Vi som tror på tomten, men inte på trollen

 Alla tomtars föregångare var en givmild biskop i Mindre Asien. Foto: Shutterstock

 Alla tomtars föregångare var en givmild biskop i Mindre Asien. Foto: Shutterstock

Hösten 2009, när jag bodde i Istanbul, skrev jag en julkrönika i Svenska Dagbladet, där jag då var anställd, om varför tomten kommer från Turkiet – eller rättare sagt från Bysans, det gamla Östrom, som var föregångare till Osmanska riket vilket i sin tur var föregångare till republiken Turkiet.

Idag, sju år senare, fick jag ett läsarbrev av en arg läsare som av någon anledning fiskat upp denna artikel ur SvD:s arkiv och som undrar hur i glödheta h-e jag kan skriva att tomten kommer från Turkiet.

Det tycks vara en läsare med bristfällig läsförståelse, eftersom han inte kan ta till sig att detta utspelade sig i början av 300-talet e Kr, mer än 1600 år före republiken Turkiets födelse, när Mindre Asien var kärnområde för det gamla Bysans. Det hände sig under kristendomens första tid, långt före islams födelse på 600-talet.

Så här, bland annat, skrev jag i min nu sju år gamla julkrönika:

Somliga vägrar tro på tomten. Men han kommer i själva verket från ett litet samhälle i dagens Turkiet och levde under Mindre Asiens varma sol för många hundra år sedan.

Med all respekt för de små gråklädda vättar med röda luvor som sägs vara tomtens anfäder – de som under smällkalla nordiska vintrar för länge sedan var givmilda mot det husbondefolk som satte ut julgröt åt dem.

Det är klart att tomten är besläktad med dessa små gårdstomtar också. Men enligt folkmytologin runt om i världen kommer inte tomten från renarnas land. Han härstammar istället från byn Myra i Mindre Asien, eller Demre som den heter i dagens Turkiet. Tomten hette Nikolaus, sedermera känd som Santa Claus, Sinterklaas eller något annat av denne glädjespridares många namn. De mest traditionsbundna firar honom den 6 december, när Niklas eller Nikolaus har namnsdag.

Målning av Sankt Niklaous, från ett museum i Bukarest, av
 
0
0
1
3
18
Bitte Hammargren AB
1
1
20
14.0
 
 

 
 
 
Normal
0


21


false
false
false

SV
JA
X-NONE

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 <w:LatentStyles DefLockedState="false" …

Målning av Sankt Niklaous, från ett museum i Bukarest, av Gheorghe Tattarescu. / Wikipedia

I Myra/Demre, nära turistorten Antalya, föddes under kristendomens begynnelse, runt år 270 efter Kristus, denne man som blev biskop i det gamla Bysans, eller östromerska imperiet. Han är ihågkommen för sina goda gärningar, sin givmildhet och omtanke om de fattiga. En man som sägs ha åstadkommit mirakler. 

Sankt Nikolaus sägs ha lagt klingande mynt i skor som ställdes ut framför honom – en tradition som letat sig vidare till oss som undrar om tomten under julnatten kan ha lagt något i strumpan under granen.

När en fattig man i Myra inte hade pengar för att ge i hemgift åt sina döttrar, såg Sankt Nikolaus till att skänka en säck med guld för var och en av flickorna. En sådan hemgift fick friarna att strömma till och på så sätt undgick de fattiga systrarna att bli prostituerade. Tomten hade med andra ord inte bara rika gåvor i sin säck utan var också en pionjär i kampen mot trafficking.

Den som vill läsa hela min julkrönika i SvD från december 2009 hittar den på länken här. Jag antar att den ilskne läsaren är mer påverkad av den moderna tidens trollfabriker, än av den givmilde tomten, Sankt Nikolaus.

Själv undrar jag däremot hur det gick för S:t Nikolauskyrkan i den gamla bysantiska orten Myra, eller dagens Demre, vars helgedom restaurerades på 00-talet, när republikens president hette Abdullah Gül och när det blåste mer toleranta vindar än i dagens Turkiet.

Ett exempel på den intolerans som breder ut sig i dagens Turkiet märks genom uppgifter om att den gamla anrika Tyska skolan, Istanbul Lisesi, närmsta granne till Svenska generalkonsulatet i Istanbul, i år för första gången ska ha tvingats avstå från all information om tyska jultraditioner. Skolans kör sägs inte ha fått delta i den traditionsenliga julhögtiden på tyska generalkonsulatet.  Der Spiegel har mer att berätta. Den turkiska skolledningen dementerar uppgifterna, enligt Tagesschau.de . Men gruppmejl till skolans lärarkollegium talar ett annat språk, enligt samma källa. 

