Just sett SVT:s mycket välgjorda helkväll om Berlinmurens fall, die Wende, MauerFall30 – med Ingrid Thörnqvists många återblickar, intressanta studiosamtal, gamla reportageinslag och klipp från dramadokumentärer – som lokföraren som tog risken att spränga sitt tåg genom ett hinder mellan Öst- och Väst-Berlin. Den här kvällen tänker man ändå särskilt på dem som sköts ihjäl under flyktförsöken, när de förgäves sökte ta sig till friheten i väst.
I vår familj har vi starka minnen av die Wende, genom tyska vänner och släkt. En av våra tyska vänner blev förrådd under ett flyktförsök från DDR och genomled några år i fängelse innan han blev "utköpt" till väst.
Så den här kvällen passerar minnena revy. Som jag skrev i ett blogginlägg nedan upplevde vi murens fall på plats i Berlin för 30 år sen. Ett och ett halvt år senare, månaderna före den formella återföreningen hösten 1991, hyrde vi en husbil för att resa med våra småpojkar kors och tvärs över öppningarna i den järnridå, som ännu inte var nedmonterad mellan Öst- och. Västtyskland. Vi klättrade upp i övergivna bevakningstorn och såg DDR-polisens Trabi bli omkörda av BMW och Mercedes.

En och annan DDR-nostalgiker träffade vi också på det som ännu var östsidan, om än bara till namnet. Men mest ändå människor med hopp om framtiden. Det fanns mer framtidshopp då än vad det gör idag, 30 år senare. Arvet från 1989 hade kunnat förvaltas bättre – något författaren och förra DN-journalisten Annika Ström Melin visar i sin bok Världen sedan 1989 (Natur. & Kultur).

En av sönerna gräver i sanden nedanför ett övergivet bevakningstorn på östsidan. I bakgrunden löper järnridån. Maj 1991.

Uniformsdelar från det kalla kriget – nu som souvenirer. Foto: Thomas Feiereis/Flickr

På pricken för 30 år sedan, en fredag förmiddag, klev vi – min man, vår förstfödde son och jag – på tåget till Berlin för att uppleva murens fall. Redan när tåget rullade in i Öst-Berlin på lördagmorgonen märktes att inget var som förr. DDR fanns fortfarande, men kommunistsystemens dödsryckningar hade börjat. Längs perrongerna gick östtysk säkerhetspoliser med sina stegar och schäferhundar som förr – men de använda dem inte. Istället såg de vilsna ut.

Från Berlins västsida kunde man se hur unga människor satt uppflugna på muren och hamrade ned den bit för bit, medan östberlinare strömmade in genom muröppningarna för att tas emot med 100 DM i Begrüssungsgeld (välkomstgåva). Framåt kvällen vandrade de hem igen, med välfyllda kassar och ofta med stora tvättmedelspaket i händerna.
Jag är glad att äldste sonen också fick vara med om världshistoria – i sin barnvagn.

Några månader tidigare var han med oss i det forna Jugoslavien. Där vandrade vi över bron i Mostar, snart skulle förstöras i det Bosniekrig som ännu inte brutit ut. Och där hörde vi Kroatiens blivande president, extremnationalisten och. HDZ-ledare Franjo Tudjman, hålla ett brandtal på ett torg i centrala Zagreb. Jag förstod inte många ord av talet, men av hans tonläge och åhörarnas reaktioner framgick att det var illavarslande.

Men att Jugoslaviens sönderfall skulle bli så blodigt och förödande kunde vi inte. ana där och då, på torget i Zagreb.

Några smarta telefoner fanns inte på den tiden, så dessvärre har jag inga privata bilder från dessa ögonblick när historien tog en ny vändning.

30 år efter Berlinmurens fall passerar minnen revy

För 30 år sedan såg vi Berlinmuren knackas ned