Väljarna i Turkiet röstar i många fall utifrån identitet. De värdekonservativa och prosunnitiska har traditionellt lagt sin röst på AKP. De som ser sig som sekulära turkar först och främst på CHP, Atatürks gamla maktparti. Turknationalisterna, som ofta är religiösa, på MHP. Och kurderna på HDP eller dess föregångare.
Kartan ovan visar hur politiskt uppdelat Turkiet är, med en total dominans av prokurdiska HDP i öster, starka fästen för CHP vid Egeiska havet och kusterna i väster, medan MHP tampats om makten med AKP i inlandet.
Men under ytan på denna geografiska uppdelning har något hänt: Väljarkåren orsakade flera politiska skalv vid parlamentsvalet den 7 juni. Regeringspartiet AKP, som varit ensam herre på täppan sedan sitt första segerval 2002, förlorade 2,5 miljoner röster, främst i storstäderna, jämfört med valet 2011. MHP gick framåt med 1,9 miljoner röster. Samtidigt tog HDP – som tidigare ställt upp i val med enskilda kandidater, inte som partigrupp – ett jättekliv uppåt genom få 5,8 miljoner röster i söndagens val jämfört med 2,8 miljoner 2011.
En annan förändring är att republikens mångfald blir mycket mer synlig i det nya parlamentet, vilket jag skrev om i min eftervalsanalys i dagens SvD: Hopp om att valet innebär vändpunkt i Turkiet.
Hundra år efter folkmordet på armenier och andra kristna minoriteter som assyrier/syrianer är det en stor sak att fyra kristna tar plats i parlamentet: tre armenier (två från HDP, en från CHP), samt en assyrier/syrian från Mardin (HDP). En annan förändring innebär HDP:s öppning för hbtq-rörelsen samt kvinnornas ökade representation i parlamentet: 97 ledamöter av 550, varmed det blir 18 procent kvinnliga ledamöter jämfört med 14 procent i valet 2011.
Valdeltagandet var högt, 84 procent. I princip råder röstplikt i Turkiet. Röstskolkare kan straffas med böter. Men många berättar att de har sluppit betala en bot när de inte kunnat rösta i tidigare val.
CHP och HDP kan båda placeras till vänster på en ideologisk skala. De båda partierna får tillsammans 38 procent. Profiler i Gezirörelsen, som tog fart för två år sedan, hoppas att det kan inspirera krafter i Mellanöstern som vill skapa ett alternativ till islamister och sekulära diktatorer/generaler.
Men hur ska nu AKP hantera sitt nederlag? Två tunga profiler i det tidigare ohotade maktpartiet, den förre presidenten Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arinç, förordar båda en koalitionsregering framför nyval. Det hör till saken att båda dessa hör till president Erdogans interna kritiker. Hur ska den makthungrige Erdogan förhålla sig om AKP tvingas dela på makten, nu när hans drömmar om presidentstyre dessutom har krossats?
Det kan bli nästa spännande resa i Turkiet. Fler skalv är att vänta. Stora och små.