Saudiarabien avrättar shiitisk dissident

En dödskult går genom Saudiarabien som på årets andra dag har avrättat hela 47 personer. En av de avrättade är den shiitiske prästen och ledaren Nimr al-Nimr. Halshuggningen av denne dissident innanför fängelsemurarna ökar dramatiskt de sekteristiska spänningarna i regionen.

Nimr al-Nimr var shiitisk präst i Saudiarabiens Östra provins, där världens största oljekällor ligger och där shiiterna en gång var i majoritet. Men han var var inte bara en religiös utan även politisk ledare för kungarikets shiitiska minoritet. Han dömdes till döden för terroristanklagelser.

I Saudiarabien kan även fredliga protestyttringar mot regimen straffas som terroristbrott. Dödsdomen mot honom fälldes efter det att han manat till protester och reformer under arabiska våren 2011. Vid denna känsliga tidpunkt besökte jag och Per Luthander, som några av ytterst få utländska journalister, staden Qatif och andra delar av Saudiarabiens Östra provins, där nu nya protester har brutit ut.

Diskrimineringen av shiiterna i Saudiarabien ger jag exempel på i min bok Gulfen: en framtida krutdurk. Läs även min intervju i SvD med en annan shiitisk präst från Saudiarabiens Östra provins, Tawfiq al-Amer, som besökte Utrikespolitiska insitutet för en konferens om shiaislam 2011. 

De flesta av de 47 avrättade har kopplingar till sunniextrema al-Qaida. Men Nimr al-Nimr hör till en helt annan kategori. Han var som shiapräst grundmurad ideologisk motståndare till takfiri-salafistiska och sunniextrema al-Qaida – liksom till den saudiska regimen. Enligt ett läckt dokument hade Nimr ett möte med amerikanska diplomater i Saudiarabien 2008, då han gjorde gällande att han inte var lika pro-iransk och anti-amerikansk som många ville framställa honom som. Se wikileaks från 2008. 

Amnesty International säger i ett uttalande att avrättningarna av 47 personer på samma dag på ett bjärt sätt visar de saudiska myndigheternas bristande respekt för mänskliga rättigheter och rätten till liv. Människorättsorganisationen, som har följt al-Nimrs fall i flera år, beskriver rättegången mot den shiitiske dissidenten i en säkerhetsdomstol som politiskt motiverad och grovt orättvisande. 

Amnesty International säger i ett uttalande:

"Saudiska myndigheter hävdar att avrättningarna var ämnade att bekämpa terror och bevara säkerheten. Men dödande av sheikh Nimr al-Nimr visar att dödsdomar i terrorbekämpningens namn även kan användas för att göra upp räkningen med och krossa oliktänkande.”

Shiaprästens unge brorson, Ali al-Nimr, som jag tidigare har skrivit om i bloggen, sitter sedan länge i en dödscell. Likt två andra unga shiiter från Qatif dömdes han till döden som minderårig efter protesterna under arabiska våren. Rättegångarna mot de tre beskrivs av Amnesty som djupt orättvisa. Bekännelser tros ha framtvingats under tortyr.

Den avspänning mellan Saudiarabien och Iran, som Mellanöstern och inte minst Syrien och Jemen behöver, förefaller avlägsen efter avrättningen av Nimr al-Nimr. Verkställandet av dödsdomen har föranlett anti-saudiska protester bland shiiter i Bahrain, Irak, Jemen, Pakistan och indiska Kashmir. I Teheran stormades den saudiska ambassaden av demonstranter på lördagskvällen – säkert med regimens goda minne.

Iran höjer tonläget genom att säga att Saudiarabien kommer att få betala dyrt för avrättningen av Nimr. Den högste ledaren Ali Khamenei har på sin webbsida jämställt Saudiarabiens halshuggningar av fångar med terrorgruppen IS/Daesh. 

