Pressfrihet

En stjärnreporters död i Jenin – och minnen av en belägring

Shireen Abu Aqleh, 1971–2022.

En palestinsk reporter med trovärdigheten i behåll kan inte vara okritisk till sin egen myndighet. Det var inte Al Jazeeras stjärnreporter Shireen Abu Aqleh. Det krävs också fysiskt mod, mental styrka och uppbackning från hemmaredaktionen för att rapportera på plats, mitt under öppna väpnade konfrontationer på av Israel ockuperat område på Västbanken. Detta mod hade Shireen Abu Aqleh, som sköts ihjäl av en prickskytt mitt i sin gärning på onsdagen, medan hon bevakade det spända läget i flyktinglägret Jenin på Västbankens norra del. Reporters död chockade miljoner tittare världen över, allra mest palestinier som följt hennes rapportering i Al Jazeera i två årtionden. Hör SR:s reporter Samar Hadrous berätta i Studio Ett om hur hennes röst fanns ständigt närvarande i människors hem.

Den amerikansk-palestinska kristna reportern var ett mycket känt ansikte. Den dag hon sköts ihjäl bar hon hjälm och en skyddsväst som det stod PRESS på. Hon träffades med ett enda skott under sin hjälm, medan en kollega skadades. Den som avlossade skottet mot Shireen Abu Aqleh siktade av allt att döma för att döda.

Det finns många bakomliggande orsaker till varför flyktinglägret i Jenin, som ligger utanför en stad med samma namn, har blivit en symbol för palestinsk militans på Västbanken. Det är ett läger dit president Mahmoud Abbas inte vågar åka. Från detta läger tros åtskilliga dödliga attacker mot israeliska mål ha utgått. Nyligen högtidlighöll palestinska Islamiska jihad minnet av slaget om Jenin 2002. I april detta år hade israeliska ockupationsstyrkor stormat lägret och hållit det belägrat i tio dagar under den andra, väpnade palestinska intifadan, då Ariel Sharon var Israels premiärminister.

Det dödande skottet mot Al Jazeeras stjärnreporter igår får mig att tänka hur det var att ta sig till Jenin i maj 2002, efter det att flyktinglägret stått i blickpunkten i internationella medier en tid. För att komma in i flyktinglägret, sedan belägringen hävts, fick två färdkamrater och jag först gå fots åtskilliga hundra meter från en israelisk vägspärr längs en dammig väg in till staden Jenin, där vi hoppade in i en bil som tog oss till det raserade lägret. ”Håll händerna utåt väl synliga så att soldaterna vid vägspärren ser att ni inte bär på något och gå mitt på vägen”, rådde oss Jerusalempalestinier som kört oss fram till vägspärren, men som inte själva fick passera den.

För 20 år sedan hördes många krav på en oberoende utredning av belägringen av Jenin. FN:s dåvarande sändebud Terje Rød-Larsen beskrev förödelsen som fruktansvärd. En annan FN-tjänsteman som jag intervjuade vid denna tid vittnade om ”respektlöshet för mänskliga rättigheter”, när liklukten spred sig över ruinhögarna sedan israeliska ockupationsstyrkor i dagar hindrat invånare från att gräva fram och begrava döda kroppar.

Men någon oberoende utredning ägde aldrig rum, trots att slaget om Jenin 2002 mellan israeliska ockupationsstyrkor och militanta palestinska grupper under några blodiga dagar varit en förstasidesnyhet världen över. Jag minns mötet i lägret för två decennier sedan med en palestinsk kvinna, som var trött på journalister och hjälparbetare. ”Hit har det kommit hundratals eller kanske tusentals journalister. Vi har gett våra vittnesmål om vad som hände under den israeliska belägringen. Men vad har det hjälpt oss? Ingen har gjort något för att hjälpa oss att bygga upp våra hus igen”, sade hon upprörd.

