Den är skickligt spelad och har genomtänkt manus, där åskådaren långsamt börjar ana den hemlighet som avslöjas i slutscenen: att det under den medelålders Hadji Shahs kortklippta hår och svarta mössa kanske inte döljer sig en man, som försörjer sin familj, utan en kvinna. Det finns fler bottnar i filmen, vilka inte ska förklaras här.

Huvudrollsinnehavaren Roya Teymorian, som deltog i diskussioner efter visningen, gör för iranska förhållanden en djärv gestaltning genom att spela en medelålders kvinna som lever som en man. Roya Teymorian beklagade att filmpubliken i Iran inte får se denna spelfilm, som vänder sig både mot lagar och folkliga traditioner som begränsar kvinnors liv. 

Hadji Sha påminner mig om en annan iransk film med socialt patos, Majid Majidis film Baran från 2001, som jag såg på filmfestivalen i Istanbul för flera år sedan. Den handlar om afghanska flyktingar som tar jobb på byggen i Iran. Snart rullas det upp att en av de unga byggjobbarna en tonårsflicka som förklätt sig till kille.  

Hadji Sha utspelar sig i ökenstaden Yazd mitt i Iran – vilken har världens kanske största intakta stadskärna byggd i soltorkad lera, krönt av vindtorn som håller husen svala på stekheta somrar och genomborrad av milslånga gamla underjordiska kanaler. Yazd har en stadskärna att gå vilse och en mångsidig kultur att förälska sig i.

Vy över Yazd – en stad i soltorkad lera, där vindtornen höjer sig i bakgrunden. Foto: Bitte Hammargren

I våras rapporterade jag från Yazd i OBS Kulturkvarten om Irans många paradoxer. I denna vackra stad i öknen träffade jag också en ung kvinnlig filmare, Roqiye Tavakoli, som hoppas att en dag bli bjuden till filmfestivaler i Sverige. Hon har redan visat sina kortfilmer på festivaler i Armenien, Dubai, Syd-Korea och Finland. När jag träffade henne låg hon i startgroparna för att göra sin första långfilm.

Roqiye Tavakoli – ung filmare från Yazd.                                            Foto: Per Luthander

– Det ska bli en film med ett feministiskt budskap, sade hon. 

Kanske kommer hon att bli gäst på en framtida iransk filmfestival i Sverige?

Årets Iranska filmfestival i två svenska städer fortsätter i morgon söndag – och då kommer Roya Teymorian att samtala med publiken i Uppsala efter visningen där. Till Stockholm kommer i stället andra personligheter från Irans vitala filmliv: Mohsen Tanabandeh, Amir Jafari och Rima Raminfar. 

Programmet för Uppsala och Stockholm hittar du här. 

Ja, köp och läs Raif Badawis bok

Elisabeth Åsbrink skriver på DN Kultur: Läs den dömde bloggaren Raif Badawi och sprid hans ord. 

Jag kan bara instämma. Jag läste detta urval av Raif Badawis texter när tyska Ullstein var först med att ge ut dem i våras – 1000 Peitschenschibe. Då hoppades jag att något svenskt förlag skulle nappa i tid för ge ut denna lilla men viktiga skrift på svenska inför årets Bokmässa, vars tema var bland annat yttrandefrihet. Eller att någon stor svensk kulturredaktion skulle publicera en av hans texter, som ansågs så förgripliga att han dömdes till hårresande 1000 piskrapp, tio år i fängelse och två miljoner saudiska rial i böter. Trots att han är en sådan tydlig röst för reformer och besinning. 

Men på svenska har inte jag sett någon av hans texter ännu.

Raif Badawi tilldelades svenska Reportrar utan gränsers pressfrihetspris i våras. Då framförde hans hustru Ensaf Haidar sitt tack via en videohälsning från Kanada, samtidigt som familjens talesperson Elham Manea förklarade på länk från Schweiz att utrikesminister Margot Wallströms protester mot Saudiarabien spelat stor roll för att skona Raif Badawi från fortsatt spöstraff.

Han blev piskad en första gång en fredag i januari med 50 rapp. Men domen föreskriver att skarprättaren ska ge honom ytterligare 950 piskrapp, fördelade på 19 fredagar. Vad kommer att hända nästa fredag och alla fredagar därefter? Det vet inte familjen så länge han inte blivit frigiven. Denna ovisshet innebär en utdragen tortyr inte bara för Raif Badawi utan också för hans fru och tre barn i Kanada.

Saken blir inte lättare av att hans försvarsadvokat Waleed Abu al-Khair dömts till femton års fängelse för sin fredliga gärning. Det var den första dom som utfärdades i Saudiarabien efter de nya anti-terrorlagar som gör fredlig kritik mot de styrande till ”terrorbrott”. 

Waleed Abu al-Khairs hustru Samar Badawi är syster till den fängslade bloggaren. Hur orkar hon som småbarnsmamma med en liten dotter till en fängslad pappa mitt i allt detta? När Samar Badawi nyligen tilldelades International Hrant Dink Award vid en ceremoni i Istanbul – där hon inte kunde närvara vid eftersom hon är belagd med utreseförbud från Saudiarabien – förklarade hon via ett meddelande att att hon är tvungen att hålla ut, eftersom hon lärt att livet är en kamp. 

Själv kommer jag att fortsätta att ta upp dessa modiga saudiers öde eftersom jag, tillsammans med min man, haft förmånen att som enda svenska journalister träffa Waleed Abu al-Khair tillsammans med Samar Badawi i deras hem i Jidda. Det var några veckor innan Waleed kastades i fängelse och domen mot Raif Badawi skärptes. 

Waleed Abu al-Khair och Samar Badawi i mars 2014, några veckor innan Waleed kastades i fängelse och dömdes till femton år. Foto: Per Luthander

Personer med det civilkurage som advokaten Abu al-Khair och syskonen Badawi besitter är de som långsamt kan förändra Saudiarabien i reformistisk riktning. Samar Badawi, en kvinnorättsaktivist som själv suttit i fängelse på grund av sin kamp för kvinnors rätt att bli fullvärdiga myndiga personer i lagens ögon, har också kämpat för kvinnors rätt att kandidera och rösta i Saudiarabien. När saudiska kvinnor för första gången denna höst får göra det i ett lokalval är Samar Badawi den moraliska segraren. 

Och nu finns Raif Badawis texter även i engelsk översättning. Elisabeth Åsbrink skriver:

Boken finns att köpa på en sajt som bär Raif Badawis namn. Överskottet går oavkortat till hans hustru och de tre barnen. Detta är inte reklam, det handlar om yttrandefrihet. Det vill säga om liv eller död.

Här är sajten där den kan beställas: Buy the book – 1000 Lashes, Because I say what I think.