Mafraq, en stad i det karga landskapet i norra Jordanien. Mest känt för de allfarvägar som korsar varandra här. Foto: Creative Commons.
Några glimtar av mina personliga minnen av Jan Myrdal (1927–2020) som avlidit idag.
Det var 1990-tal och Jordanien stod värd för en konferens med svenska deltagare på ett universitet i den jordanska öknen i staden Mafraq (vilket betyder korsväg). Universitet, Al al-Bayt, ligger i en glesbefolkad och karg del av Jordanien, där allfarvägar korsar varandra. Norrut bär vägen mot Syrien, österut mot Irak och sydöst mot Saudiarabien.
Ett intressant geografiskt läge, men alltför isolerat och långt från Amman för den som önskade att konferensen skulle skapa ringar på vattnet i Jordanien. Men kanske var det just det värdlandet ville undvika eftersom temat för konferensen – islam och Europa – var laddat redan då, för cirka 25 år sedan.
En av de inbjudna svenska deltagarna var Jan Myrdal. Av det han sa på konferensen minns jag bara två saker: Hans utomordentliga magstöd och distinkta stämma som talare, vilket fick alla att lystra. (För övrigt var han väl en av de första svenska författare som själv läste in sina verk som ljudböcker?) Och så minns jag hans öppningsord på konferensen: ”Ni kanske inte känner till mitt författarskap, men sannolikt känner ni till min fars, Gunnar Myrdals.”
Här blev plötsligt den vänsterintellektuelle rabulisten Jan Myrdal, då i övre medelåldern, till en pojke igen. Plötsligt såg jag framför mig hur han växte upp i skuggan av sin far, giganten och Nobelpristagaren Gunnar Myrdal, som skrev An American Dilemma, ett standardverk från 1944 om rasfrågan i USA. (Undertiteln, The Negro Problem and Modern Democracy, speglar tidsandan). Carnegie Results hyllar Gunnar Myrdal och hans banbrytande verk. Det sägs ha varit starkt bidragande orsak till att USA:s Högsta domstol 1954 förklarade att rassegregationen i den amerikanska södern var skadlig för afroamerikanska barn, vilket i sin tur banade väg för rösträttsreformen för de svarta 1965. Ett citat:
Gunnar Myrdal’s An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy, generally viewed as one of the most important results of grantmaking by Carnegie Corporation of New York, played a major role in the story that led from an America, which after World War II still had a legal Jim Crow system in the South—along with a segregated army—to the Voting Rights Act of 1965. It was cited as the social scientific evidence justifying the Supreme Court’s decision that what had been deemed separate but equal education for black children was, in fact, detrimental to their development.
Ett sådant faderskap går förstås inte att skaka av sig. Kanske var Jan Myrdals eget dilemma att han aldrig kände sig tillräckligt sedd av sin egen far.
När det gäller kritiken mot Jan Myrdals ställningstaganden i rader av det sena 1900-talets stora frågor – folkmordet i Kambodja under Pol Pot, massakern på Himmelska fridens torg eller den iranska regimens dödsdom mot Salman Rushdie – kan jag bara hålla med.
Men Jan Myrdal var så komplex som person att det är omöjligt att låta bli att drabbas av hans språk och beläsenhet. Hans språk var knivskarpt, kraftfullt, präglat av autodidaktens bildning men också av folklig must. Även hans textsamlingar, numrerade som Skriftställningar, var skrivna med sådan kraft att jag inte kunde motstå dem – eller ge bort dem i present till min borgerligt sinnade pappa.
Som många idag redan påmint om lyser Jan Myrdals självbiografiska, oreserverat subjektiva skildringar på ett särskilt sätt, Barndom och de andra ”jagromanerna”. Det var sårande och etiskt tveksamt att ge ut Barndom medan både Gunnar och modern Alva Myrdal (även hon Nobelpristagare) ännu levde, gamla och försvarslösa. Men Barndom och hans fortsatta jagromaner är moderna klassiker.
Pojken Jan står i förgrunden för Barndom och det var också honom jag fick glimtar av under konferensveckan i Jordanien. Den avslutades med en bussrundtur till jordanska världskulturarv som Umm Qais och Jerash. Råkade jag sätta mig på en ledig rad i bussen under dessa rundturer, hände det mer än en gång att Jan Myrdal satte sig bredvid. Inte för att samtala i verklig mening, utan kanske mest för att få en hygglig lyssnare. Längs milslånga färder fick jag höra hans monologer, om Jans syn på sina föräldrar – inte minst den beundrade fadern – men också om hans egna barn. Och kanske något om fruarna, men det minns jag inte så väl. Men något anade jag istället av hans barndomstrauma, vilket han kanske aldrig lyckades ta sig ur.