Det kusliga, kunde jag konstatera i reportaget från Jenin i Svenska Dagbladet, var att det internationella samfundet lyste med sin frånvaro. Frågan om vem som skulle återuppbygga raserade hem hade kört fast i diskussioner mellan FN-organet Unrwa och Förenade Arabemiraten, berättade invånare i lägret. Sedan Israel vägrat släppa in en FN-kommission i Jenin 2002 hade också världens medier vänt sina blickar åt andra håll. I Jenin några veckor efter förödelsen såg vi barn klättra omkring på livsfarliga ruinhögar som kunde dölja icke detonerad ammunition. Men där fanns inga räddningsarbetare från något europeiskt land, inga blå FN-flaggor eller medarbetare från Internationella Rödakorskommittén. Den enda utlänning vi träffade i lägret var en irländska från en internationell aktivistorganisation. När mediestormarna dragit vidare i andra riktningar, satt utblottade invånare kvar på de söndersmulade betonghögarna av det som en gång varit deras hem.

Bortglömda invånare och brist på ansvarsutkrävande enligt internationella normer skapar jordmån för militanta grupperingar. Nu gäller det att hålla i kraven på en genuint oberoende utredning för att få fram sanningen och ställa de skyldiga till svars för en reporters död – och visa att internationella normer gäller även på ockuperat palestinskt område. Bidenadministrationen har krävt en utredning som går till botten med den palestinsk-amerikanska reporterns död. ”Her death is an affront to media freedom everywhere”, skrev en talesman för State Department i Washington på Twitter. Kravet på en oberoende utredning har också framförts av USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield, som själv träffat Shireen Abu Aqleh.  

Men när USA, samma dag som Shireen Abu Aqlehs kista fördes i hederskortege till presidentpalatset i Ramallah, tillkännagav att Israel är kapabelt att genomföra en oberoende utredning, avfärdades det omedelbart av den palestinska myndigheten och president Mahmoud Abbas. Från palestinsk sida vägrar man att överlämna den dödande kulan till israelerna. ”Vi kommer att vända oss direkt till internationella samfundet”, förklarade president Abbas.

Israels försvarsminister Benny Gantz hävdar att det inte går att fastställa om Shireen Abu Aqleh sköts av en palestinska eller israelisk kula. Det fanns stridande palestinier i lägret när Abu Aqleh sköts ihjäl. Men chefen för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, Hagai El Ad, och hans organisation har presenterat en karta som ger vid handen att reportern befann sig utom skotthåll från dem. Ögonvittnen hävdar med bestämdhet att hon sköts av en israelisk prickskytt. Att New York Times i en rubrik beskrev hennes död i passivum – att ”hon dog”, istället för att ”hon sköts i huvudet” – tolkas som ett sätt att lägga dimridåer över verkligheten.

Enligt det palestinska journalistförbundet har nära 50 palestinska journalister dödats av Israel sedan 2000. Den 51-åriga kristna amerikansk-palestinska reportern var givetvis medveten om riskerna.

Den dödade reporterns kropp förs till ett bårhus i Jenin. Skärmdump från Al Jazeera.

Youssef Cherif, chef för Colombia University Centers i Tunis, skriver om hennes betydelse i en tweet: ”One of the most popular media figures in the Arab world. Generations grew up learning about Palestine from Shereen. In a way, she was the face of Palestine. What a tragedy. Allah yarhamha [Må Gud förbarma sig över henne]”.

Men han argumenterar också för att västvärldens sätt att nonchalera israelisk ockupationspolitik mot palestinierna, medan västmakter ger ukrainska försvarsstyrkor militär uppbackning mot den ryska invasionen, är en förklaring till att så många människor i Mellanöstern och Nordafrika stöder Putin. Youssef Cherif beskriver denna utbredda syn på de dubbla måttstockarna under rubriken: Nordafrika: Till Putin med kärlek (Norte de África: para Putin ’con amor’). Artikeln, för European Institute the Mediterranean, IMED, är publicerad på spanska. Här kommer min grova översättning av några stycken:

”Faktum är att en majoritet av befolkningen i MENA-regionen inte alls har svårt att jämföra Ukraina med Palestina: precis som i Ukraina handlar det om ockupation eller militär belägring (utförd av Israel) mot ett annat territorium (det palestinska) och (palestinskt) krav på självstyre. Det förekommer också att några palestinska grupper organiserar terrorkampanjer (vilka för många nordafrikaner i viss mån påminner om ukrainarnas motstånd mot Ryssland).”

