Svenska Dagbladet

Hur blir medieåret 2016?

I höstas skickade Medieutredningen ut en enkät om journalisters arbetsvillkor. Jag var en av dem som fick enkäten men lyckades aldrig ta mig igenom hela frågeformuläret.

Vill minnas att jag stupade på en fråga om huvuduppdragsgivare. I min frilanstillvaro är uppdragsgivarna många och i det nya hårdare medieklimatet ägnar jag mer tid åt prat i olika sammanhang (seminarier, föreläsningar) än åt att skriva artiklar, även om jag fortfarande gärna medverkar i min gamla tidning Svenska Dagbladet och flera andra medier. 

Intresset för fördjupande samtal är emellertid enormt. Det märks på tillströmningen av folk till Bokmässan i Göteborg, Almedalen, senioruniversitet, studentföreningar, bibliotek och kulturföreningar av olika slag. Undrar hur det kommer att avspeglas under medieåret 2016?

Under året som gått är det värt att notera ett kreativt nytänkande som Expressens utrikespolitiska satsning Geo. 

Nu verkar även Aftonbladet satsa mer på utrikesjournalistik.

Sådana satsningar inger hopp. Själv gladde jag mig också åt att SvD:s skickliga, välskrivande och produktiva Moskakorrespondent Anna-Lena Laurén fick Publicistklubbens Guldpenna i år. Att  SR:s korrespondent i Istanbul, Katja Magnusson, fick Ekopriset var en annan god nyhet för oss som gillar utrikesbevakning med skarp och nyfiken blick. Just nu lyssnar jag med spetsade öron på Cecilia Uddéns reportage från Saudiarabien, ett kungarike som både skrämmer och fascinerar och som jag själv besökte senast förra året. Dit vill jag tillbaka någon gång. 

Inför medieåret 2016 blir det intressant att se vad Aftonbladets förre chefredaktör Jan Helin kommer att göra med SVT som ny programdirektör. Att SVT lägger ned pajkastningsprogrammet Debatt är en välgärning. Låt oss hoppas att Jan Helin inför sitt tillträde har nya idéer på kvalitetssatsningar. På min önskelista sätter jag ett intervjuprogram liknande BBC:s Hard Talk, där en skicklig och påläst intervjuare ges tid att ställa en makthavare mot väggen i ett halvtimmeslångt program utan klipp. Sveriges Radio har en motsvarighet till Hard Talk i Ekots Lördagsintervju. 

SVT Agenda har ofta utomordentligt skickliga intervjuare, men Agendas programtid räcker inte alltid till för att pressa makthavare som försöker blanda bort korten.  

Låt mig också instämma i ett önskemål från frilansanskollegan Marika Griehsel som vill att SVT startar ett fördjupande veckomagasin där aktuella ämnen sätts i ett globalt perspektiv: Sverige i Världen – Världen i Sverige. 

En annan satsning på fördjupning, som når en stadigt växande läsekrets, är Mänsklig säkerhet, ett digitalt nyhetsmagasin som drivs ideellt med professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan som chefredaktör och professor emeritus Lars Ingelstam som biträdande chefredaktör. DN:s förre chefredaktör Anders Mellbourn och jag medverkar som seniora redaktörer, medan Sebastian van Baalen är redaktör och Linn Hultqvist redaktionsassistent samt redaktör för sociala medier.

Den korta programförklaringen för Mänsklig säkerhet lyder: ”Vi tänker kritiskt men konstruktivt, nytt och brett, innovativt och jämställt om dagens säkerhetspolitiska problem och lösningar.” Kolla Mänsklig säkerhets nätsida så får du se den längre programförklaringen – och artiklar om högaktuella frågor. 

Irans vice president slipper inte frågorna

Näringsminister Mikael Damberg, som har tagit utrikeshandelsfrågorna från UD till näringsdepartementet, har varit på säljresa till Iran. SvD:s team med Yvonne Åsell och Therese Larsson Hultin följde med. 

Läs reportaget Svenska bolag på rad för att gräva guld i Iran. Se även Yvonne Åsells skickligt fångade bilder av Teheran runt på 30 timmar,

Själv fastnar jag särskilt vid några bilder där ett bekant ansikte dyker upp: vice president Masoumeh Ebtekar. Henne träffade jag vid min första reportageresa till Iran 2002. Då hette presidenten Mohammed Khatami, medan dagens president är Hassan Rouhani.

Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden.                   Foto: Per Luthander  

Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden.                   Foto: Per Luthander  

En fråga var given, när jag satt i besöksstolen på Ebtekars kontor högt ovanför Teherans mördande trafik: Hennes roll under ockupationen av USA:s ambassad i Teheran 1979. Då var hon var ockupanternas tolk och talesperson, enbart känd under täcknamnet Mary. Arton år senare kände New York Times korrespondent, Elaine Sciolino, igen rösten och ansiktet från revolutionsåret 1979. Hon kunde avslöja att Ebtekar, med sin perfekta amerikanska engelska, som ung varit studenternas talesperson. 

Redan när jag för tretton år sedan träffade den högutbildade vice presidenten och dåvarande miljöministern, som har en doktorstitel i biomedicin, märktes att hon var trött på frågan om ambassadockupationen. Det var så mycket annat hon ville tala om, som miljöfrågor och de islamiska rättslärda, däribland storayatollan Sanei, som vill främja kvinnors rättigheter inom ramen för sin tolkning av islam. 

Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren

Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren

Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002. 

Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002. 

Men så länge USA och Iran inte har normaliserat sina relationer kommer inte Masoumeh Ebtekar att slippa undan frågor om ambassadockupationen, hur gärna hon än skulle vilja. Intrånget på ambassadområdet i centrala Teheran och gisslantagandet av amerikanska diplomater i november 1979 – ett drama som pågick i 444 dagar – var ett brott mot Wienkonventionen. Ockupanterna, av vilka många med tiden blev reformister, såg det som ett svar på CIA:s roll i statskuppen 1953 av den folkvalde premiärministern Mossadeq, som nationaliserat Irans oljetillgångar. Studenterna trodde att USA förberedde en ny kupp mot de revolutionärer som störtat shahen.

Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren

Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren

Iran och USA har en lång väg att gå innan de kan normalisera sina relationer. 

Men bland vanliga iranier märks en enorm längtan efter öppningar mot världen.

När jag och min man Per Luthander gick in på den ockuperade USA-ambassaden i våras (se bland annat mitt reportage i Internationella studier samt ett annat i SvD) var vi och en grupp houthier från Jemen de enda besökarna på beskickningen som omvandlats till revolutionsmuseum. Iranierna vände platsen ryggen och gick hellre på det närliggande konstnärskaféet strax intill.

Den stora frågan idag är hur länge det kommer att dröja tills USA kan återinviga sin ambassad i Teheran.