Till saken hör att islamiska republiken Iran avrättar ännu fler årligen än Saudiarabien. Se Amnestys årsrapport om dödsdomar 2015. 

 

Årets bästa böcker – på mitt nattduksbord

Bästa böcker som jag läst i år

Skärmavbild 2015-12-26 kl. 21.36.44.png

Mattias Gardell: Raskrigaren.

 

Årets viktigaste bok på mitt nattduksbord. Den kom ut för sent för att bli Augustnominerad. Ger efter grundlig research en kuslig inblick i en vit raskrigares världsbild. Blottlägger rättsväsendets, politikers och mediers tillkortakommanden. Leopard förlag 2015.

David Fromkin: A Peace to End all Peace

Modern klassiker om hur dagens Mellanöstern skapades under första världskriget och ur askan av dessa imperialistiska krig. Borde ha läst boken tidigare, men först denna julhelg har jag tagit mig an denna tegelsten. Det var det värt. 2:a utgåvan kom ut 2009.

Raif Badawi: 1000 Peitschenhiebe: Weil ich sage, was ich denke

Den saudiske bloggaren Raif Badawis egna texter kom först ut i bokform på tyska – och därefter på en rad andra språk. Nu finns de på svenska också, utgivna av PEN.

Själv är jag glad att jag tog upp Raif Badawis öde på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i januari 2015. Här är mitt tal på SVT Play. 

Jag är också glad att utrikesminister Margot Wallström några dagar efter Sälenmötet kallade upp Saudiarabiens ambassadör för att protestera mot spöstraffen mot Badawi. Hennes ordval kan diskuteras, men hennes kritik bidrog till att internationellt lyfta de grymma straff som många fredliga regimkritiker i Saudiarabien utsätts för. Det är också viktigt att se att Badawis fall inte är isolerat. 

Vilhelm Moberg: Nybyggarna

Efter att ha besökt amerikanska släktingar i Minnesotas ”svenskbygder” var detta en självklar omläsning. Fantastiskt att läsa om platser som jag nu har besökt tillsammans med mina amerikanska släktingar, platser dit mina förfäder flyttade, den förste redan 1860, varefter många kom efter. 

Lennart Pehrson: Den nya staden

Andra delen i Lennart Pehrsons trilogi om den svenska utvandringen till USA handlar om Chicago. Här finns många gripande skildringar om svenskarna som var med om att bygga denna storstad. I boken heter det: ”Det fanns en tid, i början av det förra seklet, när Chicago var Sveriges andra stad. När alla svenskfödda invandrare och deras barn räknades samman var de fler än på någon annan plats utanför Stockholm.” Augustnominerad 2015. Bonniers. 

Här kunde pigor och drängar som hunsats på den svenska landsbygden få ett bättre liv. Men för många olycksdrabbade gick det utför. Det som berörde mig mest är berättelserna om alla dem som försvann spårlöst i detta storstadsgetto eller på andra håll i det nya landet. Många var unga kvinnor. En av min farfars tre systrar, som utvandrade till USA, var en av de spårlöst försvunna. Vad hände henne? Det kommer vi aldrig att få veta. 

Harry Martinson: Vägen till Klockrike

Martinson är en av mina ständiga följeslagare bland svenska autodidakter. Vid varje omläsning upptäcker jag något nytt. Underbart språk. Vemod. 

Tanja Holm: Jemen är bra!

Välskrivet, ofta underhållande och hela tiden initierat om ett lika bortglömt som plågat land. Förtjänar mer uppmärksamhet. Leopard förlag 2015.

Michael Weiss & Hassan Hassan: ISIS: Inside the Army of Terror. Regan Arts, 2015

Loretta Napoleoni: Islamiska staten

Fri Tanke 2015. Också läsvärd, även om hennes sätt att beskriva IS/Daesh som ”pragmatiskt” inte är invändningsfritt. Intervjuade Napeleoni på Nalen.  Finns att se på UR, länken här. 