Även om omfattningen av det ryska angreppet mot Ukraina är större, fortsätter Youssef Cherif, leder situationen ”tankarna till de tillfällen då Israel satt in sitt flygvapen och sina marktrupper mot palestinska städer. Men västvärlden berömmer i allmänhet ukrainarna och fördömer istället palestinierna, och medan de kritiserar Ryssland, framför de nästan ingen kritik mot Israel alls. Denna dikotomi är nordafrikanerna väl medvetna om.”

Denna dikotomi bidrog Shireen Abu Aqleh till att balansera. Hon har förklarat sin livsgärning med orden: ”Jag valde att bli journalist för att vara nära människor. Det är kanske inte så lätt att förändra verkligheten men jag kunde åtminstone göra deras röster hörda för världen”.

Nu måste andra ta vid efter henne.

Khashoggis förfärliga död – och dess vidare betydelse

Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011. Foto: Per Luthander

Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011. Foto: Per Luthander

Texten är uppdaterad, senast den 21 oktober 2018..

Första gången jag träffade Jamal Khashoggi var på hans dåvarande kontor, högst uppe i den 99 våningar höga Kingdom Center, den saudiska huvudstadens landmärke. Det var i mars 2011, när den arabiska våren fått Tunisiens och Egyptens diktatorer på fall och då protester rasade i Saudiarabiens grannländer Jemen och Bahrain. Jamal Khashoggi var vid denna tid en central och aktad spelare, en rikemansson och journalist som kände alla viktiga personer i kungariket.

Han hade arbetat under den förre underrättelsechefen prins Turki Al Faisal. Innan dess hade han bevakat saudisk mujaheddin i Afghanistan som journalist, där han också intervjuat Usama bin Ladin (medan denne ännu var en saudisk nationalhjälte som bekämpade Sovjetockupanter, innan han bildat al-Qaida).

Då bilden ovan togs, medan jag intervjuade Khashoggi som dåvarande korrespondent för Svenska Dagbladet, jobbade han i ett medieimperium ägt av Mellanösterns vid den tiden rikaste man, prins al-Waleed bin Talal. Khashoggi kritiserade vid detta tillfälle oförväget de saudiska myndigheterna för att de inte körde över de ultrakonservativa islamiska rättslärda, wahhabiterna, som satte skräck i människor på gatorna. Han ville se sociala reformer – något han också stod fast vid när han gick i exil 2017. Men han ville också se politiska reformer. När jag mötte honom i Istanbul i februari 2018 kritiserade han den nye kronprinsen Mohammed bin Salman för att spärra in fredliga reformister.

En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

Nu, när de makabra detaljerna kring det misstänkta mordet av denna tidigare insiderman i den saudiska regimen rullas upp, kan jag inte låta bli att fundera över hur de som planerade, liksom de som genomförde, det av allt att döma överlagda mordet tänkte.

Vi får kanske aldrig veta hela sanningen. Inte heller är det säkert att befälsordningen, från den som fattade beslutet om att röja Khashoggi ur vägen till dem som genomförde dådet i Istanbul, kommer att klarläggas och offentliggöras.

Vi kan däremot konstatera att det saudiska generalkonsulatet i Istanbul med all säkerhet varit buggat, trots att det strider mot Wienkonventionen eftersom konsulatet är saudiskt territorium. De turkiska brottsutredarna har släppt information undan för undan, varmed saudiska bortförklaringar om att Khashoggi ska ha lämnat konsulatet frivilligt har smulats sönder. Turkiska åklagare har hållit världens medier varma dag efter dag – förutom Saudilojala medier som beskyllt turkarna för att fara med osanning. Händelserna skakar också Washington, där president Trump och svärsonen/rådgivaren Kushner har bundit sin Mellanösternpolitik hårt vid två personer i Riyadh: den åldrige kung Salman och hans unge son, kronprins Mohammed bin Salman.

