Saudiarabien tänker fortsätta prygla Raif Badawi

Platsen där Raif Badawi pryglades i januari. I morgon, fredag den 12 juni, löper han risk att få ytterligare 50 nya piskrapp – om inte internationella protester kan hindra det. Foto: Per Luthander 

Det ser ut som ett partytält. Men det är den plats där prygelstraff ibland utmäts efter fredagsbönen i den saudiska hamnstaden Jidda (Jeddah). Det var på denna plats utanför Jafali-moskén som den saudiske bloggaren Raif Badawi fick känna av de första 50 grymma piskrappen på sin rygg och sina bakben den 9 januari i år. 

Jag stod själv vid denna plats i Jidda för drygt ett år sedan och undrade vem som skulle pryglas där nästa gång. Att det blev Raif Badawi – bror till Samar Badawi och svåger till advokaten Waleed Abu al-Khair, som jag just träffat – kunde jag inte ana då. Men nu är Waleed inburad på femton ohyggliga år i fängelse på grund av sitt försvar av mänskliga rättigheter. Och hans svåger, den liberale bloggaren Raif Badawi, som Waleed hoppades skulle bli frikänd, kan komma att utsättas för en lång och utdragen plåga som till sist kan bli hans död.

Det var efter årets första piskrapp mot Raif Badawi, som utrikesminister Margot Wallström protesterade mot detta grymma kroppsstraff – varefter stormvarning uppstod mellan Sverige och Saudiarabien en tid i våras.

Margot Wallström säger att hon inte ångrar något – vilket har rönt respekt bland försvarare av mänskliga rättigheter och Raif Badawis familj. Men saudiska myndigheter under den nye kung Salman ångrar uppenbarligen inte heller något. Högsta rättsliga instans i Riyadh har sagt att straffet ska verkställas och inte kan överklagas. Det betyder ytterligare 950 piskrapp fördelade på nitton fredagar plus tio år i fängelse. Det verkar därmed som om de styrande i Saudiarabien har bestämt sig för att ta livet av den liberale bloggaren. Alternativt att få honom att göra avbön och ta tillbaka allt han skrivit. 

Men Raif Badawi har med sitt civilkurage visat att han står för det han skrev på sin blogg för ett par år sedan, en blogg där han diskuterade livsåskådningsfrågor i liberal anda. Jag har läst vad han har skrivit i tysk översättning. Boken kom först ut på tyska.

Raif Badawi med sina barn – under lyckligare omständigheter. 

Fler översättningar är på gång. Vi får hoppas att boken snart kommer på svenska så att fler får möjlighet att läsa vad de saudiska myndigheterna anser vara så förgripligt att de utdömt ett grymt kroppsstraff som kan ta livet av en fredlig trebarnspappa, som önskar reformer i sitt eget land. 

Bilden uppges visa prygel av Raif Badawi den 9 januari i år. Trots smärtan skrek han aldrig, berättade ögonvittnen. 

Spöstraff av oliktänkande, amputationer av tjuvar och vågen av avrättningar med halshuggning i år påminner om att det finns ideologiska likheter mellan Saudiarabiens wahhabism (en saudisk form av salafism) och det skräckvälde som byggts upp av IS (Daesh, Islamiska staten) i delar av Syrien och Irak. 

I dag frågade jag den jemenitisk-schweiziska människorättskämpen, författaren och akademikern Elham Manea – talesperson för Raif Badawis och hans hustru Ensaf Haidar – vad som kan stoppa fredagens spöstraff. ”Vi hoppas att internationella protester kan göra det”, svarade hon.

Det är ett sommarmoln, inget åskmoln

Krisen mellan Saudiarabien och Sverige var inget sommarmoln som lätt blåste förbi, som en källa i Riyadh uttryckte det för en tid sedan. Det blev ett åskmoln.

Den saudiske stormuftin har gått in med sitt verbala artilleri liksom rader av andra tunga saudivänliga opinionsbildare. Mer om det i min artikel i dagens SvD: Arabiskt mediedrev mot Sverige och Wallström.

Den islamiska konferensorganisationen med 57 medlemsländer och med säte i saudiska Jidda har också uttalat sig mot Sveriges kritik av Saudiarabien. Länk här till OIC:s uttalande. 

–Kritiken går ut på det som utrikesminister Margot Wallström sade i riksdagen, säger en källa i OIC till mig.

Den svenska regeringen hade kunnat sköta det uppsagda ramavtalet om ett militärt samarbete med Saudiarabien på ett snyggare sätt. En välinformerad källa uppger för mig att den saudiska staten tog kontakt med den nybildade regeringen Löfven redan i oktober med en förfrågan om vad som skulle hända med ramavalet. Enligt denna källa missade regeringen Löfven tillfället att i förtroende förklara för sina saudiska motparter att en förlängning av ramavtalet var en så känslig fråga att den kunde spränga den nya svenska regeringen. Saudierna kanske skulle ha förstått den argumentationen, men nu är det för sent på grund av ett taffligt hanterande, resonerar källan.