Själv kom jag att läsa Jan Myrdal redan som barn i den småländska glesbygden. I mitt föräldrahem hade vi två förstaupplagor av hans böcker: Rapport från kinesisk by (1963) och Kulturers korsväg (utgiven 1960, en bok som sex år senare gavs ut i nyutgåva under titeln Resa i Afghanistan).
Kulturers korsväg – med originaltiteln – satte sina spår. Jan Myrdal öppnade mina ögon för den persiska kultursfär som sträcker sig även till Afghanistan. I ett av bokens första kapitel ställer han den persiska visionen av paradiset i kontrast mot nordbons syn på himmelriket som en ”evigheternas Tingsryds marknad”.
Jag hajade till, för Tingsryd var min hembygd och centrum i min värld när jag läste boken första gången. Kontrasterna i Myrdals bok etsade sig fast – för alltid, tycks det. Tingsryds marknad hade jag upplevt sedan jag lärt mig gå, i trängseln mellan stånden, där vi köpte hemkokt kola, medan det luktade öl och brännvin bland de vuxna och tombolahjulen snurrade. Under min tidiga barndom vill jag minnas att hästhandeln ännu pågick strax intill, på den plats som vi kallade ”Koskitavallen”.
Så här skrev Myrdal om dessa kontraster i Kulturers korsväg:
Numera är det väl inte så många som sysslar med att söka bestämma Paradisets geografiska position. Hos oss har själva uttrycket ”Paradis” sedan länge sekulariserats. Det har kommit att betyda inhemska sommarnöjen – röd stuga vid blå sjö – eller drömda exotiska technoparadis – söderhavsatoll med palmer och musik, allt Made in USA. Därtill kommer att själva paradistanken aldrig riktigt kunnat slå rot hos oss uppe i ett fruset och vintrigt Norden. Tanken att få tillbringa evigheten sittande på ett regnmoln endast iförd en särk var knappast tilltalande. Hel var ett myrvått, höstkulet draghål och Valhall en timmerstuga osande av flott och väl insotad av sprakande björkvedsbrasor. De himmelska fröjderna förkroppsligades i ölstånkor som aldrig blev tomma, grisstekar som aldrig tog slut och slagsmål där aldrig någon fick allvarliga men. Vårt helvete var hemlandet som man kan uppleva det en frysmörk höstkväll med pinande blåst och mörk väta likaväl som vårt himmelrike blev en evigheternas Tingsryds marknad.
Det var en gestaltningsförmåga som bet sig fast och väckte en längtan att få uppleva de kulturer som Jan Myrdal beskrev i sin bok. Så småningom gjorde jag också reportageresor runt om i Mellanöstern, många gånger till Iran, för Svenska Dagbladet. En av dessa resor gjorde jag tillsammans med SvD-fotografen Dan Hansson, dessvärre alltför tidigt bortgången (Dan tog för övrigt fantastiska porträttbilder av en åldrande Jan Myrdal, iklädd sladdriga kortbyxor).
Mitt under den iranska vårblomningen år 2007 färdades Dan Hansson och jag – i sällskap med SR:s korrespondent Cecilia Uddén – till den iranska bergsbyn Qamsar, nära handelsstaden Kashan, för att få en bild av persiska trädgårdar och paradisiska ängder.
Tidigt i gryningen arbetade vi med ett reportage om skörden av de späda rosenknoppar som används för att framställda ortens berömda rosenvatten, Gol-Ab. Detta rosenvatten flödar genom den persiska kulturhistorien och är, enligt lokal hörsägen, det enda som används när muslimernas allra heligaste i saudiska Mecka, självaste Kaba, ska tvättas ren under pilgrimsfärden.
Reportaget publicerades under rubriken Paradisets rosenlundar. Tyvärr finns inte Dan Hanssons bilder med på länken.
Det finns åtskilligt i Jan Myrdals politiska ställningstaganden att ta avstånd från. Men kraften i hans språk och gestaltningsförmåga påverkade mig i en längtan söder- och österut. Och det är jag tacksam för.