Mina egna senaste kommentarer för olika medier i denna fråga hittar ni på andra sidor på denna sajt, eller via länkar nedan:

20 oktober: Nu ökar rädslan bland prinsens närmaste Intervjuad i Svenska Dagbladet av Maria Carling om följdverkningarna av att Saudiarabien officiellt har erkänt att Khashoggi dödades på konsulatet. Men medgivandet är motsägelsefullt och leder bara till nya frågor. Under ytan finns också vetskapen om att många inom etablissemanget tycker att kronprinsen driver kungariket i fördärvet. Men de vågar inte uttrycka sin kritik offentligt.

19 oktober: Skulle misstanken stärkas om att kronprins MBS har beordrat mordet på Khashoggi kommer det att stänka ned även Trumps svärson Kushner (Kommenterar dramat USA-Saudiarabien-Turkiet i Studio ett; hör inslaget cirka 30 minuter in i sändning. Där hörs även Patrick El-Cheikh från Svensk-saudiska affärsrådet)

17 oktober: Många frågor men bara anonyma läckor ger svar ( för TT, här i Sydsvenskans version, tillsammans med Paul T Levin, chef för SUITS vid Stockholms universitet)

16 oktober: Mordet på Khashoggi var till för att statuera exempel och skrämma andra oliktänkande till tystnad (SVT Kulturnyheterna, reporter Mattias Dellert)

12 oktober: Med sina kritiska kommentarer har Khashoggi stört makten i Riyadh (SVT Aktuellt)

11 oktober: Surrealistisk rysare kan bli kris för Trump (för TT, här i Svenska Dagbladets version)

11 oktober: Ännu ingen spår av försvunnen saudisk journalist (P1 Morgon, tillsammans med Cecilia Uddén)

9 oktober: Försvinnandet ger kalla kårar – och besvär för Trump (min artikel i Svenska Dagbladet, Kultur, inklusive citat från mina möten med honom, först i Riyadh i mars 2011, och senast i Istanbul i år).

Misstankarna om ett överlagt och bestialiskt mord på en avhoppad, tidigare regimlojalist som stod i begrepp att gifta sig, och som bara behövde dokument på att han var frånskild för att det skulle kunna ske, sänder kalla kårar till saudiska reformister, skrev jag i SvD.

I den kritik som Jamal Khashoggi framförde mot Riyadh pekade han på hur repressionen under kronprins Mohammed bin Salman hade blivit “outhärdlig” och hur kronprinsen genom att fängsla fredliga reformister visat att han inte menade allvar med sitt tal om reform. Den uppfattningen gav också Khashoggi uttryck för när jag träffade honom senast på en konferens i Istanbul i februari 2018 (se min artikel i SvD).

Han förde i sina kolumner i Washington Post och i intervjuer tydligt fram sin uppfattning att det inte går att demokratisera arabvärlden utan att ge politisk islam, främst Muslimska brödraskapet (MB), en roll. Denna, hans välgrundade mening, rymde också sympatier för MB. "Det kan aldrig bli politiska reformer och demokrati i något arabland om man inte accepterar att politisk islam är en del av det", skrev han i Washington Post. 

Var han också ledare för en saudisk gren av Muslimska brödraskapet, vilket somliga gör gällande? “Om så var fallet vet jag inte, det tror jag inte och det har jag aldrig hört”, säger dissidentkällor från Arabiska halvön som jag har talat med. Men det hävdar John R Bradley, en av Khashoggis tidigare kolleger på tidningen Arab News, i en mycket läsvärd artikel i The Spectator, Death of a Dissident.

Khashoggis önskan om reformer omfattade i alla händelser även andra än Muslimska brödraskapet. När jag mötte honom senast, i Istanbul, talade han med förtrytelse om hur kronprinsen spärrade in de reformister han borde ha gjort till sina allierade, som de kvinnoaktivister som i åratal kämpat för jämställdhet.

"Jag förstår inte varför han måste gå så hårt fram. 95 procent av de gripna är reformister", sade han om den unge kronprinsen.

