Just sett SVT:s mycket välgjorda helkväll om Berlinmurens fall, die Wende, MauerFall30 – med Ingrid Thörnqvists många återblickar, intressanta studiosamtal, gamla reportageinslag och klipp från dramadokumentärer – som lokföraren som tog risken att spränga sitt tåg genom ett hinder mellan Öst- och Väst-Berlin. Den här kvällen tänker man ändå särskilt på dem som sköts ihjäl under flyktförsöken, när de förgäves sökte ta sig till friheten i väst.
I vår familj har vi starka minnen av die Wende, genom tyska vänner och släkt. En av våra tyska vänner blev förrådd under ett flyktförsök från DDR och genomled några år i fängelse innan han blev "utköpt" till väst.
Så den här kvällen passerar minnena revy. Som jag skrev i ett blogginlägg nedan upplevde vi murens fall på plats i Berlin för 30 år sen. Ett och ett halvt år senare, månaderna före den formella återföreningen hösten 1991, hyrde vi en husbil för att resa med våra småpojkar kors och tvärs över öppningarna i den järnridå, som ännu inte var nedmonterad mellan Öst- och. Västtyskland. Vi klättrade upp i övergivna bevakningstorn och såg DDR-polisens Trabi bli omkörda av BMW och Mercedes.

En och annan DDR-nostalgiker träffade vi också på det som ännu var östsidan, om än bara till namnet. Men mest ändå människor med hopp om framtiden. Det fanns mer framtidshopp då än vad det gör idag, 30 år senare. Arvet från 1989 hade kunnat förvaltas bättre – något författaren och förra DN-journalisten Annika Ström Melin visar i sin bok Världen sedan 1989 (Natur. & Kultur).

En av sönerna gräver i sanden nedanför ett övergivet bevakningstorn på östsidan. I bakgrunden löper järnridån. Maj 1991.