Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson skriver under rubriken Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna om vår tids mest hyllade skönlitteratur, om hur den skildrar ett medelklassliv av en medelklassförfattare för en medelkasspublik.

Den litteraturen förtjänar sin plats. Men Karin Pettersson sätter samtidigt fingret på varför mycket av den nyskrivna svenska skönlitteraturen förefaller mig så slätstruken. Jag läser hellre en cynisk betraktelse över människans tillstånd av Maupassant eller Balzac, ännu en stor amerikansk roman av Joyce Carol Oates, något med oavbrutet oväntade vändningar av fransk-marockanska Leïla Slimani, en gåtfull novell av syriska favoriten Ghada al-Samman eller en omläsning av Harry Martinson.

Jag gillar också den här betraktelsen av Ola Wong om 2021 års Augustprisnominerade.

Kerstin Ekmans senaste ska jag läsa. Men i övrigt känner jag mig som en hopplös nostalgiker som tycker att den svenska skönlitteraturen var bättre förr med autodidakterna som både hade ett levande språk och något att berätta.

Vänligen tipsa mig om jag har fel om det senaste!