Trump ser ut att sluta upp bakom Saudiarabien även nu, i tron att det behövs diktaturer i arabvärlden, dels för amerikansk vapenexport, dels för att bekämpa Iran. Men Khashoggi hade en annan mening och kunde nå amerikanska beslutsfattare via sina kolumner i Washington Post. Men nu har hans röst tystnat – och få arabiska intellektuella kan nå en västerländsk elit på samma sätt, med tyngden hos en tidigare insider och den stilistiska förmågan hos en god skribent.

Den palestinsk-libanesiske kolumnisten Rami Khouri sätter det misstänkta mordet i ett vidare perspektiv. Han skriver i sin senaste kolumn, som syndikeras av Agence Global och som jag bara kan citera brottstycken av, att vi inte får glömma de tiotusentals arabiska män och kvinnor som har fängslats, torterats och i vissa fall också dödats av sina egna regeringar eller inhemska politiska rörelser – ofta på grund av som “brott” eller “säkerhetshot” som att de har sagt sin mening, även om den inte råkar falla de egna makthavarna i smaken, eller för att de har vägrat bli megafoner för sina regeringar.

Det är många demokratiaktivister från flera arabiska länder som nu känner det iskalla vinddraget från konsulatet i Istanbul.

Det misstänkta mordet på Khashoggi förtjänar all internationell uppmärksamhet, betonar Rami Khouri. Men det räcker inte, fortsätter han och ber oss att sluta upp bakom de arabiska män och kvinnor som kräver frihet i sina hemländer, något de förmenas av sina egna regeringar som stöds av USA och andra västländer:

Yet this attention will remain transient, deeply flawed, and lacking credibility if it does not translate into a more serious effort to join hands with brave Arab men and women across our region who continue to struggle for the freedoms, rights, and basic dignities that are denied to us by those very governments that the U.S. and other world powers support almost absolutely.   

Dramat i Istanbul borde bli en vändpunkt i omvärldens syn på arabvärlden, menar Khouri och understryker att den rättighet som i första hand har förvägrats medborgare i arabvärlden är rätten till yttrandefrihet.

It is telling that many reforms across the Arab region in administrative, commercial, judicial, educational, gender, and, even occasionally, security sectors have not touched the home-based Arab mass media, which remains under the licensing and legal thumbs of governments and security agencies.

Det för oss tillbaka till den i stort sett kidnappade eller krossade arabiska våren – och människors krav på bröd, frihet och social rättvisa.

Låt oss inte heller glömma att det undertryckta kravet på yttrandefrihet också gäller för Turkiet, där så många journalister har fängslats, varav några är dömda till livstid på bisarra grunder, medan andra starka profiler från civilsamhället, liksom politiker, hålls kvar i häkte utan att veta varför eller är dömda på godtyckliga grunder.

Men till sist ännu en minnesbild av Jamal Khashoggi, så som jag och min man Per Luthander mötte honom i mars 2011, högt där uppe på 99:e våningen i Riyadh.

Tillägg den 20 oktober:

Så har till sist även Saudiarabien erkänt att Khashoggi är död, samtidigt som man officiellt rentvår kronprins Mohammed bin Salman från all inblandning – något ingen seriös bedömare tror på, eftersom Saudiarabien under MbS egenmäktiga styre inte ger underrättelsetjänsten frihet att skicka femton man, inklusive en rättsläkare och nära medarbetare till kronprinsen, till ett konsulat i Istanbul när en dissident har ett bokat möte där. Dessutom väcker det bara nya frågor: Var är kroppen? Varför hävdade kronprinsen tidigare att Khashoggi lämnade konsulatet som en fri man? Vilka underrättelser har Turkiet delat med sig av till exempelvis CIA?

Khashoggi kommer i en arabisk kontext att bli ihågkommen som en martyr av sina anhängare. Även om många håller tyst om det idag, av rädsla för sin egen säkerhet.