Om det är fallet kan vi förstås bara spekulera i. Att kung Abdullahs hälsa försämrades i höstas och att dåvarande kronprinsen Salman förberedde sig på ett tronskifte spelade också in. Det är möjligt att frågan hade kunnat få ett smidigare förlopp om inte tronskiftet närmade sig.

I Mellanöstern – som i resten av världen – handlar mycket inte bara om vad som sägs utan också hur det sägs. Men kung Salman har visat att han har synnerligen ömma tår. Och det är uppenbart att den nya statsledningen i Riyadh fruktar att Margot Wallströms kritik mot spöstraffet av bloggaren Raif Badawi skulle sprida sig. Tysklands vice förbundskansler Sigmar Gabriel har ju också varit tydlig i sin kritik, utan att bli utfryst och fördömd på samma sätt. Det här berörde jag i en intervju med SVT Nyheter häromdagen: ”Vill få tyst på alla kritiker”.

När också Wallströms agerande har hyllats i Washington Post, senast i artikeln ”Sweden stood up for human rights in Saudi Arabia” och innan dess i ”At last a Western country stands up to Saudi Arabia on human rights” spädde det på de saudiska farhågorna för att fler länders utrikesministrar ska falla in i kören av kritiker.

Vad krävs för att få krisen att blåsa över? Kanske att den svenske kungen reser till Riyadh. Men kanske också att svenska muslimska ledare går in i debatten och förklarar att Saudiarbiens tolkning av islamisk sharia inte är densamma som deras – och att Sverige har erkänt Palestina.

Detta erkännande tas sällan upp av de många opinionsbildare i saudivänliga arabiskspråkiga medier som nu går in för att ge Margot Wallström verbala piskrapp.

Så här säger en källa i Saudiarabien till mig:

–Tyvärr har våra medier här i kungariket varken nämnt Sveriges erkännande av Palestina eller det svenska mottagandet av flyktingar från Mellanöstern. Enligt den saudiska uppfattningen är det skilt från Sveriges kritik av det saudiska rättssystemet. Krisen handlar inte om vad utrikesminister Wallström hade tänkt säga på Arabförbundets möte i Kairo (länk här till det censurerade talet) utan på vad hon sa i den svenska riksdagen. För att krisen ska blåsa över krävs kanske en ursäkt från hennes sida eller att hon tar tillbaka vad hon sagt, med en förklaring om att det var baserat på missvisande information.

Men frågan är förstås om Margot Wallström är redo att ta tillbaka sin kritik mot spöstraffet mot Raif Badawi.

Sverige har dock varit för mycket av soloåkare i utrikespolitiken, enligt min mening. Ensam är inte stark. Tillsammans med andra EU-länder står Sverige starkare.

Det finns ett Palmesyndrom över regeringen Löfvens utrikespolitik. Anna Dahlberg skriver om detta i Expressen: Palmenostalgi räddar inte världen, Löfven.

Expressens ledarsida förväntar sig också att EU markerar mot Saudiarabien.

Men vi kanske inte ska förvänta oss någon EU-solidaritet. Stora vapenexportörer som Frankrike och Storbritannien har kanske inget emot att åskmolnet tornat upp sig över Stockholm, medan de själva kan teckna nya kontrakt med Saudiarabien, och bara vända ryggen till när människor halsuggs eller piskas offentligt.

En saudisk filmparadox

Saudiarabien är landet där biografer är förbjudna. Men trots det, eller kanske just därför, är filmintresset enormt. Nyligen hölls den andra saudiska filmfestivalen i historien – för första gången på sju år. Det är en seger för saudiska filmälskare.

Efter fem dagar avslutades festivalen med rungande applåder och jubel från de 800 åskådarna – män och kvinnor – i det Saudiska konst- och kulturcentrat i Dammam. Staden ligger där Saudi Aramco har sitt centrum, vid Persiska vikens kust. I Dammam visades film redan på 50-talet för oljebolagets personal, som då kunde avnjuta filmer bakom höga murar under bar himmel. Filmälskare har med andra ord funnits sedan årtionden i Saudiarabien. Men länge var de tvungna att resa till grannländerna för att se filmen.

Nu, när saudiska cineaster kan ladda ned film eller köpa dvd i grannländerna Bahrain och Förenade Arabemiraten, har de lättare att släcka sin filmtörst.

I trakten kring Damman lever flera filmare. Där träffade jag en av dem, Abdullah al-Eyaf, för några år sedan. Nu ser jag att denne unge regissör var ordförande för juryn i årets filmfestivalen i Dammam. Festivalens Guldpalm tilldelades den kvinnliga regissören  Hana Al-Omair för hennes drama Klagan  (Shikwah).

Den som vill veta mer om Abdullah al-Eyaf hittar det i min bok om Gulfen.

Den som vill läsa om den andra Saudiska filmfestivalen hittar det i Saudi Gazette, som länkas här.

Och den som till äventyrs inte redan har sett Haifa al-Mansours Oscarsnominerade Den gröna cykeln har en upplevelse framför sig.