Näringsminister Mikael Damberg, som har tagit utrikeshandelsfrågorna från UD till näringsdepartementet, har varit på säljresa till Iran. SvD:s team med Yvonne Åsell och Therese Larsson Hultin följde med.
Läs reportaget Svenska bolag på rad för att gräva guld i Iran. Se även Yvonne Åsells skickligt fångade bilder av Teheran runt på 30 timmar,
Själv fastnar jag särskilt vid några bilder där ett bekant ansikte dyker upp: vice president Masoumeh Ebtekar. Henne träffade jag vid min första reportageresa till Iran 2002. Då hette presidenten Mohammed Khatami, medan dagens president är Hassan Rouhani.
Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden. Foto: Per Luthander
En fråga var given, när jag satt i besöksstolen på Ebtekars kontor högt ovanför Teherans mördande trafik: Hennes roll under ockupationen av USA:s ambassad i Teheran 1979. Då var hon var ockupanternas tolk och talesperson, enbart känd under täcknamnet Mary. Arton år senare kände New York Times korrespondent, Elaine Sciolino, igen rösten och ansiktet från revolutionsåret 1979. Hon kunde avslöja att Ebtekar, med sin perfekta amerikanska engelska, som ung varit studenternas talesperson.
Redan när jag för tretton år sedan träffade den högutbildade vice presidenten och dåvarande miljöministern, som har en doktorstitel i biomedicin, märktes att hon var trött på frågan om ambassadockupationen. Det var så mycket annat hon ville tala om, som miljöfrågor och de islamiska rättslärda, däribland storayatollan Sanei, som vill främja kvinnors rättigheter inom ramen för sin tolkning av islam.
Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren
Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002.
Men så länge USA och Iran inte har normaliserat sina relationer kommer inte Masoumeh Ebtekar att slippa undan frågor om ambassadockupationen, hur gärna hon än skulle vilja. Intrånget på ambassadområdet i centrala Teheran och gisslantagandet av amerikanska diplomater i november 1979 – ett drama som pågick i 444 dagar – var ett brott mot Wienkonventionen. Ockupanterna, av vilka många med tiden blev reformister, såg det som ett svar på CIA:s roll i statskuppen 1953 av den folkvalde premiärministern Mossadeq, som nationaliserat Irans oljetillgångar. Studenterna trodde att USA förberedde en ny kupp mot de revolutionärer som störtat shahen.
Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren
Iran och USA har en lång väg att gå innan de kan normalisera sina relationer.
Men bland vanliga iranier märks en enorm längtan efter öppningar mot världen.
När jag och min man Per Luthander gick in på den ockuperade USA-ambassaden i våras (se bland annat mitt reportage i Internationella studier samt ett annat i SvD) var vi och en grupp houthier från Jemen de enda besökarna på beskickningen som omvandlats till revolutionsmuseum. Iranierna vände platsen ryggen och gick hellre på det närliggande konstnärskaféet strax intill.
Den stora frågan idag är hur länge det kommer att dröja tills USA kan återinviga sin ambassad i Teheran.