SNÖGUBBAR MOT WAHHABISM

En ultrakonservativ saudisk rättslärd har utfärdat en fatwa där han förklarar att det är förbjudet att bygga snögubbar – eftersom sådana kan ses som avbildning av en människa.

”Det är inte tillåtet att göra en snögubbe, inte ens för lek och underhållning”, heter det i fatwan som svar till en saudisk pappa som undrat om det är religiöst tillåtet att bygga snögubbar med barnen. Den iskyla som har lagt sig över Mellanöstern har även lagt ett snötäcke över det stora kungarikets norra delar.

I den saudiska kulturen går det bra att ha stora bilder av kung Abdullah och de ledande prinsarna på offentliga platser.

Men wahhabismen är i grunden bildstormande och avbildande av människor, statyer – eller snögubbar – ses av de mest ultrakonservativa rättslärda som månggudadyrkan, shirk.

Men wahhabismen – en saudisk form av salafism – är en extrem minoritetstolkning av sunniislam. Dock har den fått spridning med hjälp av saudiska oljepengar.

De krafter i Saudiarabiens kungahus som vill öppna sitt land kulturellt – de finns – har många kamper att utkämpa mot sina egna rättslärda, ulema, om de ska kunna bana väg för de många reformer som krävs i ett modernt samhälle i en globaliserad värld.

För majoritetens muslimer, de icke-wahhabitiska, är snögubbe-fatwan rent smömos. Så för att lägga ett löjets snötäcke över denna fatwa läggs nu bilder ut av snögubbar, byggda av sunnimuslimer. Som den fina snögubben i Damaskus, byggd av en sunnimuslim som inte är wahhabit.

Det kommer flera snögubbar mot wahhabism.

Saudisk fritänkare straffas med piskrapp

Nu när det är sorgens dagar för yttrandefriheten i Europa, låt oss inte glömma hur det är för utsatta satirteckare, bloggare, fotografer och journalister i Mellanöstern.

Vid Jafali-moskén i den saudiska hamnstaden Jidda finns ett tälttak upprest. Tälttaket leder tankarna till ett svenskt partytält. Men det är inga festligheter som utspelas där.  Där utmäts grymma kroppsstraff.

Intill tälttaket har jag sett en skylt som visar: Fotografering förbjuden.

I Saudiarabien kan domare döma åtalade till piskrapp, amputationer och halshuggningar med svärd. Det är straff som utdöms offentligt.

Vid Jafali-moskén kommer enligt Amnesty International den saudiske bloggaren Raif Badawi att bli utsatt för 50 piskrapp på fredag den 9 januari, efter bönen. Då ska myndigheterna börja utmäta den första omgången av det kroppsstraff på hela 1000 piskrapp (!) som Raif Badawi är dömd till.

Att ge en människa 1000 piskrapp på en gång kan leda till döden. Men nu ska i stället Raif Badawi få uppleva en utdragen plåga. Han ska utsättas för 50 spöstraff åt gången i 20 veckor framåt. Man kan befara att såren på hans rygg inte hinner att läka mellan varje omgång.

Sådana barbariska straff utdelas i det oljerika kungarike, som hela västvärlden vill hålla sig väl med på grund av möjligheten att göra affärer.

Raif Badawi är inte bara dömd till 1000 piskrapp utan dessutom tio års fängelse. Vad är då hans ”oerhörda brott”? För några år sedan öppnade han en sajt där han lät människor uttrycka sina åsikter om livsåskådning.

För detta dömdes han för att ha förolämpat islam. Det fanns en domare som ville se honom dömd till döden. Men hans försvarare, människorättsaktivisten och advokaten Waleed Abu al-Khair, hoppades för ett år sedan att Raif Badawi skulle bli frikänd. Det visar vilket godtycke det är i rättsskipningen. Saudiarabien har ingen skriven strafflag utan ultrakonservativa domare utgår från sina egna tolkningar av Koranen och sharia.

Dessutom sitter även Waleed Abu al-Khair i fängelse, dömd av en anti-terroristdomstol för att ha försvarat mänskliga rättigheter och gjort det synligt på twitter. Att han är Palmepristagare och internationellt känd har inte hjälpt honom. Kanske snarare tvärt om. Mer om Waleed Abu al-Khairs och Raif Badawis fall berättar jag om i min bok Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Två kvinnliga förare kommer också att ställas inför anti-terroristdomstolen, vilket jag skrivit om i Svenska Dagbladet. 

Det är bisarra och djupt kränkande rättsliga ingripanden, som är till för att skrämma andra till tystnad.

ISKALLT I ISTANBUL

Det blåser iskalla vindar över Istanbul. Det kallas för sibirisk vinter. Frågan är om ett snötäcke kommer att lägga sig över Europas största stad i morgon. 

Sånt har hänt förr, men i städer som i princip anser att de har ett Medelhavsklimat blir inte mycket som man tänkt sig. Och värst drabbade av alla blir de hemlösa som lever under broar och viadukter, som romer eller utblottade migranter.

Men det blåser också hårda vindar på annat sätt. President Erdoğan planerar att leda sitt första regeringssammanträde en bit in i januari – något författningen ger honom rätt till. Men denna auktoritära författning, som skrevs av fem generaler efter statskuppen 1980, var han tidigare emot.

Dessutom innebär det att han kommer att låta premiärminister Ahmet Davutoğlu spela andra fiolen. Och hur länge kommer han att finna sig i att vara som en Medvedev under den allvetande Putin?

I dag lade som väntat en parlamentarisk kommission ned korruptionsmålet mot fyra före detta ministrar (med röstsiffrorna 9-5). De nedlagda rösterna kom alla från regeringspartiet AKP, som Erdoğan håller ett stadigt grepp över. De finns en teoretisk chans att målet kan skickas vidare till författningsdomstolen av nationalförsamlingen, men det är knappast troligt på grund av AKP:s solida majoritet.  Regeringspartiet CHP har förstås gått i taket. Värst av allt, anser de, är att undersökningskommissionen har beslutat att förstöra de bandupptagningar som använts som bevis i förundersökningen mot de fyra före detta ministrarna.

–Det här är förstörelse av bevis eftersom avlyssningen av telefonsamtalen gjordes efter ett domstolsbeslut. Dagens beslut är olagligt, förklarade Erdal Aksünger (CHP), som tillhörde den parlamentariska kommitténs minoritet.

I Turkiet är det inte många som vågar sätta sig upp mot president Erdoğan. Han har med sina utrensningar och gripanden kopplat ett grepp över rättsväsendet – medan den del av pressen som ännu vågar tänka kritiskt lever farligt.