Taxichauffören som höll på att somna

DUBAI Skrupelfria arbetsköpare kan tvinga arbetskraft till omänskliga förhållanden i länder utan fackliga rättigheter. Det blev vi påminda om när vi senast tog en taxi i Förenade Arabemiraten, UAE, ett land där strejker är förbjudna och där sponsorns (arbetsgivarens) villkor gäller på arbetsmarknaden.  

En taxichaufför att lita på är någon som inte somnar vid ratten. Chauffören på bilden klarade det i Dubais nattliv, men det gäller inte för alla hans utarbetade kolleger.                       &…

En taxichaufför att lita på är någon som inte somnar vid ratten. Chauffören på bilden klarade det i Dubais nattliv, men det gäller inte för alla hans utarbetade kolleger.                        Foto: Bitte Hammargren 

Ikväll kan vi fira att vi fortfarande är vid liv. Tidigare idag valde vi mellan att ta oss via buss eller taxi från en ökenstad på Arabiska halvön till Dubai.

Valet föll till sist på en taxi i tron att det skulle ge oss en bekväm resa från punkt A till B så att vi skulle slippa kånka våra resväskor i värmen från hotellet till bussterminalen för att därefter baxa dem in en lokal taxi fram till vår slutdestination.

Men efter några mil på ökenvägen insåg vi att en fullpackad minibuss med tunga väskor i knät hade varit ett betydligt lugnare alternativ. Vi hade lätt kunna ha överseende med en trasig luftkonditionering och brist på benutrymme om vi bara sluppit denna taxiresa.

Redan under den första milen på ökenvägen insåg vid att chauffören hade problem med att hålla sig vaken. Vi försökte hjälpa honom att hålla ögonen öppna genom att småprata om allt från politiken i hemlandet till familjen många hundra mil där borta – som han enligt kontraktet bara kan besöka vartannat år.

Färden gick vidare. Vi bytte samtalsämne och frågade om arbetsvillkoren och hur mycket han kan skicka hem till familjen varje månad. Han beklagade sig över att han tvingas betala stora belopp till det taxibolag som hyr ut bilen, plus ytterligare surt förvärvade dirham för sitt uppehälle.

–För att tjäna ihop pengar till mina månatliga utgifter och få något över måste jag jobba 18-20 timmar om dagen, sade han och kippade med ögonen.

Han brukar somna vid 2-tiden på natten för att kliva upp två-tre timmar senare. Därmed börjar dagens arbete. Ibland kan han ta en tupplur vid ratten mellan olika körningar.

–Jag jobbar sju dagar i veckan. Jag har inte råd att ta ledigt och har sällan tid att tala med familjen via skype, sade han med tunga ögonlock.

När vi närmade oss mångmiljonstaden Dubai blev han nervös. Han beskrev hur radarkontrollerna i storstaden kan tvinga taxichaufförer från andra städer att betala höga böter om de uppehåller sig i Dubai för länge. Bara tanken på dessa böter fick honom att svettas.

Dessutom var han strängt förbjuden att plocka upp nya kunder i Dubai som ville besöka hans hemstad, alltså tomkörning hela vägen hem.

Vi föreslog att han skulle köra oss till Dubais Internationella flygplats – en plats som ingen taxichaufför kan missa – så att vi skulle kunna byta till en lokal taxi där.

Men vi insåg snart, när han missade filbyten och avfarter till flygplatsen, att han var för urlakad för att se vad det stod på vägskyltarna.

En del vägar i Dubai har lika många filer som i Los Angeles, så det gäller att veta vart man ska för att hamna rätt. Dessutom hade taxibolaget inte försett sina förare med GPS.

När chaufförens körning blev allt mer ryckig och han var nära att blunda mitt på vägen fick vi ta till brösttoner och beordra honom att byta till innerfil.

Hans impuls då var att, utan att vare sig titta i backspegeln eller eller anpassa farten, styra in mot vägrenen längs motorvägen. Där ville han släppa av oss med våra resväskor, för att sedan kunna vända bilen och köra tillbaka till ökenstaden.

Att han var nära att köra på en man vid vägrenen märkte han först när vi skrek högt i baksätet: –Bromsa!

