På pricken för 30 år sedan, en fredag förmiddag, klev vi – min man, vår förstfödde son och jag – på tåget till Berlin för att uppleva murens fall. Redan när tåget rullade in i Öst-Berlin på lördagmorgonen märktes att inget var som förr. DDR fanns fortfarande, men kommunistsystemens dödsryckningar hade börjat. Längs perrongerna gick östtysk säkerhetspoliser med sina stegar och schäferhundar som förr – men de använda dem inte. Istället såg de vilsna ut.
Från Berlins västsida kunde man se hur unga människor satt uppflugna på muren och hamrade ned den bit för bit, medan östberlinare strömmade in genom muröppningarna för att tas emot med 100 DM i Begrüssungsgeld (välkomstgåva). Framåt kvällen vandrade de hem igen, med välfyllda kassar och ofta med stora tvättmedelspaket i händerna.
Jag är glad att äldste sonen också fick vara med om världshistoria – i sin barnvagn.
Några månader tidigare var han med oss i det forna Jugoslavien. Där vandrade vi över bron i Mostar, snart skulle förstöras i det Bosniekrig som ännu inte brutit ut. Och där hörde vi Kroatiens blivande president, extremnationalisten och. HDZ-ledare Franjo Tudjman, hålla ett brandtal på ett torg i centrala Zagreb. Jag förstod inte många ord av talet, men av hans tonläge och åhörarnas reaktioner framgick att det var illavarslande.
Men att Jugoslaviens sönderfall skulle bli så blodigt och förödande kunde vi inte. ana där och då, på torget i Zagreb.
Några smarta telefoner fanns inte på den tiden, så dessvärre har jag inga privata bilder från dessa ögonblick när historien tog en ny vändning.