Min egen tillbakablick över det gångna året.
Årets bästa 2021
Skönlitteratur: Slimani, Leïla: Le pays des autres (Gallimard 2020).
Denna roman av den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani – känd för svenska läsare genom romanen Vaggvisa och den reportageliknande Sex och lögner – utgör första delen i en planerad triologi om hennes egen familj. Släktkrönikans första del utspelar sig under brytningstiden vid andra världskrigets slut, när franska Mathilde från Alsace reser över Medelhavet för att följa den marockanske soldaten Amine, som slagits för Frankrike, till hans hemstad Meknès, då en fransk garnisonstad, där Amine vill bryta odlingsbar mark i karga bergstrakter. Denna roman, med sina oavbrutet oväntade vändningar och djupa personteckningar, sträcker sig fram till tiden strax före Marockos självständighet 1956, när även Meknès börjar koka av motsättningar.
Vi får följa Mathildes och Amines dotter Aïcha som sätts i fransk nunneskolan, där de flesta elever är döttrar till franska colons och betraktar sig som finare än hon; Mathildes stegvisa anpassning till ett annat liv där hon varken ses som en jämlike av stadens fransk kolonisatörer eller som inhemsk av marockanerna. Detta tillstånd av att varken tillhöra det ena eller andra lägret i 1950-talets polariserade Marocko präglar också Amines tillvaro. Kolonialtidens franska jordägare förödmjukar honom, medan hans marockanska arbetare kommer att betrakta honom som en överlöpare till kolonialmaktens sida, i takt med att de nationalistiska stämningarna ökar. Amines egen bror får en tongivande roll i upproret.
Jag hoppas att en översättning till svenska är på gång och ser med spänning fram emot att läsa kommande delar i Leïla Slimanis trilogi.
Facklitteratur: Lacher, Wolfram (2020): Libya’s fragmentation: Structure and Process in Violent Conflict (I.B. Tauris).
Den här boken var oumbärlig bakgrundslitteratur när jag skrev ”Går det att rädda Libyen?” i UI:s serie Världspolitikens Dagsfrågor 2021/9. Wolfram Lacher är kunnig som få när det gäller detta land söder om Medelhavet, där Sverige deltog med spaningsflyg i Natoinsatsen mot den förre diktatorn Gaddafi, men där regimkollapsen 2011 varken har gett landet stabilitet eller säkerhet. Istället har Libyen blivit en krigsskådeplats där allt för många länder är inblandade med både attackdrönare, stridsflyg och legosoldater. De val som planerades till julaftonen 2021 är uppskjutna på obestämd tid. Om de alls kommer att hållas är osäkert.
I Världspolitikens Dagsfrågor i september skrev jag att risken är stor att Libyen kastas in i ett nytt krig, eller att staten – en sammanslagning av tre osmanska provinser under den fascistiska italienska kolonialtiden för 100 år sedan – kommer att falla sönder permanent. Ett Libyen i fortsatt sönderfall kommer att bli en fortsatt källa till oro för omgivande länder och regioner, inklusive Europa. Wolfram Lacher lär oss att förstå varför.
Film: The Mauretanian av Kevin MacDonald.
Filmen, som bygger på verkliga händelser, höll mig vaken under ett nattflyg från Doha till Arlanda. Det är en skakande skildring av ett rättsövergrepp som pågår på Guantánamo mot mauretanske Mohamedou Ould Slahi i 14 års tid. Vi får se amerikansk militär i fånglägret tillgripa tortyr och tar del av hur dåvarande försvarsminister Rumsfeld vill tvinga fram en ”bekännelse” till varje pris. Men vi följer också en advokats envisa kamp för att klargöra sanningen och en militär åklagares växande insikt av att det är ett pågående rättsövergrepp han själv medverkar till, innan han lämnar sin tjänst, betraktad som förrädare av vissa kolleger i fånglägret. Filmen är en dramatisering av Slahis egen självbiografiska bok Guantánamo Diary. Slahis roll spelas av Tahar Rahim, medan Jodie Foster gör advokatens. Benedict Cumberbatch spelar militäråklagaren som börjar tvivla på vad han håller på med. I filmens sista sekvens ser vi den autentiske Mohamedou Ould Slahi göra en kort återblick på det utdragna trauma han genomlevt.
Teater: Irakisk Kristus på teater Galeasen. Kan också varmt rekommendera Hassan Blasims bok med samma namn. Föreställningen pendlar, som boken, på ett halsbrytande vis mellan dröm, mardröm, hallucinationer och brutal verklighet i regi av Natalie Ringler. Av skådespelarna minns jag framför allt Kardo Mirza. I sin roll som författarens alter ego har han total närvaro. Hade det varit på tv hade han gått genom rutan.
Majid Bekkas, t v, med sitt basliknande instrument guembri; Goran Kajfeš på trumpet samt Stefan Pasborg på trummor. Foto: BITTE HAMMARGREN
Musikupplevselse (live): Magic Spirit Quartet – med den fantastiske marockanske gnawa-musikern Majid Bekkas tillsammans med skandinaviska jazzmusiker på Fasching under Stockholm Jazz Festival i oktober. Den marockanska gnawamusiken, som har västafrikanska rötter, fördes en gång med slavar till Marocko. Det är i grunden en religiös musikart att falla i trans till på sufi-liknande vis och sägs ha likheter med en musikform på Kuba, Santería. På Fasching möttes gnawa i skön förening med ökenblues, psykedelisk rock och europeisk jazz.