Detta rabalder – där sista ordet kanske inte är sagt – drabbar en statlig turkisk elitskola som utbildat generationer av turkiska skolelever vilka lärt sig behärska tyska lika bra som turkiska. Till yttermera visso bekostas skolans lärarlöner med tyska skattemedel. Tyska UD, Auswärtiges Amt, säger sig i ett uttalande, enligt Der Spiegel, inte förstå bevekelsegrunderna till det överraskande beskedet från Istanbul Lisesi.

Jag har stor respekt för den Tyska skolan i Istanbuls gamla Pera-distrikt efter att ha lärt känna både lärare och elever där genom åren.

Jag tror också att den svenske läsare, som blev förbannad över att jag hade mage att påstå att tomten kommer från Turkiet, kan ta de myndighetspersoner i Turkiet i hand som vill förbjuda allt tal om jultraditioner på Tyska skolan.

Vi lever i en tid när alla fler påverkas av de moderna trollen. Intoleranta krafter i alla länder som tror mer på trollen än på tomten ­kan ta varandra i hand.

Men vi andra, som tror på S:t Nikolaus givmildhet och omtanke om de fattiga, vi som gillar tomteverkstaden men skyr trollfabrikerna, måste också ta varandra i hand – över nations- och religionsgränser. 

På Stefan Löfvens kom-ihåg-lista i Riyadh

Tre fängslade försvarare av mänskliga rättigheter i Saudiarabien: Dr Abdullah al-Hamid, advokaten Waleed Abu al-Khair och dr Mohammed Fahad al-Qahtani.&nbsp;

Tre fängslade försvarare av mänskliga rättigheter i Saudiarabien: Dr Abdullah al-Hamid, advokaten Waleed Abu al-Khair och dr Mohammed Fahad al-Qahtani. 

Jag är inte emot kontakter med Saudiarabien, inte heller handel av civila produkter. Men jag hoppas att Stefan Löfven kräver en frigivning av Raif Badawi under sin resa till Riyadh.

Jag hoppas dessutom att han kräver frigivning av Raifs advokat, Waleed Abu al-Khair, en samvetsfånge och fredlig reformist som är dömd till femton års fängelse som straff för att ha varit en orädd försvarare av mänskliga rättigheter i kungariket.

Waleed Abu al-Khair fick välförtjänt Palmepriset, men kunde aldrig ta emot det personligen då han belades med utreseförbud. Sveriges socialdemokratiskt ledda regering får inte glömma Waleed Abu al-Khair.

Så här skrev jag om honom i Svenska Dagbladet när domen föll i sommaren 2014.

Om Dylan, barderna och Nobelpriset

I begynnelsen var ordet.

Den första litteraturen var förstås poesi, sjungen eller reciterad. 

Genom ramsor och rim lär sig barn språk, och genom känslan för poesin har människor lärt sig utveckla språkens nyanser. 

Nu när Bob Dylan har fått Nobelpriset (välförtjänt!) tänker jag på de kurdiska barder, dengbêj, som jag mött i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Det var grånade män i keps och med fåror i ansiktet – och några kvinnor. De var – eller är – som en blandning mellan rappare och Homeros. 

I dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad sommaren 2015. Foto: Bitte Hammargren

I dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad sommaren 2015. Foto: Bitte Hammargren

Dessa kulturbärare, med sin känsla för rytm, sitt fantastiska minne för episk dikt – men också förmåga till improvisation – höll det kurdiska språket levande under alla de år som det var totalförbjudet i Turkiet. Ens att tala kurdiska offentligt var förbjudet när det var som värst. Kurder i övre medelåldern har berättat för mig om hur människor satte ut vakter i byarna för att kunna varsko folk inne i husen om soldaterna var i antågande under den stunder när de hade besök av barderna, dengbêj. Deras sångstunder kunde pågå i timtal. Dessa barder var skapare av poesi, en muntligt traderad sådan, så länge kurdiskan var förbjuden.

Mer om det i ett reportage i SvD från förra året – Kurdiska barder höll språket vid liv – och i ett blogginlägg med Stefan Bladhs videofilm från Dengbêjernas hus i Diyarbakirs gamla stad Sur (som är hårt krigsdrabbad idag). Där kan ni höra en av barderna sjunga och berätta. Klippet hittar ni här. 

Nu när Svenska akademien prisar Bob Dylan, som en stor diktare från den rika amerikanska sångtraditionen, tänker jag på vad hans svenske uttolkare, Mikael Wiehe, sade i SVT efter tillkännagivandet: Att Odyssen också en gång var sjungen episk dikt, liksom Eddan.

Bardernas poesi ger oss trådar bakåt till mänsklighetens bråddjup – och Bob Dylan är en modern bard. 

Personligen måste jag bekänna att jag ofta tycker att poesi är som bäst när den sjungs.

Så till alla er som väntat på att en poet skulle få Nobelpriset, säger jag: Äntligen.