En palestinsk reporter med trovärdigheten i behåll kan inte vara okritisk till sin egen myndighet. Det var inte Al Jazeeras stjärnreporter Shireen Abu Aqleh. Det krävs också fysiskt mod, mental styrka och uppbackning från hemmaredaktionen för att rapportera på plats, mitt under öppna väpnade konfrontationer på av Israel ockuperat område på Västbanken. Detta mod hade Shireen Abu Aqleh, som sköts ihjäl av en prickskytt mitt i sin gärning på onsdagen, medan hon bevakade det spända läget i flyktinglägret Jenin på Västbankens norra del. Reporters död chockade miljoner tittare världen över, allra mest palestinier som följt hennes rapportering i Al Jazeera i två årtionden. Hör SR:s reporter Samar Hadrous berätta i Studio Ett om hur hennes röst fanns ständigt närvarande i människors hem.

Den amerikansk-palestinska kristna reportern var ett mycket känt ansikte. Den dag hon sköts ihjäl bar hon hjälm och en skyddsväst som det stod PRESS på. Hon träffades med ett enda skott under sin hjälm, medan en kollega skadades. Den som avlossade skottet mot Shireen Abu Aqleh siktade av allt att döma för att döda.

Det finns många bakomliggande orsaker till varför flyktinglägret i Jenin, som ligger utanför en stad med samma namn, har blivit en symbol för palestinsk militans på Västbanken. Det är ett läger dit president Mahmoud Abbas inte vågar åka. Från detta läger tros åtskilliga dödliga attacker mot israeliska mål ha utgått. Nyligen högtidlighöll palestinska Islamiska jihad minnet av slaget om Jenin 2002. I april detta år hade israeliska ockupationsstyrkor stormat lägret och hållit det belägrat i tio dagar under den andra, väpnade palestinska intifadan, då Ariel Sharon var Israels premiärminister.

Det dödande skottet mot Al Jazeeras stjärnreporter igår får mig att tänka hur det var att ta sig till Jenin i maj 2002, efter det att flyktinglägret stått i blickpunkten i internationella medier en tid. För att komma in i flyktinglägret, sedan belägringen hävts, fick två färdkamrater och jag först gå fots åtskilliga hundra meter från en israelisk vägspärr längs en dammig väg in till staden Jenin, där vi hoppade in i en bil som tog oss till det raserade lägret. ”Håll händerna utåt väl synliga så att soldaterna vid vägspärren ser att ni inte bär på något och gå mitt på vägen”, rådde oss Jerusalempalestinier som kört oss fram till vägspärren, men som inte själva fick passera den.

För 20 år sedan hördes många krav på en oberoende utredning av belägringen av Jenin. FN:s dåvarande sändebud Terje Rød-Larsen beskrev förödelsen som fruktansvärd. En annan FN-tjänsteman som jag intervjuade vid denna tid vittnade om ”respektlöshet för mänskliga rättigheter”, när liklukten spred sig över ruinhögarna sedan israeliska ockupationsstyrkor i dagar hindrat invånare från att gräva fram och begrava döda kroppar.

Men någon oberoende utredning ägde aldrig rum, trots att slaget om Jenin 2002 mellan israeliska ockupationsstyrkor och militanta palestinska grupper under några blodiga dagar varit en förstasidesnyhet världen över. Jag minns mötet i lägret för två decennier sedan med en palestinsk kvinna, som var trött på journalister och hjälparbetare. ”Hit har det kommit hundratals eller kanske tusentals journalister. Vi har gett våra vittnesmål om vad som hände under den israeliska belägringen. Men vad har det hjälpt oss? Ingen har gjort något för att hjälpa oss att bygga upp våra hus igen”, sade hon upprörd.

Det kusliga, kunde jag konstatera i reportaget från Jenin i Svenska Dagbladet, var att det internationella samfundet lyste med sin frånvaro. Frågan om vem som skulle återuppbygga raserade hem hade kört fast i diskussioner mellan FN-organet Unrwa och Förenade Arabemiraten, berättade invånare i lägret. Sedan Israel vägrat släppa in en FN-kommission i Jenin 2002 hade också världens medier vänt sina blickar åt andra håll. I Jenin några veckor efter förödelsen såg vi barn klättra omkring på livsfarliga ruinhögar som kunde dölja icke detonerad ammunition. Men där fanns inga räddningsarbetare från något europeiskt land, inga blå FN-flaggor eller medarbetare från Internationella Rödakorskommittén. Den enda utlänning vi träffade i lägret var en irländska från en internationell aktivistorganisation. När mediestormarna dragit vidare i andra riktningar, satt utblottade invånare kvar på de söndersmulade betonghögarna av det som en gång varit deras hem.