En dödstrött chaufför bör man tala vänligt till. Det är förarens arbetsförhållanden som är omänskliga. De utsätter kunderna för risker när de kliver in i bilen hos en förare som lider av kronisk sömnbrist.

Vi är glada som helskinnade kunde kliva ur denna bil nära ett shoppingcenter i Dubai. Över en cappucino på köpcentrumets bästa café firade vi att vi kommit fram till denna storstad utan en skråma. Där vi hittade en annan taxichaufför som inte kippade med ögonen och som kryssade rätt mellan filerna.

Vi ber en stilla bön att det gick bra för ”vår” chaufför på väg hem denna dag – och alla kommande dagar i hans tröstlösa tillvaro som utnyttjad arbetskraft nära turistparadiset Dubai.

 

Irans vice president slipper inte frågorna

Näringsminister Mikael Damberg, som har tagit utrikeshandelsfrågorna från UD till näringsdepartementet, har varit på säljresa till Iran. SvD:s team med Yvonne Åsell och Therese Larsson Hultin följde med. 

Läs reportaget Svenska bolag på rad för att gräva guld i Iran. Se även Yvonne Åsells skickligt fångade bilder av Teheran runt på 30 timmar,

Själv fastnar jag särskilt vid några bilder där ett bekant ansikte dyker upp: vice president Masoumeh Ebtekar. Henne träffade jag vid min första reportageresa till Iran 2002. Då hette presidenten Mohammed Khatami, medan dagens president är Hassan Rouhani.

Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden.                   Foto: Per Luthander  

Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden.                   Foto: Per Luthander  

En fråga var given, när jag satt i besöksstolen på Ebtekars kontor högt ovanför Teherans mördande trafik: Hennes roll under ockupationen av USA:s ambassad i Teheran 1979. Då var hon var ockupanternas tolk och talesperson, enbart känd under täcknamnet Mary. Arton år senare kände New York Times korrespondent, Elaine Sciolino, igen rösten och ansiktet från revolutionsåret 1979. Hon kunde avslöja att Ebtekar, med sin perfekta amerikanska engelska, som ung varit studenternas talesperson. 

Redan när jag för tretton år sedan träffade den högutbildade vice presidenten och dåvarande miljöministern, som har en doktorstitel i biomedicin, märktes att hon var trött på frågan om ambassadockupationen. Det var så mycket annat hon ville tala om, som miljöfrågor och de islamiska rättslärda, däribland storayatollan Sanei, som vill främja kvinnors rättigheter inom ramen för sin tolkning av islam. 

Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren

Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren

Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002. 

Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002. 

Men så länge USA och Iran inte har normaliserat sina relationer kommer inte Masoumeh Ebtekar att slippa undan frågor om ambassadockupationen, hur gärna hon än skulle vilja. Intrånget på ambassadområdet i centrala Teheran och gisslantagandet av amerikanska diplomater i november 1979 – ett drama som pågick i 444 dagar – var ett brott mot Wienkonventionen. Ockupanterna, av vilka många med tiden blev reformister, såg det som ett svar på CIA:s roll i statskuppen 1953 av den folkvalde premiärministern Mossadeq, som nationaliserat Irans oljetillgångar. Studenterna trodde att USA förberedde en ny kupp mot de revolutionärer som störtat shahen.

Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren

Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren

Iran och USA har en lång väg att gå innan de kan normalisera sina relationer. 

Men bland vanliga iranier märks en enorm längtan efter öppningar mot världen.

När jag och min man Per Luthander gick in på den ockuperade USA-ambassaden i våras (se bland annat mitt reportage i Internationella studier samt ett annat i SvD) var vi och en grupp houthier från Jemen de enda besökarna på beskickningen som omvandlats till revolutionsmuseum. Iranierna vände platsen ryggen och gick hellre på det närliggande konstnärskaféet strax intill.

Den stora frågan idag är hur länge det kommer att dröja tills USA kan återinviga sin ambassad i Teheran. 

 

Nya grymma dödsdomar i Saudiarabien

Dödsstraff utdöms mycket oftare i Saudiarabien sedan kung Salman kom till makten i januari. Sedan början av detta år blir i genomsnitt en ny fånge dömd till döden varannan dag, visar Amnesty International.

