Hrant Dink var en turkisk-armenisk chefredaktör som i dag för åtta år blev brutalt nedskjuten utanför sin tidningsredaktion i Istanbul av en 17-åring. Frågan om den unge mördaren från Svarta havskusten bara användes som torped i en större komplott har aldrig blivit ordentligt utredd.
Hrant Dink på sin redaktion i Istanbul. Foto: Bitte Hammargren
Brottsutredningen har ruttnat bort, konstaterar kolumnisten Yavuz Baydar i Today’s Zaman. De ytterst ansvariga går fria, som så många andra som legat bakom anstiftan till mord i Turkiet genom åren.
Några månader innan Hrant Dink sköts ned intervjuade jag honom på redaktionen för hans tvåspråkiga magasin Agos i Istanbul. Först fick jag passera den ståldörr som var hans, alltför otillräckliga, skydd. Det blev ett möte med en varm och modig man. Men han var också jagad, utsatt för hatkampanjer och rättsprocesser för sin påstådda förolämpning av turkiskheten (artikel 301). Intervjun rymdes tyvärr inte i SvD:s papperstidning; där fanns bara plats för korta citat. Men på på nätet publicerades den. Där berättade Hrant Dink om hur han kämpade för att armeniernas historia skulle bli känd i Turkiet. Här är länken till hela intervjun.
För den verkliga demokratisering av Turkiet, som Hrant Dink hoppades på, såg han som en förutsättning att hans landsmän skulle orka vända på historiens stenar och ta till sig sanningen om det folkmord som begicks mot armenierna i det sönderfallande Osmanska riket under första världskriget.
SvD:s biträdande kulturchef Anders Q Björkman konstaterar i en läsvärd krönika att han inte är Charlie. Men däremot uppmanar han oss att alla vara Hrant Dink idag. Jag tror inte heller att jag skulle vara Charlie, om jag varit ansvarig utgivare.
Men jag önskar att jag kunde säga med fullt magstöd att jag är Hrant Dink eller Raif Badawi, den saudiske bloggare som snart kan utsättas för ytterligare 950 piskrapp, fördelade på 19 nya omgångar – sedan han fått en första omgång med 50 prygelslag – som straff för att han öppnade ett diskussionsforum om livsåskådsningsfrågor på nätet 2010.
Även om jag med handen på hjärtat vet att många av oss varken skulle äga Hrant Dinks eller Raif Badawis civilkurage, om vi varit i deras kläder. Men vi kan ju i alla fall försöka.