IMG_3059.JPG

Jamal Khashoggi. Foto: Per Luthander

Şahin Alpay tvingas stanna i häkte

I 14 månader har Şahin Alpay suttit häktad. Igår, som först, ställdes han inför rätta. Läs hans starka försvarstal i SvD. Liksom en tidigare vädjan från hans svenska statsvetarkolleger. 

Foto: P24

Foto: P24

Ikväll, tisdag, kom domarnas preliminära utslag från rättssalen i Silivrifängelset, som ligger nära två timmars resa från Istanbuls centrum: Şahin Alpay hålls kvar i häkte. Nästa rättegångsdatum är utsatt till den 8 december – alltså mer än 16 månader efter det att han greps i slutet av juli 2016. Det är en outhärdligt lång väntan för en fridsam 73-årig statsvetare, kolumnist och sekulär liberal, som vet att han är oskyldig till inblandning i ett kuppförsök som tillskrivs den islamiska Gülenrörelsens hemliga gren. 

I sitt försvarstal tar han med emfas avstånd från denna rörelse och militärkupper. 

Jag började bli desillusionerad vad gäller Gülen-rörelsen vid militärkuppsförsöket den 15 juli 2016. Jag måste erkänna att jag inte var medveten om att rörelsen hade en mörk sida som var inblandad i olagligheter. I vilken utsträckning rörelsen och dess medlemmar har varit inblandade i det misslyckade kuppförsöket kommer med all säkerhet att bli klarlagt när de har utretts rättsligt. Indikationerna på att Gülen-medlemmar i någon mån har varit inblandade i 15 juli-kuppförsöket har dock chockerat mig såsom varande en liberal demokrat som har försvarat civila regeringar hela mitt liv, som har skrivit kritiskt om militärkupper och militärt förmyndarskap.

I förra veckan skrev jag om en annan skådeprocess i Silivrifängelsets rättssal. Då var jag rättegångsobservatör där tillsammans med Right Livelihood-stiftelsen, något jag redogjort för i DN Kultur: Nu trappas kriget mot Turkiets medier upp. Då gällde det fem journalister från tidningen Cumhuriyet som också får sitta kvar i fängelset i väntan på domslut, som kanske kan komma vid nästa tillfälle den 25 september. 

Rättsprocessen mot alla dessa namnkunniga journalister berör varje vän av Europakonventionens respekt för yttrandefrihet och rättsstatens principer. Turkiet borde som medlem av Europarådet genast släppa Şahin Alpay och journalisterna från Cumhuriyet. Om inte, måste Europadomstolen skyndsamt ta upp dessa mål.  

Şahin Alpays fall berör mig inte bara rent principiellt utan även på ett personligt plan. Şahin är min vän sedan många år, liksom han är många andra svenskars vän. Åtalshotet mot honom är ännu längre än för Cumhuriyet-journalisterna, trots att åtalsgrunderna är bisarra i samtliga dessa fall. För Alpays del handlar det om tidningsartiklar som han publicerade helt legalt åren 2013–2014. Åklagaren yrkar på tre gånger livstid plus ytterligare år i fängelse för Şahin Alpay – hur nu det ska gå till efter tre gånger livstid?.

Han sitter i Silivrifängelsets högriskavdelning tillsammans med två fångar som han inte har något gemensamt med. Han får läsa böcker från fängelsets bibliotek och kan beställa frukt från kantinen. Men han kan bara gå ut på en rastgård med höga murar en timme varje dag och han har bara besöksdag en gång i veckan. Han får då bara ta emot besök av sina advokater och de närmaste familjemedlemmarna – och oftast med en glasruta emellan. "Kontaktbesök" med familjemedlemmar är bara tillåtna en gång i månaden. Och det är alltid övervakade besök.

Det är en också lång resa till Silivrifängelset som familjen och advokaterna måste göra varje vecka, resor som tär även på dem. Men familjemedlemmarna måste orka när de häktade inte får ta emot besök av några vänner eller släktingar utanför den närmaste kretsen. På så vis drabbar godtyckliga frihetsberövanden i Turkiet många fler än bara de häktade, som sitter inspärrade på grunder som är lika spröda som en turkisk filodeg.