Bortglömda invånare och brist på ansvarsutkrävande enligt internationella normer skapar jordmån för militanta grupperingar. Nu gäller det att hålla i kraven på en genuint oberoende utredning för att få fram sanningen och ställa de skyldiga till svars för en reporters död – och visa att internationella normer gäller även på ockuperat palestinskt område. Bidenadministrationen har krävt en utredning som går till botten med den palestinsk-amerikanska reporterns död. ”Her death is an affront to media freedom everywhere”, skrev en talesman för State Department i Washington på Twitter. Kravet på en oberoende utredning har också framförts av USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield, som själv träffat Shireen Abu Aqleh.

Men när USA, samma dag som Shireen Abu Aqlehs kista fördes i hederskortege till presidentpalatset i Ramallah, tillkännagav att Israel är kapabelt att genomföra en oberoende utredning, avfärdades det omedelbart av den palestinska myndigheten och president Mahmoud Abbas. Från palestinsk sida vägrar man att överlämna den dödande kulan till israelerna. ”Vi kommer att vända oss direkt till internationella samfundet”, förklarade president Abbas.

Israels försvarsminister Benny Gantz hävdar att det inte går att fastställa om Shireen Abu Aqleh sköts av en palestinska eller israelisk kula. Det fanns stridande palestinier i lägret när Abu Aqleh sköts ihjäl. Men chefen för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, Hagai El Ad, och hans organisation har presenterat en karta som ger vid handen att reportern befann sig utom skotthåll från dem. Ögonvittnen hävdar med bestämdhet att hon sköts av en israelisk prickskytt. Att New York Times i en rubrik beskrev hennes död i passivum – att ”hon dog”, istället för att ”hon sköts i huvudet” – tolkas som ett sätt att lägga dimridåer över verkligheten.

Enligt det palestinska journalistförbundet har nära 50 palestinska journalister dödats av Israel sedan 2000. Den 51-åriga kristna amerikansk-palestinska reportern var givetvis medveten om riskerna.

Den dödade reporterns kropp förs till ett bårhus i Jenin. Skärmdump från Al Jazeera.

Youssef Cherif, chef för Colombia University Centers i Tunis, skriver om hennes betydelse i en tweet: ”One of the most popular media figures in the Arab world. Generations grew up learning about Palestine from Shereen. In a way, she was the face of Palestine. What a tragedy. Allah yarhamha [Må Gud förbarma sig över henne]”.

Men han argumenterar också för att västvärldens sätt att nonchalera israelisk ockupationspolitik mot palestinierna, medan västmakter ger ukrainska försvarsstyrkor militär uppbackning mot den ryska invasionen, är en förklaring till att så många människor i Mellanöstern och Nordafrika stöder Putin. Youssef Cherif beskriver denna utbredda syn på de dubbla måttstockarna under rubriken: Nordafrika: Till Putin med kärlek (Norte de África: para Putin ’con amor’). Artikeln, för European Institute the Mediterranean, IMED, är publicerad på spanska. Här kommer min grova översättning av några stycken:

”Faktum är att en majoritet av befolkningen i MENA-regionen inte alls har svårt att jämföra Ukraina med Palestina: precis som i Ukraina handlar det om ockupation eller militär belägring (utförd av Israel) mot ett annat territorium (det palestinska) och (palestinskt) krav på självstyre. Det förekommer också att några palestinska grupper organiserar terrorkampanjer (vilka för många nordafrikaner i viss mån påminner om ukrainarnas motstånd mot Ryssland).”

Även om omfattningen av det ryska angreppet mot Ukraina är större, fortsätter Youssef Cherif, leder situationen ”tankarna till de tillfällen då Israel satt in sitt flygvapen och sina marktrupper mot palestinska städer. Men västvärlden berömmer i allmänhet ukrainarna och fördömer istället palestinierna, och medan de kritiserar Ryssland, framför de nästan ingen kritik mot Israel alls. Denna dikotomi är nordafrikanerna väl medvetna om.”

Denna dikotomi bidrog Shireen Abu Aqleh till att balansera. Hon har förklarat sin livsgärning med orden: ”Jag valde att bli journalist för att vara nära människor. Det är kanske inte så lätt att förändra verkligheten men jag kunde åtminstone göra deras röster hörda för världen”.

Nu måste andra ta vid efter henne.