Patrick Cockburn: Jihadisternas återkomst

Celanders förlag. 2015. Eller i original: The Rise of the Islamic State. Verso, 2014. 

Napeleoni och Cockburn får dock förlåta. För mig var Weiss & Hassans bok om IS/Daesh den mest matnyttiga av de tre.

Ishak Alaton & Mehmet Gündem: An Essential Man: A Biography

Skärmavbild 2015-12-26 kl. 22.59.01.png

Den första delen av den turkisk-judiske affärsmannen Ishak Alatons självbiografi. Beskriver hans uppväxt under Turkiets 1900-tal och ger inblickar i hur republiken växte fram, på gott och ont – sett ur en sefardisk-judisk familjs perspektiv. Boken hade förtjänat bättre korrekturläsning. Kom ut 2014. Fortsättningen, A Redundant Man, har jag inte läst ännu. Ishak Alaton, som jag har känt i mer än 20 år, har jag intervjuat i senaste numret av Judisk krönika, där jag skriver om situationen för Turkiets judiska minoritet idag. 

 

Jenny Nordberg: De förklädda flickorna i Kabul.

Skickligt skriven reportagebok, frukten av många års resande till Afghanistan. Bonniers 2015. Beskriver hur afghanska föräldrar, som bara får döttrar, låter en av flickorna växa upp som pojke. Läsningen av boken gav mig starka associationer till en iransk film, Baran, som handlar om afghanska svartjobbare på en byggarbetsplats i Iran – där den yngsta på bygget i all hemlighet är en förklädd flicka. 

Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54

Bästa kriminalroman jag läst i år. Utspelar sig i Dubai. Gavs ut 2011, men är lika relevant idag. Författaren skriver på försättsbladet: ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.” Pocketförlaget. 

Som ni ser saknas mycket på min lista. Har inte hunnit läsa så mycket skönlitteratur som jag önskat. Alice Munro har jag dock läst med behållning i år. Svetlana Aleksijevitj står näst i tur. Därefter ska jag öppna mina julklappsböcker. Överst i högen ligger den syriska författaren Samar Yazbeks Resa in i tomheten. Ordfront 2015. 

Och så ser jag fram emot att läsa den norske författaren Eugene Schoulgins senaste, kritikerrosade roman som utspelar sig i Turkiet, Av en annen verden, Gyldendal 2015. ”Om du ønsker klarhet, har du rett og slett kommet til feil land” får Schoulgins huvudperson veta.

 

 

XXXXXXXXXX XXXXXXX XXXXXXXXX XXXXXXXX

PS, 3 januari 2016: Nu har jag läst ut Samar Yazbeks reportagebok Resa in i tomheten: En berättelse från Syrien. Jag sträckläste den, absorberad av skildringen. Jag har själv sett en del av de platser hon berättar om i norra Syrien vid ungefär samma tidpunkter (2012 och 2013). Men Samar Yazbek gick mycket djupare in, stannade betydligt längre, knöt starkare kontakter och vågade, trots att hon är alawit, konfrontera jihadistiska ledare genom att ställa frågor om deras sekteristiska hatspråk. Dessutom lyckas hon som få andra beskriva hur det är att bli utsatt för Assadregimens terrorbombningar med bensinfatsbomber.

Den som vill förstå varför de fredliga syriska demonstrationerna övergick i väpnad konflikt och varför jihadistiska grupper till stor del lyckades stjäla revolutionen från de syrier som kämpar för en civil stat bör läsa Yazbeks bok, som är översatt direkt från arabiska av Marie Anell. 

I november 2012, när Samar Yazkbek hade påbörjat sitt arbete med att resa in i norra Syrien för att stödja kvinnoprojekt inom upproret, tilldelades hon Tucholskypriset av svenska PEN för en tidigare bok, A Woman in the Crossfire. I november 2012 intervjuade jag henne för SvD under rubriken Vittne till Syriens uppror. Samar Yazbek har skådat in i helvetets djupaste valv och förmår beskriva det hon ser så hudnära att det gör ont. Hon talade om sig själv som ”ständigt rädd” när vi möttes, men hon är i själva verket en mycket modig människa. 

