Spöstraff mot Badawi – toppen av ett isberg

På måndag den 19 januari ska UD kalla upp Saudiarabiens ambassadör i Stockholm i protest mot spöstraffet mot den saudiske bloggaren Raif Badawi. Låt oss hoppas att detta inte kommer att hanteras som ett isolerat fall.

Saudiarabien behöver sina fredliga reformister. Mellanöstern behöver dem för att Saudiarabien ska gå åt rätt håll och för att den extrema salafismen, som ju även slagit rot i IS i Syrien och Irak, ska kunna bekämpas ideologiskt. Även Europa behöver dem. Jag skriver mer om detta fall i SvD, se länken här.

Om hädelse och bildförbud

I någon byrålåda eller kanske på vinden har jag en bild föreställande profeten Muhammed som ung. Det är en liten cirkelrund tavla som jag köpte i Teheran för många år sedan – i en affär som specialiserat sig på föremål med religiös innebörd. 

Muhammed är på denna tavla avbildad som en vacker yngling med klarröda läppar. Man kan tänka sig att det var så konstnären förställde sig den man som tog emot sina första uppenbarelser i öknen utanför Mecka och som gifte sig med sin mycket äldre chef, affärskvinnan Khadija, vilken förblev profetens enda hustru fram till hennes död.

Men i den shiitiska kulturen, som i Iran, är det framför allt vanligt med bilder av Ali, profeten Muhammeds kusin och svärson. Sådana bilder ser man ständigt i butikslokaler, på bilarnas bakrutor och i vanliga hem i Iran.

Dessa bilder av profetens närmaste påminner om Jesusbilderna i min barndoms svenska kyrkor, dock med den skillnaden att Ali ofta avbildas med ett svärd (vilket syftar på successionstriderna mellan historiens första shiiter respektive sunniter), samt har mörkt hår och svarta ögon på iranska målningar. På barndomens altartavlor hade Jesus hår som en rågåker.

I Afrika söder om Sahara brukar Jesus avbildas som en svart man, berättar vänner som kan kyrkokulturen på den afrikanska kontinenten.

Sunnitiska salafister anser att shiaislam är en kättersk tolkning av islam. De fördömer shiiter som avfällingar eller anser i värsta fall, som under IS terrorstyre, att shiiter (som även kallas safavider på ett nedlåtande sätt) förtjänar döden.

Men många kloka hjälper oss att se bortanför denna sekterism och att vidga perspektiven. Den läsvärde turkiske kolumnisten Mustafa Akyol understryker i New York Times hur fixerade islamister brukar vara vid avbildningar av just profeten Muhammed, medan de ignorerar bilder, eller nidbilder, av profeterna före honom – Moses, Abraham och Jesus (Issa på arabiska). Alla dessa profeter är heliga  även i islam.

Mustafa Akyol skriver: 

This might seem unremarkable at first, but there is something curious about it, for the Prophet Muhammad is not the only sacred figure in Islam. The Quran praises other prophets — such as Abraham, Moses and Jesus — and even tells Muslims to “make no distinction” between these messengers of God. Yet for some reason, Islamist extremists seem to obsess only about the Prophet Muhammad.

Even more curiously, mockery of God — what one would expect to see as the most outrageous blasphemy — seems to have escaped their attention as well. Satirical magazines such as Charlie Hebdo have run cartoons ridiculing God (in the Jewish, Christian and Muslim contexts), but they were targeted with violence only when they ridiculed the Prophet Muhammad.

Mustafa Akyol konstaterar att det bara finns en enda källa till islam som alla muslimer är överens om: Koranen. Men denna heliga skrift säger inget om att hädelse, eller om att avfällighet från islam, skulle straffas i detta livet, påpekar han. Sådana dogmer infördes i den islamiska litteraturen av medeltida tänkare som tolkade islam utifrån sina normer och sin omgivning, fortsätter Mustafa Akyol.

Läs hela hans artikel om Islam’s Problem With Blasphemy.

Islamologerna Leif Stenberg och Torsten Jansson skrev på samma tema Under strecket i SvD 2006, när karikatyrerna i Jyllands-Posten var på tapeten. Deras artikel, Bildförbudet utan stöd i Koranen, rekommenderas till omläsning.

Cirkeln sluts i Kairo

En egyptisk domstol har beslutat att den treåriga domen mot den förre presidenten Hosni Mubarak ska omprövas. Domen gällde förskingring. 

Domstolsbeslutet är ännu en seger för kontrarevolutionen och säkert också för den nye president Abd al-Fattah al-Sisis finansiärer i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

För de USA-allierade kungahusen på Arabiska halvön blev det som en dolkstöt i ryggen när president Barack Obama vägrade ge Mubarak sin fulla uppbackning under de skälvande upprorsdagarna för snart fyra år sedan. Att sedan Obama har vacklat fram och tillbaka i Egypten har lett till att ingen egyptisk sida litar på honom: Varken militären, det nu förbjudna Muslimska brödraskapet, som vann valen 2012, eller de så kallade liberalerna  (de som ställde sig bakom Sisis militärkupp 2013 i stället för att mobilisera till nästa val och försöka besegra Brödraskapet vid valurnorna).

Utanför fängelset i Kairo där Mubarak satt häktad 2011. Foto: Bitte Hammargren 

I november frikändes Mubarak från en tidigare livstidsdom. Tidigare var han dömd för anstiftan till flera hundra civilas död under de 18 dagarnas massprotester 2011. Nu finns det ingen alls som hålls ansvarig i egyptisk domstol för anstiftan till dessa dödsskjutningar.

Det är förstås ett slag i ansiktet på de anhöriga till de 800 människor som dödades under 18 dagars massprotester i början av 2011, de dagar som ledde till Hosni Mubaraks fall.

Frikännandet i november gällde även den förre inrikesministern Habib al-Adly och sex nära rådgivare.

Sedan dess har det blivit ännu fler dödsoffer, inte minst under säkerhetsstyrkornas tillslag mot Brödraskapets sittdemonstration på Rabaa al-Adawiya-platsen i augusti 2013.

Hosni Mubarak har tillbringat den senaste tiden i ett bekvämt militärsjukhus. Snart är han en fri man. Offren för den egyptiska upproret 2011 ser ut att ha dött förgäves.

En stor skillnad jämfört med Kairo före revolutionsdagarna 2011 är förstås att det nu är uteslutet för Mubaraks son Gamal Mubarak att bli näste president. Det var otänkbart även för generalerna, varför Sisi och andra höga militärer lät soldaterna ställa sig passiva med sina pansarvagnar mellan folkmassorna och Mubaraks kravallpolis på Tahrirtorget i Kairo för fyra år sedan.

En annan skillnad från pre-revolutionsdagarna är att Muslimska brödraskapet – som visade sig överlägset bäst på att mobilisera till val men som förlorade mycket folkligt stöd när de hade den verkställande och lagstiftande makten – nu är jagade, terroristförklarade och dömda till döden i massrättegångar som trotsar varje sinne för rättvisa och opartiska prövningar.

I det stora hela ser det nu ut som om cirkeln sluts i Kairo. Den egyptiska kontrarevolutionen är fullbordad.