Per Gahrton in memoriam

Nås av det sorgliga meddelandet att Per Gahrton är död. Får mig att tänka på hans bok Revolution på svenska. Läste den som tonåring när den kom ut 1972. Den fick mig att söka ett passivt medlemskap i FPU, vill jag minnas. Men snart reste jag utomlands och därmed upphörde min synnerligen korta tid i politiken. Men fortsatte att läsa honom. Imponerades av hans språkbegåvning och politiska bredd.

Tänker också på hans bok Palestinas frihetskamp: historia, analys och personliga iakttagelser (2008). Att den blev i det närmaste ihjältigen måste ha smärtat honom. Träffade en gång en recensent som skrivit en för redaktörerna överraskande positiv anmälan. De publicerade aldrig denna recension.

Läste fler av hans böcker: Egypten: En arabisk demokrati (1987 – det var inte en av hans bästa); Arabvärlden inför 80-talet (1979 – tror jag recenserade den i någon stenciltidskrift), den satiriska romanen Valkampanjen (1980) och så hans Kampen om Palestina : en kritisk analys av sionism och arabnationalism. Den kom redan 1970, men den läste jag först senare. Men minns att han i tidskriften Tempus översatte artiklar från egyptisk press; det kan ha varit från Al-Ahram.

Många andra har ju fantastiska minnen av hans kunskaper om södra Kaukasien, om Kina, Ryssland. Och givetvis om miljöpolitik. Om hans oräddhet, som när han var en av få politiker som rörde upp allt damm i Geijeraffären, medan andra sökte hålla det gömt.

I Messenger hittade jag sorgligt nog denna kväll ett personligt meddelande från Per Gahrton, som jag måste ha missat. Han skickade det 2015, när jag fortfarande publicerade mig rätt mycket i SvD och nyligen kommit ut med min bok om Gulfen. Men ser att jag dessvärre aldrig svarade på det.

Vill inte kopiera in meddelandet här, det var ju ett privat, riktat till bara mig. Men det smärtar mig nu att jag missade att svara och tacka honom. Och nu är det för sent.

Frid över hans minne.

I Blekinge hölls Sveriges första muslimska gudstjänster

Trots att alla andra läror än den lutherska var förbjudna att utöva i Sverige på 1700-talet, lät Karl XII skriva ett fribrev som gjorde Karlshamn till platsen för de första muslimska gudtjänsterna (om än bakom lyckta dörrar). Efter sina år i landsflykt i Osmanska riket var kungen och karolinerna svårt skuldsatta. För att deras osmanska kreditorer – judar, armenier och turkar, som det heter i gamla dokument – skulle vara säkra på att få betalt fick de följa med till Sverige, och närmare bestämt till Karlshamn och Karlskrona. Om detta Blekinge, som en port mot världen och som platsen för pragmatisk religiös tolerans, skrev jag en krönika i Sydöstran. I denna korta krönika fanns det inte plats att nämna källor som Simon Sorgenfreis Islam i Sverige – de första 1300 åren (utgiven av Myndigheten till stöd för trossamfund) och "De kommer att vara annorlunda svenskar”: berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstetds) samt de 1700-talsdokument som Åsa Karlsson, huvudredaktör på Riksarkivet för Svenskt biografiskt lexikon, har visat mig. Men nu vet ni var dessa utmärkta källor finns! Simon Sorgenfrei hänvisar också vidare till "Carl XII:s fordringsägare i Karlshamn” av Bengt Gabrielsson i Carlshamnia 2016.

Med stor sannolikhet finns det mer arkivmaterial för religionsvetare att hämta om denna blekingska period, konstaterar Simon Sorgenfrei.

1700-talets Karlshamn var ju en kosmopolitisk stad.

Mitt svar på Ebba Buschs sommartal

Foto (samtliga bilder): Bitte Hammargren

Shafiq al-Hout, Beirut 2007.

Vad gjorde alla den 21 november 2007, när SVT sände en sketch av humorgruppen Grotesco, undrade Ebba Busch i sitt sommartal. Blev nyfiken på om det gick att ta reda på vad jag faktiskt gjorde denna dag för 16 år sedan. Hittade svaret i mitt bildarkiv. Var i Beirut, där jag intervjuade en av PLO:s grundare, Shafiq al-Hout, som förutspått att Osloavtalet skulle bli ett misslyckande redan när det ingicks 1993. "Både israeler och palestinier har förlorat fler personer under 'fredsprocessen' än under de krig de har utkämpat. Mer mark har konfiskterats, fler restriktioner har lagts på det palestinska folket, Jerusalem har blivit helt judaiserat. Och där står vi nu med belägringen av Gaza", sade han den 21 november 2007. Samma dag besökte jag statslösa palestinska flyktingar som levde i misär i dragiga och fuktiga källarhål. Vill minnas att det var i Sabra och Shatila.

I ett fuktigt källarrum.

Jag intervjuade Shafiq al-Hout om Osloavtalet en första gång i Beirut 1993, när det var nyligen undertecknat. Hans kritik var lika skarp då. Han förklarade det historiska avtalets tillkomst med att Arafat blandade ihop sin personliga prestige med sitt folks sak. "Jag vet inifrån [PLO] att Arafats dåliga beteende ledde till denna katastrofala överenskommelse", sade han då 1993. "Det är resultatet av det odemokratiska sätt PLO fungerar på. Det var ett enmansbeslut och jag ville inte ta ansvar för det", förklarade Shafiq al-Hout sin avgång från PLO:s högsta verkställande organ, exekutivkommittén, efter Osloavtalet. Den som vill läsa och har tillgång till SvD:s historiska arkiv hittar intervjun på denna länk.

Den senare intervjun med Shafiq al-Hout, från november 2007, finns på denna länk.