Nawal El Saadawi – en feministisk ikon är död

Den egyptiska författaren Nawal El Saadawi har avlidit, 90 år gammal. Hon var en feministisk ikon. Hon var också läkaren som började skriva öppenhjärtigt om sex och kvinnoförtryck, så att alla fjäll föll från ögonen. Till exempel om det fansansfulla med kvinnlig könsstympning i Egypten, något hon själv blev offer för som barn och som hon berättade om på ett sätt som etsar sig fast i boken The Hidden Face of Eve.

Hon skrev också romaner i socialrealistisk anda.

Själv intervjuade jag henne en första gång i DN 1987, när hon gästade sitt svenska förlag, Leopard. Då var hon aktuell med romanen Och tiden står stilla vid Nilen. Från det mötet minns jag Nawal El Saadawi som en oemotståndlig, frisk och stark vind. Hon strålade, där hon stod under sitt paraply i ett regnvått Stockholm och berättade om bokhandlaren i Saudiarabien som förnekat att han förde hennes böcker – ända tills han insåg att det var författaren själv han hade framför sig. Varvid han tog fram hennes böcker som låg gömda under disken!

Men många år senare, under de egyptiska revolutionsdagarna 2011, var Nawal El Saadawi som skuggan av sitt forna jag. I alla fall framstod hon som sådan när SvD:s fotograf Yvonne Åsell och jag mötte henne hemma i hennes lägenhet i Kairo. Hon verkade ensam. Och det kändes som om hon förlorat sin förankring i den politiska verkligheten. Uppfylld av dramatiken i Egypten ville hon övertyga oss om att de egyptiska revolutionsvågorna snart skulle sprida sig till Europa. Att inget kunde gå fel i Egypten, ville hon inte se. Och att Europa inte behöver revolution (men däremot reformer) ville hon inte heller ta till sig.

Där och då tvingades jag inse att Nawal El Saadawi hade sin bästa tid bakom sig. Det gjorde ont att se denna ikon åldras.

Men sin författargärning förtjänar hon att bli hågkommen för.

Saudiarabien blir värdland för Grand Prix – medan de som kämpat för kvinnors rätt att köra sitter inlåsta

Foto: Privat (en bild som en tittare skickat)

Den 15 november ägde Formel 1:s Grand Prix rum i Istanbul. Samtidigt med tävlingarna sände ViaPlay ett långt inslag om att Saudiarabien blivit nytt värdland för tävlingarna, sedan ett fett flerårskontrakt tecknats. Jag kommenterade detta i sändningen med att det handlar om sportswashing, alltså att använda sport som metod för att tvätta bort ett skamfilat rykte. Mitt budskap i korthet: Redan innan Formel 1 skrev kontrakt med kungariket borde de ha ställt villkor som villkor att saudiska människorättsaktivister som i åratal kämpat mot det tidigare bilkörningsförbudet för kvinnor friges – inte minst aktivister som Loujain al-Hathloul och Samar Badawi.

De, som även kämpat mot det förnedrande manliga förmyndarskapet, sitter inlåsta sedan 2018 och ska enligt flera uppgifter ha blivit torterade. Samar Badawi har en liten dotter vars pappa även han sitter i fängelse (advokaten och Right Livelihood-pristagaren Waleed Abu al-Khair).

När nu Grand Prix i Saudi är ett faktum måste man fortsätta att nämna deras namn och kräva att modiga människorättsförsvarare, som gått i första ledet för reformer och för allas rätt att köra bil, släpps fria, får skadestånd och yttrandefrihet. Det är ett minimum när Grand Prix hålls i Jidda (Jeddah) en första gång 2021.

Varför är det så tyst om vad Ryssland gjort i Syrien?

Filmaren Waad al-Kataeb tillsammans med sin väninna Afraa (till vänster), som också finns med i dokumentären. Bilden är från en pristutdelning i februari 2020.

Den mångfaldigt prisbelönta dokumentären Till min dotter (For Sama إلى سما ) om belägringen av östra Aleppo måste ses. 

