Turkiet

Om G-ordet och möjliga försoningsgester

Den 24 april är det 100 år efter det att Osmanska rikets inrikesminister Talaat Pasha beslöt att gripa cirka 250 armeniska intellektuella – de flesta i Istanbul, men även i Ankara och Diyarbakir. Merparten avrättades en kort tid därefter.

Det blev början på en utrensningsprocess som löpte över flera år. I republiken Turkiet, som uppstod 1923 ur askan efter det krossade Osmanska imperiet, är det få platser påminner om 2500 år av armenisk historia. Samma utrensningar av hela folkgrupper drabbade även assyrier/syrianer, greker och kaldéer i Turkiet.

Här är min senaste artikel i SvD om ättlingar till överlevande armenier som nu lever i republiken Armenien: De överlevande glömmer inte.

Varje folkgrupp förtjänar sin egen historieskrivning. Något så ohyggligt som ett folkmord blir aldrig begripligt genom torra siffror utan bara genom personliga berättelser. Här vill jag påminna om SvD:s biträdande kulturchef Anders Q Björkman som skrev gripande om hans egen syriansk/assyriska familjs öde vid Gudstjänarnas berg, Tur Abin, nära staden Midyat i sydöstra Turkiet: ”De var alla kristna och skulle därför dö”.

Grekernas mångtusenåriga historia i Mindre Asien förtjänar också sin egen historieskrivning. Den norske forskningsresanden Fridtjof Nansen låg bakom den gigantiska folkutväxlingen mellan turkar och greker 1923-24, vilken omfattade cirka tio procent av befolkningarna i Grekland och Turkiet vid den tiden. För detta förärades Fridtjof Nansen FN:s fredspris. Sett med dagens ögon hade denna påtvingade etniska rensning aldrig förtjänat ett sådant pris.

Aldrig mer har man efter denna folkomflyttning hört kyrkklockor ringa i fordom kristna byar i Kappadokien eller böneutrop från minareterna på Kreta eller i Thessaloniki. Greklands och Turkiets sociala, ekonomiska, kulturella och religiösa landskap förändrades för alltid för drygt 90 år sedan. Det vilar en sorg över Turkiets vackra kustremsa vid Egeiska havet, där man kan se spåren av en urgammal grekisk kultur. Till Assos vid Edremitviken, till Izmir (Smyrna) och till Berget Ida kommer grekerna numera enbart som turister. I Istanbul finns en liten grekisktalande folkspillra kvar. Men tillväxtens Turkiet har också dragit till sig unga greker som söker jobb i storstädernas kosmopolitiska miljö.

Just nu ligger fokus på vilka stater som använder G-ordet, genocide, eller folkmord på svenska, om de massmord, dödsmarscher och konfiskationer som drabbade kristna i Anatolien för 100 år sedan. Påven Franciskus kallar dessa händelser för folkmord, vilket ledde till att Turkiet tog hem sin ambassadör från Vatikanen. Men att påven också talade om behovet av försoning kom bort i rapporteringen. Allt fokus ligger på att han klassar det som folkmord.

Häromkvällen lyssnade jag på David Gaunt, professor i historia vid Södertörn. 2006 var han en av de första utländska forskare som fick tillträde till gamla turkiska arkiv. Han poängterade vid ett möte som Svenska PEN anordnade om vad som skiljer ett folkmord från andra massakrer som drabbar människor under krigens kaos:

”Det finns inte bara ett uppsåt i folkmorden utan även något utopiskt över dem. Förövarna blir hjältar. Syftet i Osmanska riket var att förändra samhället, att överföra ekonomiska resurser från målgrupperna till de som skulle styra det nya Turkiet. Armeniska kyrkor, skolor, bibliotek, arkiv brändes, kulturella rester skulle förintas. Offren förnedrades i regel innan de dödades. Gruppvåldtäkter, kidnappningar, sexslaveri, det som IS gör nu har paralleller i det som hände 1915-16.”

Men det finns mycket Turkiet skulle kunna göra som försoningsgest även utan att erkänna att det var ett folkmord som begicks för 100 år sedan, sade David Gaunt:

– Turkiet skulle kunna erkänna armenierna, assyriernas, syrianernas och grekernas roll i landets historia och kultur och berätta om hur armeniska arkitekter riktade palats och kyrkor. Man kunde lämna tillbaka egendom som den turkiska staten, framför allt militären, har tagit och ta bort nedsättande hate speech ur skolböckerna. Öppna gränsen till Armenien. Men även dessa blygsamma gester uteblir .

–Nuvarande regering i Ankara är, som de tidigare, nöjd med att dessa fördrivna folkslag inte längre finns i landet, sade David Gaunt.

Samtidigt märks andra rörelsemönster i Turkiet. Där finns ett civilsamhälle som är medvetet om vad som drabbade armenier och andra kristna minoriteter. Denna rörelse har blivit mycket tydligare efter mordet på den armenisk-turkiske publicisten Hrant Dink i januari 2007.