TV-serie: The Crown.
Har hunnit till del 2 där jag just har tagit del av avslöjandet kring den abdikerade kung Edward VIII:s samarbete med Hitler – och drottning Elizabeths hantering av det. Oerhört välspelad och välresearchad dramaserie. Lär mig massor jag inte visste om brittisk 1900-talshistoria och beundrar Claire Foys gestaltning av Elizabeth II. Hur mycket lyckas inte Claire Foy uttrycka bara genom ett minimalistiskt minspel när kameran zoomar in på henne. Men den mest tacksamma rollen att spela i den andra delen måste vara som prinsessan Margret, skandalomsusat societetslejon, temperamentsfull, levnadsglad men ständigt rökande och ofta tragisk, gestaltad av Vanessa Kirby. Pressfotografers biljakter efter prinsessan Margret förebådar på ett obehagligt sätt prinsessan Dianas död. Genom att följa The Crown förstärks jag av övertygelsen att monarkin borde avskaffas även för att befria kungligheterna från de gyllene burar de sätts i.
Resmål i Sverige: Sommarturné i Sydsverige inklusive en makalös födelsedagsfest och återseende med både släkt och gamla vänner.
Här grillas det fisk vid de irakiska träskmarkerna inför dagens lunch som gäster hos sheikhen. Foto: BITTE HAMMARGREN
Resmål utomlands: Irak. Svårslaget av två skäl: dels för det blev min enda utrikesresa 2021, förutom en tur till Danmark, och dels för att det blev en så mångfacetterad och intressant researchresa. En rapport ska komma, publicerad av SKL International.
Naturupplevelse: Bleke i Blekinge skärgård och solnedgångar i pastell: ljunglila, skimrande rosa och ljusblått. Eller dramatiskt och eldrött. Plus midnattsbad med en av mina gamla väninnor på Västkusten, i ett vatten som vi aldrig ville gå upp ur.
Konstutställning: Mor! på Louisiana. Moderskap skildrade på alla tänkbara sätt. Ett självklart tema för en konstutställning. Ändå kan inte jag påminna mig om att ha sett det skildras på något annat museum.
Webbinarium jag modererat: Turkey’s Neo-Ottomanist Moment: A Eurasian Odyssey? Ett arrangemang av UI och SUITS (Stockholm University Institute for Turkish Studies). Huvudtalare: Cengiz Çandar. Kommentator: Aslı Aydintasbas from the European Council on Foreign Relations, ECFR. Webbinariet var en release av Cengiz Çandars senaste bok med samma titel. En mycket läsvärd bok för den som vill förstå de senaste årens svängningar i Turkiets utrikespolitik.
Webbinarium jag talat i: Lebanon’s Disadvantaged Face a Long Uphill Battle.
Webbinariet hade som utgångspunkt min rapport Lebanon’s Disadvantaged Face a Long Uphill Battle, som handlar om de utmaningar som givarländer och lokala utvecklingsaktörer står inför i dagens Libanon, ett land plågat av en mängd olika kriser. Rapporten tar sin utgångspunkt i Akkar, en av Libanons fattigaste provinser, dit många syriska flyktingar sökt sig. I och med att libaneserna själva fallit djupare ned i fattigdom, samtidigt som få syrier vågar återvända, ökar spänningarna mellan olika grupper. Rapporten skrevs på beställning av ett Sida-finansierat projekt som drivs av SKL International (en gren av SKR, eller på engelska: Sweden’s Association for Local Authorities and Regions, SALAR).
The report and the structural impediments for development in Lebanon were discussed at a webinar moderated by Marlene Hugosson from SKL International. In the panel: Joseph Bahout, Director of the Issam Fares Institute in Beirut, Souraya Hammoud, Project Manager, Akkar; Marija de Wijn, Chief Technical Advisor UNDP/UN-Habitat, Municipal Empowerment and Resilience Project (MERP) and myself.
Seminarium (inför publik): Geografins makt i Mellanöstern. En kväll på Armémuseum med intendent Peter Zander som ciceron i vårt samtal om hur geopolitiska intressen styr kampen om inflytande i Mellanöstern – och dess sjövägar.
Mediemedverkan: Svårt val mellan Blankspot, om Irak efter valet (”Det blir kohandel”) eller något inslag i Studio Ett, eller kanske i SVT Aktuellt om spänningar i Jerusalem.
Poddmedverkan: 20 år med kriget mot terrorn efter 11 september i samtal med statsvetaren Anders Persson i UI-podden Utblick, och med Jonas Löfvenberg som redaktör och programledare. Men det var också givande att medverka i Svenska YLE:s nyhetspodd, samt Folk & försvars.
Länk till UI:s podd här. Och till en podcast med Svenska YLE:s här, under rubrik Därför är konflikten om Israel så laddad för hela världen, i samtal med redaktör Johan Tabermann.
Oväntad mediemedverkan: EU-Turkey Migration Deal Can Turn Into a Race to the Bottom. My contribution ahead of the Lennart Meri Conference 2021, published by Diplomaatia (Estonia).
Roligt att skriva: Den svåra språkfrågan i Algeriet; analys i Tidskriften Respons, nr 1/2021. Länk här.
Händelse i den närmaste sfären: Två nya barnbarns födelse, ett februaribarn och ett oktoberbarn. Ser fram emot nästa kusinträff!