Den är gjord av filmaren Waad al-Kataeb (efternamnet är en pseudonym för att skydda hennes familj) och handlar om hennes egen upplevelse av hur den syriska revolution 2011 med tiden förvandlades till ett rått inbördeskrig – och där den ryska militära insatsen kom att avgöra ödet för invånarna i det belägrade östra Aleppo, däribland Waad, hennes man och nyfödda dotter .

Aleppo juni 2016. Foto: Louai Barakat/Creative Commons.

Under filmen ser vi Waad (vilket betyder Löfte) först som ung ekonomistudent, sedan som medborgarjournalist med en digitalkamera. I sitt arbete följer hon läkaren Hamza när han sätter upp ett fältsjukhus i östra Aleppo, där han och kollegerna kämpar för att rädda liv under de mest fasansfulla omständigheter. Vi får vara med när Hamza och Waad blir förälskade i varandra och gifter sig under enkla men likväl festliga omständigheter. Mitt under belägringen föder Waad sitt första barn, dottern Sama (vilket betyder Himmel). Denna lilla flicka med långa ögonfransar och stora forskande ögon genomlever sitt första år på fältsjukhuset, när de ryska bomberna, liksom Assadregimens oljefatsbomber, stridsvagnsgranater och krypskyttar kommer allt närmare. 

Motivet för Waad al-Kataeb att filma vad som händer i vardagen var att hon ville skapa ett tidsdokument till sin uppväxande dotter, för att en dag kunna berätta för henne vad som hände familjen i Aleppo och varför hennes mamma och pappa valde att stanna – fram tills den dag då det inte fanns någon annan utväg än att låta sig evakueras.

När jag såg filmen fick jag återigen bekräftelse på varför de bästa dokumentärfilmerna slår spelfilmerna. Vi kommer närmare livet så som det är. Mitt under belägringens fasor ser vi barn som med hjälp av målarfärg förvandlar en utbränd buss till en fantasifylld lekplats. På fältsjukhusets akutmottagning tvingas förtvivlade anhöriga – ofta barn – ta emot sorgebuden när deras käraste – ofta deras syskon – förklaras livlösa på operationsborden efter bombanfallen.   

Efter att ha sett denna dokumentär undrar man än en gång: varför tycks krigsförbrytelser som Ryssland begår – som att bomba sjukhus – passera närmast obemärkta förbi? Bland annat Amnesty International har dokumenterat hur Ryssland och den syriska regimen använt attacker mot sjukhus och hälsovårdsinrättningar som medveten strategi, inte bara i östra Aleppo utan även i Daraa, Damaskus utkanter och Idlib.  Alla som har befunnit sig i krigs- och konfliktzoner vet att det inte finns något som bryter ned civilbefolkningens moral så som attacker mot sjukvårdsinrättningar.

Samtidigt måste man beundra modet och skickligheten hos de sjukvårdsteam som klarar av att ge akutvård när mat, vatten och el blivit en bristvara. En av filmens starkaste scener visar hur en krigsskadad, höggravid kvinna blir förlöst med kejsarsnitt. Både modern och det nyfödda barnet verkar livlösa. Men med hjälp av hjärtmassage och små daskar i stjärten lyckas hjältarna på akuten väcka liv i barnet. Både barnet och modern överlever mot alla odds.

Skälet till att det inte blivit några fördömanden i FN:s säkerhetsråd mot Assadregimens eller Rysslands bombningar av sjukhus i Syrien vet vi (vetomakten) men att det varit så få folkliga protester i Europa är ändå märkligt. Inte minst efter syriernas massflykt. 

Det är som om Europa bara mäktar med att se ett slags krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten åt gången, dvs det jihadistiska våldet, men inte det som begås av regimer.

Det finns förvisso fler regimer som begått krigsförbrytelser utan att det lett till internationella påföljder – men låt oss för den skull inte glömma det som skett i Syrien.