Bland dessa turkar och kurder, som öppnar sig för en omskrivning av historien under Osmanska rikets sista år, finns många som väntar på att ta emot armenier ur diasporan. De ska komma till Istanbul och andra stora städer i Turkiet inför 100- årsdagen av gripandet av armeniska intellektuella.

 

Hur många av oss är Hrant eller Raif?

Hrant Dink var en turkisk-armenisk chefredaktör som i dag för åtta år blev brutalt nedskjuten utanför sin tidningsredaktion i Istanbul av en 17-åring. Frågan om den unge mördaren från Svarta havskusten bara användes som torped i en större komplott har aldrig blivit ordentligt utredd.

Hrant Dink på sin redaktion i Istanbul. Foto: Bitte Hammargren

Hrant Dink på sin redaktion i Istanbul. Foto: Bitte Hammargren

Brottsutredningen har ruttnat bort, konstaterar kolumnisten Yavuz Baydar i Today’s Zaman. De ytterst ansvariga går fria, som så många andra som legat bakom anstiftan till mord i Turkiet genom åren.

Några månader innan Hrant Dink sköts ned intervjuade jag honom på redaktionen för hans tvåspråkiga magasin Agos i Istanbul. Först fick jag passera den ståldörr som var hans, alltför otillräckliga, skydd. Det blev ett möte med en varm och modig man. Men han var också jagad, utsatt för hatkampanjer och rättsprocesser för sin påstådda förolämpning av turkiskheten (artikel 301). Intervjun rymdes tyvärr inte i SvD:s papperstidning; där fanns bara plats för korta citat. Men på på nätet publicerades den. Där berättade Hrant Dink om hur han kämpade för att armeniernas historia skulle bli känd i Turkiet. Här är länken till hela intervjun.

För den verkliga demokratisering av Turkiet, som Hrant Dink hoppades på, såg han som en förutsättning att hans landsmän skulle orka vända på historiens stenar och ta till sig sanningen om det folkmord som begicks mot armenierna i det sönderfallande Osmanska riket under första världskriget.

SvD:s biträdande kulturchef Anders Q Björkman konstaterar i en läsvärd krönika att han inte är Charlie. Men däremot uppmanar han oss att alla vara Hrant Dink idag. Jag tror inte heller att jag skulle vara Charlie, om jag varit ansvarig utgivare.

Men jag önskar att jag kunde säga med fullt magstöd att jag är Hrant Dink eller Raif Badawi, den saudiske bloggare som snart kan utsättas för ytterligare 950 piskrapp, fördelade på 19 nya omgångar – sedan han fått en första omgång med 50 prygelslag – som straff för att han öppnade ett diskussionsforum om livsåskådsningsfrågor på nätet 2010.

Även om jag med handen på hjärtat vet att många av oss varken skulle äga Hrant Dinks eller Raif Badawis civilkurage, om vi varit i deras kläder. Men vi kan ju i alla fall försöka.


ISKALLT I ISTANBUL

Det blåser iskalla vindar över Istanbul. Det kallas för sibirisk vinter. Frågan är om ett snötäcke kommer att lägga sig över Europas största stad i morgon. 

Sånt har hänt förr, men i städer som i princip anser att de har ett Medelhavsklimat blir inte mycket som man tänkt sig. Och värst drabbade av alla blir de hemlösa som lever under broar och viadukter, som romer eller utblottade migranter.

Men det blåser också hårda vindar på annat sätt. President Erdoğan planerar att leda sitt första regeringssammanträde en bit in i januari – något författningen ger honom rätt till. Men denna auktoritära författning, som skrevs av fem generaler efter statskuppen 1980, var han tidigare emot.

Dessutom innebär det att han kommer att låta premiärminister Ahmet Davutoğlu spela andra fiolen. Och hur länge kommer han att finna sig i att vara som en Medvedev under den allvetande Putin?

I dag lade som väntat en parlamentarisk kommission ned korruptionsmålet mot fyra före detta ministrar (med röstsiffrorna 9-5). De nedlagda rösterna kom alla från regeringspartiet AKP, som Erdoğan håller ett stadigt grepp över. De finns en teoretisk chans att målet kan skickas vidare till författningsdomstolen av nationalförsamlingen, men det är knappast troligt på grund av AKP:s solida majoritet.  Regeringspartiet CHP har förstås gått i taket. Värst av allt, anser de, är att undersökningskommissionen har beslutat att förstöra de bandupptagningar som använts som bevis i förundersökningen mot de fyra före detta ministrarna.

–Det här är förstörelse av bevis eftersom avlyssningen av telefonsamtalen gjordes efter ett domstolsbeslut. Dagens beslut är olagligt, förklarade Erdal Aksünger (CHP), som tillhörde den parlamentariska kommitténs minoritet.

I Turkiet är det inte många som vågar sätta sig upp mot president Erdoğan. Han har med sina utrensningar och gripanden kopplat ett grepp över rättsväsendet – medan den del av pressen som ännu vågar tänka kritiskt lever farligt.