I någon byrålåda eller kanske på vinden har jag en bild föreställande profeten Muhammed som ung. Det är en liten cirkelrund tavla som jag köpte i Teheran för många år sedan – i en affär som specialiserat sig på föremål med religiös innebörd.
Muhammed är på denna tavla avbildad som en vacker yngling med klarröda läppar. Man kan tänka sig att det var så konstnären förställde sig den man som tog emot sina första uppenbarelser i öknen utanför Mecka och som gifte sig med sin mycket äldre chef, affärskvinnan Khadija, vilken förblev profetens enda hustru fram till hennes död.
Men i den shiitiska kulturen, som i Iran, är det framför allt vanligt med bilder av Ali, profeten Muhammeds kusin och svärson. Sådana bilder ser man ständigt i butikslokaler, på bilarnas bakrutor och i vanliga hem i Iran.
Dessa bilder av profetens närmaste påminner om Jesusbilderna i min barndoms svenska kyrkor, dock med den skillnaden att Ali ofta avbildas med ett svärd (vilket syftar på successionstriderna mellan historiens första shiiter respektive sunniter), samt har mörkt hår och svarta ögon på iranska målningar. På barndomens altartavlor hade Jesus hår som en rågåker.
I Afrika söder om Sahara brukar Jesus avbildas som en svart man, berättar vänner som kan kyrkokulturen på den afrikanska kontinenten.
Sunnitiska salafister anser att shiaislam är en kättersk tolkning av islam. De fördömer shiiter som avfällingar eller anser i värsta fall, som under IS terrorstyre, att shiiter (som även kallas safavider på ett nedlåtande sätt) förtjänar döden.
Men många kloka hjälper oss att se bortanför denna sekterism och att vidga perspektiven. Den läsvärde turkiske kolumnisten Mustafa Akyol understryker i New York Times hur fixerade islamister brukar vara vid avbildningar av just profeten Muhammed, medan de ignorerar bilder, eller nidbilder, av profeterna före honom – Moses, Abraham och Jesus (Issa på arabiska). Alla dessa profeter är heliga även i islam.
Mustafa Akyol skriver:
This might seem unremarkable at first, but there is something curious about it, for the Prophet Muhammad is not the only sacred figure in Islam. The Quran praises other prophets — such as Abraham, Moses and Jesus — and even tells Muslims to “make no distinction” between these messengers of God. Yet for some reason, Islamist extremists seem to obsess only about the Prophet Muhammad.
Even more curiously, mockery of God — what one would expect to see as the most outrageous blasphemy — seems to have escaped their attention as well. Satirical magazines such as Charlie Hebdo have run cartoons ridiculing God (in the Jewish, Christian and Muslim contexts), but they were targeted with violence only when they ridiculed the Prophet Muhammad.
Mustafa Akyol konstaterar att det bara finns en enda källa till islam som alla muslimer är överens om: Koranen. Men denna heliga skrift säger inget om att hädelse, eller om att avfällighet från islam, skulle straffas i detta livet, påpekar han. Sådana dogmer infördes i den islamiska litteraturen av medeltida tänkare som tolkade islam utifrån sina normer och sin omgivning, fortsätter Mustafa Akyol.
Läs hela hans artikel om Islam’s Problem With Blasphemy.
Islamologerna Leif Stenberg och Torsten Jansson skrev på samma tema Under strecket i SvD 2006, när karikatyrerna i Jyllands-Posten var på tapeten. Deras artikel, Bildförbudet utan stöd i Koranen, rekommenderas till omläsning.