De handlingar som föranleder grymma kroppsstraff – inklusive halshuggning och stening – är inte ens brottsliga i de flesta andra länder. Nyligen dömdes den palestinske statslöse poeten och curatorn inom konstvärlden Ashraf Fayadh till döden för avfällighet från islam – en dom som baseras på en dikt han skrivit, samt på ett fåtal vittnen. 

Ashraf Fayadh, från Instagram. Läs mer på Deutsche Welle. 

Ashraf Fayadh, från Instagram. Läs mer på Deutsche Welle. 

Domen kan överklagas varför det ännu finns chans att hans liv kan skonas. Eftersom Ashraf Fayadh gjort sig till ett känt namn på Saudiarabiens gryende konstscen har domen mot honom lett till protester från utlandet, bland annat från Internationella PEN. Men hittills har jag inte sett några protester från regeringar.

Inne i Saudiarabien finns dock många som är skrämda av ett hårdnande klimat och som vill att utländska regeringar tar ställning mot dödsdomen. De pekar på att Tyskland kan ha en nyckelroll. Tyskland ska ha en värdroll för en kulturfestival i Riyadh som arrangeras av det kungliga Nationalgardet och som går under namnet Jenadriyah, National Festival for Heritage and Culture. Festivalen brukar locka en miljonpublik.

Från Arabiska halvön kommer en vädjan: ”Vi uppmanar Tyskland att ta ställning för Ashraf Fayadh som är dömd till 800 piskrapp och fyra års fängelse och som har en dödsdom hängande över sig på grund av en lyrikbok han skrev och på grund av att han påstås ha haft relationer med kvinnor.” Omvärlden uppmanas att skriva till Tysklands ambassadör i Riyadh, Dieter W. Hinfo under adress: info@riad.diplo.de

Att öppet likna denna dödsdom för ”avfällighet mot islam” vid IS skräckvälde kan vara brottsligt, skriver Reuters. Saudiarabiens justitieministerium planerar att stämma en twitteranvändare som jämförde dödsdomen mot Fayadh med den rättsskipning som pågår inom IS-kontrollerat territorium i Syrien och Irak.

    "The justice ministry will sue the person who described ... the sentencing of a man to death for apostasy as being `ISIS-like'," the newspaper Al-Riyadh quoted a source in the justice ministry as saying.

Att ifrågasätta rättsväsendet i Saudiarabien kan också vara brottsligt, enligt den saudiska tidningen Al-Riyahd som citeras av Reuters:  

 "Questioning the fairness of the courts is to question the justice of the Kingdom and its judicial system based on Islamic law, which guarantees rights and ensures human dignity", Al-Riyadh quoted the justice ministry source as saying. The ministry would not hesitate to put on trial "any media that slandered the religious judiciary of the Kingdom," it said.

Samtidigt uppges över 50 dödsdömda vänta i dödscellerna på avrättning inom kort. Tre av dem är unga shiitiska män som greps och dömdes när de ännu var minderåriga. De ska enligt domarna bli halshuggna. Åtminstone en av de tre, Ali al-Nimr, som är brorson till en dödsdömd shiitisk ledare, ska få sin huvudlösa kropp korsfäst efteråt. 

Ali al-Nimr, dömd till döden genom halshuggning och därefter korsfästelse. 

Ali al-Nimr, dömd till döden genom halshuggning och därefter korsfästelse. 

Som om inte detta skulle vara nog rapporteras att en lankesisk migrantarbetare, en 45-årig, kvinna, är dömd till döden genom stening för äktenskapsbrott. Hennes manlige partner, som sägs vara ogift, ska slippa undan med ”endast” 100 piskrapp. 

Det här sker i ett land som är EU:s största handelspartner i Mellanöstern – och i ett kungarike där det finns personer inom den allra rikaste och mäktigaste eliten som begår liknande handlingar som de dödsdömda utan att några piskrapp, svärd eller stenar nuddar vid dem. 

Men samtidigt meddelar hustrun till bloggaren Raif Badawi, som är dömd till tio års fängelse och som har fått 50 slag mot ryggen av totalt 1000 utdömda piskrapp, att det finns hopp om att han kan komma att benådas. Se mer på den Facebooksida som är tillägnad honom.