Filmaren Waad al-Kataeb tillsammans med sin väninna Afraa (till vänster), som också finns med i dokumentären. Bilden är från en pristutdelning i februari 2020.
Den mångfaldigt prisbelönta dokumentären Till min dotter (For Sama إلى سما ) om belägringen av östra Aleppo måste ses.
Den är gjord av filmaren Waad al-Kataeb (efternamnet är en pseudonym för att skydda hennes familj) och handlar om hennes egen upplevelse av hur den syriska revolution 2011 med tiden förvandlades till ett rått inbördeskrig – och där den ryska militära insatsen kom att avgöra ödet för invånarna i det belägrade östra Aleppo, däribland Waad, hennes man och nyfödda dotter .
Aleppo juni 2016. Foto: Louai Barakat/Creative Commons.
Under filmen ser vi Waad (vilket betyder Löfte) först som ung ekonomistudent, sedan som medborgarjournalist med en digitalkamera. I sitt arbete följer hon läkaren Hamza när han sätter upp ett fältsjukhus i östra Aleppo, där han och kollegerna kämpar för att rädda liv under de mest fasansfulla omständigheter. Vi får vara med när Hamza och Waad blir förälskade i varandra och gifter sig under enkla men likväl festliga omständigheter. Mitt under belägringen föder Waad sitt första barn, dottern Sama (vilket betyder Himmel). Denna lilla flicka med långa ögonfransar och stora forskande ögon genomlever sitt första år på fältsjukhuset, när de ryska bomberna, liksom Assadregimens oljefatsbomber, stridsvagnsgranater och krypskyttar kommer allt närmare.
Motivet för Waad al-Kataeb att filma vad som händer i vardagen var att hon ville skapa ett tidsdokument till sin uppväxande dotter, för att en dag kunna berätta för henne vad som hände familjen i Aleppo och varför hennes mamma och pappa valde att stanna – fram tills den dag då det inte fanns någon annan utväg än att låta sig evakueras.
När jag såg filmen fick jag återigen bekräftelse på varför de bästa dokumentärfilmerna slår spelfilmerna. Vi kommer närmare livet så som det är. Mitt under belägringens fasor ser vi barn som med hjälp av målarfärg förvandlar en utbränd buss till en fantasifylld lekplats. På fältsjukhusets akutmottagning tvingas förtvivlade anhöriga – ofta barn – ta emot sorgebuden när deras käraste – ofta deras syskon – förklaras livlösa på operationsborden efter bombanfallen.
Efter att ha sett denna dokumentär undrar man än en gång: varför tycks krigsförbrytelser som Ryssland begår – som att bomba sjukhus – passera närmast obemärkta förbi? Bland annat Amnesty International har dokumenterat hur Ryssland och den syriska regimen använt attacker mot sjukhus och hälsovårdsinrättningar som medveten strategi, inte bara i östra Aleppo utan även i Daraa, Damaskus utkanter och Idlib. Alla som har befunnit sig i krigs- och konfliktzoner vet att det inte finns något som bryter ned civilbefolkningens moral så som attacker mot sjukvårdsinrättningar.
Samtidigt måste man beundra modet och skickligheten hos de sjukvårdsteam som klarar av att ge akutvård när mat, vatten och el blivit en bristvara. En av filmens starkaste scener visar hur en krigsskadad, höggravid kvinna blir förlöst med kejsarsnitt. Både modern och det nyfödda barnet verkar livlösa. Men med hjälp av hjärtmassage och små daskar i stjärten lyckas hjältarna på akuten väcka liv i barnet. Både barnet och modern överlever mot alla odds.
Skälet till att det inte blivit några fördömanden i FN:s säkerhetsråd mot Assadregimens eller Rysslands bombningar av sjukhus i Syrien vet vi (vetomakten) men att det varit så få folkliga protester i Europa är ändå märkligt. Inte minst efter syriernas massflykt.
Det är som om Europa bara mäktar med att se ett slags krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten åt gången, dvs det jihadistiska våldet, men inte det som begås av regimer.
Det finns förvisso fler regimer som begått krigsförbrytelser utan att det lett till internationella påföljder – men låt oss för den skull inte glömma det som skett i Syrien.