Hur blir medieåret 2016?

I höstas skickade Medieutredningen ut en enkät om journalisters arbetsvillkor. Jag var en av dem som fick enkäten men lyckades aldrig ta mig igenom hela frågeformuläret.

Vill minnas att jag stupade på en fråga om huvuduppdragsgivare. I min frilanstillvaro är uppdragsgivarna många och i det nya hårdare medieklimatet ägnar jag mer tid åt prat i olika sammanhang (seminarier, föreläsningar) än åt att skriva artiklar, även om jag fortfarande gärna medverkar i min gamla tidning Svenska Dagbladet och flera andra medier. 

Intresset för fördjupande samtal är emellertid enormt. Det märks på tillströmningen av folk till Bokmässan i Göteborg, Almedalen, senioruniversitet, studentföreningar, bibliotek och kulturföreningar av olika slag. Undrar hur det kommer att avspeglas under medieåret 2016?

Under året som gått är det värt att notera ett kreativt nytänkande som Expressens utrikespolitiska satsning Geo. 

Nu verkar även Aftonbladet satsa mer på utrikesjournalistik.

Sådana satsningar inger hopp. Själv gladde jag mig också åt att SvD:s skickliga, välskrivande och produktiva Moskakorrespondent Anna-Lena Laurén fick Publicistklubbens Guldpenna i år. Att  SR:s korrespondent i Istanbul, Katja Magnusson, fick Ekopriset var en annan god nyhet för oss som gillar utrikesbevakning med skarp och nyfiken blick. Just nu lyssnar jag med spetsade öron på Cecilia Uddéns reportage från Saudiarabien, ett kungarike som både skrämmer och fascinerar och som jag själv besökte senast förra året. Dit vill jag tillbaka någon gång. 

Inför medieåret 2016 blir det intressant att se vad Aftonbladets förre chefredaktör Jan Helin kommer att göra med SVT som ny programdirektör. Att SVT lägger ned pajkastningsprogrammet Debatt är en välgärning. Låt oss hoppas att Jan Helin inför sitt tillträde har nya idéer på kvalitetssatsningar. På min önskelista sätter jag ett intervjuprogram liknande BBC:s Hard Talk, där en skicklig och påläst intervjuare ges tid att ställa en makthavare mot väggen i ett halvtimmeslångt program utan klipp. Sveriges Radio har en motsvarighet till Hard Talk i Ekots Lördagsintervju. 

SVT Agenda har ofta utomordentligt skickliga intervjuare, men Agendas programtid räcker inte alltid till för att pressa makthavare som försöker blanda bort korten.  

Låt mig också instämma i ett önskemål från frilansanskollegan Marika Griehsel som vill att SVT startar ett fördjupande veckomagasin där aktuella ämnen sätts i ett globalt perspektiv: Sverige i Världen – Världen i Sverige. 

En annan satsning på fördjupning, som når en stadigt växande läsekrets, är Mänsklig säkerhet, ett digitalt nyhetsmagasin som drivs ideellt med professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan som chefredaktör och professor emeritus Lars Ingelstam som biträdande chefredaktör. DN:s förre chefredaktör Anders Mellbourn och jag medverkar som seniora redaktörer, medan Sebastian van Baalen är redaktör och Linn Hultqvist redaktionsassistent samt redaktör för sociala medier.

Den korta programförklaringen för Mänsklig säkerhet lyder: ”Vi tänker kritiskt men konstruktivt, nytt och brett, innovativt och jämställt om dagens säkerhetspolitiska problem och lösningar.” Kolla Mänsklig säkerhets nätsida så får du se den längre programförklaringen – och artiklar om högaktuella frågor.